Rutiner är bra – i lagom dos

Eftermiddagsfikat är avklarat, det blev en kopp kaffe och två Ballerinakex. Inget anmärkningsvärt, kan man tycka. Men förr var det här upplägget en omöjlighet.
Som barn/ungdom/ung vuxen var jag nämligen en person med strikta rutiner. Kanske berodde det delvis på min tillvaro som ensambarn, jag var van vid att själv bestämma det mesta. Saker och ting skulle skötas på mitt sätt, inget fick ändras.

En av mina tidigaste rutiner handlade just om Ballerina, som vi alltid hade till kaffet. Av någon anledning fick jag för mig att jag alltid skulle äta tre kex. Aldrig två, aldrig fyra. Alltid tre, oavsett hur sugen eller osugen jag var.
När jag sedan blev läskunnig gällde samma hårda disciplin. Alla sidor i tidningen skulle gås igenom, ja vartenda ord skulle läsas. Och alla idrottsevenemang som jag inte kunde se ”live” på tv:n skulle spelas in på video. Det blev rätt mycket material att beta av.

Ballerina

När jag blev äldre, och började använda hårdprodukter, föddes en ny vana. Jag fick absolut inte gå och lägga mig utan att tvätta ur vaxet. Inte ens när jag varit ute och festat fick jag rucka på reglerna, vilket en gång slutade med att jag hade nära till duschen morgonen efter. Ja, det finns egentligen hur många knäppa exempel som helst på den här typen av fixidéer.

Jag tror att en viss mängd av rutiner är nyttigt. De skänker trygghet, inte minst i svåra stunder när man behöver hitta tillbaka till rätt spår. Men att leva för rutinmässigt kan också göra livet begränsat. Om man alltid gör som man alltid har gjort kan man gå miste om mycket. Man får inte sluta lyssna på sig själv och köra på i gamla spår om man inte trivs.

Det är inte så lätt alla gånger, men för egen del finns det väl hopp. Att hålla mig till två Ballerinakex är starkt, nästa steg är väl att testa Singoalla!

Är vi bättre föräldrar idag?

Ja, ni som känner mig undrar säkert varför jag går och tänker på en sådan fråga. Men även om jag inte har några egna barn tycker jag att det är intressant att fundera över. För alla bär vi nog på tankar kring vår egen barndom. Vissa saker gjorde våra föräldrar bra, det ska vi ta med oss i vårt eget föräldraskap. Andra grejer kunde hanterats annorlunda, det ska vi komma ihåg när vi själva blir mamma eller pappa.

Men är föräldrar idag bättre än föräldrar på låt oss säga 80-talet? Det kan inte jag svara på, men den här frågan fick en av Sveriges mest erfarna barnläkare i en podcast jag lyssnade på i veckan. Jo, menade han, det är vi nog. Framförallt tryckte han på att fadern är mer delaktig i barnets uppväxt idag. Han påpekade också att 2016 års morsor och farsor är mer närvarande, till exempel när det gäller skola och fritidsaktiviteter. Det här tycker jag märks på flera sätt. Åk ner på en knatteträning på valfri idrottsplats och det vimlar av föräldrar. Några stirrar visserligen ner i sin iPhone, men ändå. När jag var liten kille hade ingen tid med sånt, dessutom skulle vi lära oss att klara oss själva.

Föräldrar

Men har dagens föräldrar det lättare? Nä, troligen inte, menade en barnpsykolog i samma program. Hon lyfte bland annat fram den prestationskultur som vuxit sig allt starkare, med ibland helt orimliga krav. Som mamma ska du parallellt med modersrollen tänka på din karriär, se bra ut och vara en god partner. Ditt barn ska vara blöjfritt vid en viss ålder, kunna tala vid en annan och utfodras med näringsriktig mat. Helst ska du ha ett genusperspektiv på alltihop. Och informationen du, medvetet eller omedvetet, får till dig tar aldrig slut. Det finns alltid något att googla på.

Som barnlös var den här podcasten väldigt givande att lyssna på. Jag fick perspektiv på min egen barndom och tankar kring en eventuell föräldraroll väcktes. Att sätta gränser och kunna släppa kontrollen inom vissa områden känns helt nödvändigt för att kunna njuta av föräldraskapet. Det går aldrig att bli en perfekt föräldrar, utan ”good enough” räcker bra. Det var barnläkarens eget motto och han har åtta barn.

Filmtips: Palio

För några veckor sedan avgjordes ”Slaget om Fyledalen”, den årliga fotbollsturneringen där fyra småbyar slåss om att bli det vackra områdets mästare. I år var det Högestad som drog det längsta strået i sedvanlig konkurrens med Ramsåsa, Röddinge och Benestad. Säkerligen delas en och annan tjuvsmäll ut under de här matcherna, men jämfört med palion i italienska Siena är det i så fall rena barnleken.

Palion i den toscanska staden är en hästkapplöpning mellan de olika stadsdelarna, de 17 contradorna. Tävlingen avgöras två gånger per år, i juli och i augusti, och har anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden.
Loppet går av stapeln på torget i Siena och på ett sätt är reglerna enkla. Första hästen i mål, med eller utan ryttare, vinner. Och de flesta knep är tillåtna. Ja, jag skulle kunna beskriva det som en form av speedway fast på häst. Och det är rätt ruskiga scener som kan utspela sig.

Palio

Men den 90 sekunder långa ritten är en rätt liten del av det här spektaklet. Det är rävspelet bakom som är det mest fascinerande. In i det sista köper och säljer jockeyarna, som bara är legoknektar, tjänster av varandra. För x antal euro går det till exempel att få lite extra utrymme i starten.

I filmen ”Palio” som visades på SVT i måndags får vi följa flera personer, bland annat den legendariska ryttaren Gigi Bruschelli som är på jakt efter att bli historik. Men har han rent mjöl i påsen? Och så träffar vi uppkomlingen Giovanni Atzeni, som suktar efter sin första seger. Ja, det är inte konstigt att ”Palio” blivit kallad ”Rocky på hästryggen”.

Ikväll, klockan 23.50 går reprisen på SVT1, annars hittar ni den på SVT Play. Jag kan varmt rekommendera filmen, även om den innehåller en del otäcka sekvenser.

Planering in absurdum

Som bloggare är det inte alltid man har ett solklart ämne att skriva om. Efter avslutad klippning satte jag mig därför på Condeco, nere vid kanalen i Malmö. Medan jag avnjöt en kopp kaffe tänkte jag att jag skulle komma på något intressant. Men det gick trögt, så jag bestämde mig för att ta hjälp av kafégästerna genom att avlyssna deras samtal. Vad pratar folk om?

Planering

Det tog faktiskt inte så lång tid innan jag fick en idé. En bit ifrån mig satt nämligen två kvinnor, troligen kollegor, och gjorde upp planer för den närmaste tiden. Möten skrevs in i kalendrar och diverse listor fylldes i. Fine, men så kom orden som fick mig att rycka till.
– Hur ska du vara ledig mellan jul och nyår?
Men hallå, vem orkar tänka på det nu? Vissa har ju inte ens kommit tillbaka från sin semester.

Jag förstår självklart att vissa saker kräver långsiktig planering. Och om jag verkligen blev tvungen att lägga upp min julledighet nu skulle jag såklart göra det. Men jag skulle aldrig kunna göra det med det här brinnande engagemanget som den här duon. Hur mycket som helst händer ju innan dess.

Vi i Sverige är rätt snabba med att se ner på länder som inte är så organiserade som vårt. Men ibland tror jag att det är sunt att se oss själva i spegeln, så att vi inte planerar in absurdum och glömmer bort nuet.

Vinnare spelar i rött

Vad har Manchester United, Liverpool och Arsenal gemensamt? Ja, förutom att de här lagen dominerat den engelska fotbollen under långa perioder spelar de också i rött. Och faktum är att tröjfärgen kan ha betydelse för framgångarna, det visar i alla fall forskning.

I förra veckan drog ju Premier League igång och då kom jag att tänka på den här undersökningen, som jag läste om när jag pluggade psykologi. Det är forskare i Storbritannien som studerat matchstatistiken för engelsk fotboll mellan 1947 och 2003. Och resultatet är ganska häpnadsväckande. Genomgående för samtliga divisioner är att klubbar med rött matchställ har det bästa hemmafacitet, man tar fler poäng och toppar ofta hemmatabellen. På sin egen arena spelar man ju alltid i sina rätta färger.

Röd tröja

Forskarna tittade också på hur det såg ut i åtta engelska städer, men fler än ett större lag. På samtliga ställen, utom i Sheffield, var det röda laget dominerande. Till exempel har Liverpool fler pokaler än Everton, Manchester United fler titlar än Manchester City och i norra London har Arsenal haft fler framgångar än Tottenham.

Men varför är det då så här? Ja, den frågan har forskarna inte lika lätt att svara på. Men bland teorierna märks att den röda färgen stärker självförtroendet och gör motståndarna osäkra. Man kan också upplevas som mer aggressiva och dominerande än till exempel blåskrudade kollegor.

Vad bra, då vet vi varför Sövestads IF toppar division 7 sydöstra Skåne!

O(bil)dad och smart på samma gång

Min bil är fixad inför besiktningen. Förutom en lättare service fick Golfen också ett nytt hjullager. Ja, eller nåt i den stilen. Trots att jag är man kan jag faktiskt inte ett dugg om bilar.

Det är nog rätt vanligt att vi, beroende på kön, ålder eller andra faktorer, utgår från att en person kan vissa saker. Till exempel borde jag som man ha en hum om hur bilar fungerar. Och känna till saker som bromsskivor, givare och kopplingssatser. Ja, förmodligen är många män bekanta med de här grejerna, men för mig är det rena grekiskan. Det märks såklart och då kan jag känna mig rätt dum. Ja, jag är förresten kass på det mesta som är praktiskt. Jag har tummen mitt i handen.

Bil

Andra gånger överraskar man positivt. Till exempel känns det som om kvinnor inte har så jättehöga tankar om män när det gäller känslor. Vi kan inte läsa mellan raderna och saknar den där intuitionen, vilket gör oss sämre på att avläsa situationer. Dessutom har vi inget större intresse att av prata om just känslor, utan vi låter logiken styra.
Så funkar inte jag. Jag skulle säga att jag är hyfsat duktig på de här områdena, i alla fall jämfört med den ”typiske mannen”. Därför blir det lite av en ”wow-effekt” om jag skulle se en detalj, eller på andra sätt upptäcka något som en individ av mitt kön eller ålder normalt sett missar. Men som för mig är helt naturligt.

Lika korkad som bilmekanikern tycker att jag är, lika ”smart” kan därmed någon annan se mig som. Båda har ju rätt, det är själva förväntningarna som ligger till grund för domen.

Äntligen lite tårar!

Igår var det en tårarnas dag i OS, i alla fall för oss svenskar. Hos Sanna Kallur och Angelica Bengtsson rann tårar av besvikelse, medan Lotta Schelin grät av glädje. De här känsloyttringarna var härliga att se, jag har saknat dem.

Jag tycker nämligen att många idrottsstjärnor blivit så otroligt professionella, på ett nästan omänskligt sätt. Bara några minuter efter ett jättemisslyckande kan de i intervjuer se nyktert på tillvaron och analysera sig själva.
– De första 50 meterna var bra, det tar jag med mig till nästa gång.
Ungefär så kan det låta. Det är såklart en otrolig styrka att kunna tänka så, men det är ack så tråkigt att lyssna på. Jag vill ju se hjärta och smärta.

Tårar

Jag har funderat lite på varför det blivit såhär, det här robotliknande beteendet. Kanske har idrottare just blivit FÖR professionella? De är mentalt tränade för att kunna hantera nederlag och se positivt på tillvaron, även i de mörkaste stunder. Kanske har pengarna en betydelse. De flesta toppatleter är ju välbärgade och lever ett gott liv, även utan den där medaljen. Kanske snurrar världen idag så snabbt att det inte finns så mycket tid till att sörja, det som hände idag är snart glömt. Och nya tävlingar väntar runt hörnet.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sannas, Angelicas och Lottas tårar var sköna att se, även om jag hade önskat de två förstnämnda ett bättre öde.

En tuff start på högstadiet

Idag är det skolstart för många barn och ungdomar. Jag minns att den första dagen alltid var lite nervös, särskilt om man skulle byta klass eller skola. Inget fick liksom gå fel, det var inte läge att göra bort sig. Men det kan man väl säga att jag gjorde när jag skulle börja högstadiet.

Efter sex låg- och mellanstadieår på trygga Sövestads skola var Västervångskolan i Ystad nästa anhalt. Det kändes på flera sätt som en jättegrej. Jag umgicks inte med någon som bodde i stan och nu skulle jag dessutom börja åka buss varje dag. Men nervositeten fick såklart inte märkas. Därför intog jag en mycket avslappnad hållning i väntan på premiärturen med buss 399. Jag lutade mig tillbaka mot busshållplatsstolpen, som om jag inte gjort något annat i mitt liv än åkt buss. Ja, jag lyckades framstå som så cool att chauffören antog att jag väntade på 301:an, som går direkt mellan Sjöbo och Ystad. Hastigt, men mindre lustigt, såg jag bara bussens baklyktor försvinna bort.

Reflexsnurra

Då var man inte kaxig. Ja, det var jag väl egentligen inte ensam om. Mina kompisar på 399:an kunde ju sagt ifrån, men de konstaterade mest att ”där missade Chrisse bussen”.
Vad skulle jag nu göra? Skulle jag missa uppropet i aulan? Och var låg aulan? När paniken lagt sig något insåg jag att jag fick ta 301:an, fastän den inte gick till min skola, och försöka hoppa av någonstans. Det löste sig, som tur var.

Efter den här incidenten ändrade Skånetrafiken sina rutiner. Eller inte. Men det är glädjande att se att ingen annan skolelev ska behöva uppleva det jag gjorde. Det är bara att snurra på reflexskivan. Inga höga coolhetspoäng på det, men bussen stannar i alla fall!

En imponerande brist på aggression

Vad som är typiskt manligt och kvinnligt håller på att jämnas ut. Män har blivit bättre på att prata om känslor och kvinnor bättre på att stå upp för sina åsikter, för att ta några exempel. Men det finns tillfällen där skillnaderna mellan könen är väldigt tydliga. Det är exempelvis nog ingen slump att det är män som startar alla krig.

För ni såg väl OS-kvartsfinalen i damfotboll igår mellan Sverige och USA. Matchen gick till förlängning och när det återstod cirka tre minuter gjorde Lotta Schelin 2-1, ett mål som med största sannolikhet avgjort kampen. Men efter en jättelik domartabbe godkändes inte målet på grund av offside. Det var ett grovt felbeslut och jag väntade bara på att det stora kaoset.
Men vad hände? Absolut ingenting. Nä, nu överdriver jag lite. Lotta Schelin såg ut att skrika ett könsord, mer var det inte. Inget skäll på domaren, inget tjafs, ingenting. Tänk om det här hade hänt i en herrfajt. Oj, då hade helvetet brakat löst. Vi hade sett domaren omringas, spelare bli varnade och bänken på väg in på planen.

Aggression

Mina känslor för tjejernas beteende är blandade. Å ena sidan blir jag nästan bestört över de uteblivna reaktionerna efter att ha blivit drabbade av en sådan oförrätt. Å andra sidan är inställningen imponerande. Att direkt kunna släppa domarmisstaget, för att sedan dunka in fyra av fem straffar, är grymt starkt. Jag undrar om ett herrlag hade kunnat ha det fokuset.

Men ingen regel utan undantag. Till skillnad från svenskorna uppförde sig amerikanskornas målvakt Hope Solo riktigt osportsligt, när hon inför den sista straffen skulle byta handskar för att psyka Lisa Dahlkvist.