Ett organiserat kaos

Det är ett tätt schema i Allsvenskan just nu. Malmö FF spelade i torsdags och ikväll är det dags för ny match, Skånederby mot Helsingborgs IF på hemmaplan. Inte lönt att åka hem emellan, kände jag. Så under de senaste dagarna har jag flackat runt mellan kompisars lägenheter och kontoret. Resultatet ser ni på bilden.

kaos

Jag får rätt ofta kritik för mitt sätt att organisera saker och ting. Om jag till exempel bor på hotell packar jag aldrig upp, jag ska ju bara vara där i några dygn. När ska jag flytta gör jag inga djupare analyser kring vad som ska ner i respektive låda. Snabbt rafsar jag ner grejerna, de ska ju ändå sorteras i det nya hemmet.

Till mångas stora förfäran har jag heller ingen plånbok. De få kort jag har, samt en och annan sedel, bär jag löst i fickan. Jag saknar även en almanacka, så späckat med händelser är inte mitt liv. Jag kommer ihåg det jag behöver. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Men om jag hade bättre ordning skulle allt gå mycket smidigare och jag skulle inte slarva bort så mycket, säger folk.

Fast, det gör jag faktiskt inte. Jag tappar i stort sett aldrig bort någonting, för det mesta vet jag precis var jag har det eller det. Fastän det väl inte verkar så. Så låt mig göra som jag vill, i alla fall tills ni blir lidande av mitt ”kaos”. Då lovar jag att ändra på mig!

Men trots allt hoppas jag inte att MFF:s backlinje har samma filosofi som jag. Då blir det problem ikväll.

Om man fick välja om

Kvällsmörkret sänker sig allt snabbare, vilket blir extra påtagligt om man bor på en gård på landet. Det blir nämligen becksvart. Vårens och sommarens sena kvällspromenader längs den vackra, men oupplysta, Krageholmsvägen är ett minne blott. För i år. Nä, vill jag se ljus måste jag bege mig upp till byn.

Igår blev det därför en sväng förbi skolan. Och när jag närmade mig mitt gamla plugg tändes en förhoppning, tänk om någon oaktsam elev glömt att ta in en boll. För det var verkligen en fin kväll för spontanidrott. Jodå, på grusplanen låg både en basketboll och en fotboll. Med tanke på min bakgrund vore det väl självklart att börja skjuta frisparkar. Men det lockade mer att plocka upp den större och hårdare bollen. Först kändes det ovant, men efter ett lite uppvärmning trillade allt fler skott i. Fan, det är ju det här jag skulle satsat på, tänkte jag.

basket2

Jag tror att alla människor kan känna så, alltså inte att vi nödvändigtvis ångrar våra livsval. Men att vi, med facit i hand, skulle gjort vissa saker annorlunda. Själv hade jag, om jag velat bli så framgångsrik som möjligt, valt än en annan sport än fotboll. Jag har betydligt bättre känsla i händerna än i fötterna, så typ basket kunde nog blivit min grej.
Rent karriärsmässigt hade jag nog också skippat journalistyrket. Det finns vissa saker i mediebranschen som inte är alls är jag. Istället skulle jag vilja arbeta mer med människor, kanske som psykolog. Helst idrottspsykolog då!

Påverkad av skolmiljön slogs jag igår av hur mycket i livet som avgörs redan i tidig ålder. Hur är din familj? Var du mogen nog att satsa på att få bra betyg, så att du kom in på rätt utbildning? Hur såg din uppväxtmiljö ut? Till exempel är det ju svårt att bli basketproffs om det inte går att spela basket på orten där du bor.

basket1

Samtidigt tror jag också att vi använder barn- och ungdomens brister som något att skylla på. Vi hade helt enkelt aldrig en chans, vi kom snett från början. Men så är det ju inte alla gånger. Själv är det säkert tio år sedan jag konstaterade att jag eventuellt valt fel yrke. Jag kunde, och kan, skola om mig. Och när jag som 20-åring lämnade Sövestad fick jag tillgång till föreningar inom basket, tennis, badminton, rodd. You name it! Ändå fortsatte jag med fotbollen i många år och idag arbetar jag fortfarande med skrivande.

Antingen är jag en självplågare av rang, eller så trivs jag faktiskt rätt bra med livet. Trots allt.

Att älska sin motsats

Om man fascineras av personer som är ens raka motsats, vad säger det egentligen om en själv? Lider man av nån form av rubbad självkänsla? Eller finns det en naturlig förklaring?

Jag har olika sammanhang märkt det här beteendet hos mig själv. Tittar jag på en fotbollsmatch imponeras jag sällan av den tröge slitvargen på mittfältet, den typ jag själv var när jag spelade. Nä, det är den vrålsnabbe yttern som jag faller för. Tänk att bara kunna peta bollen förbi motståndaren och springa förbi. Det har jag alltid drömt om.

motsats

Det är också sällan som jag blir eld och lågor över en text eller en bok, trots att det är i den branschen jag själv verkar. Nä, det är andra kvaliteter som gör mig mållös. Tänk människor som direkt kan smälla ihop en IKEA-möbel, utan att knappt ens läsa bruksanvisningen. Och då ska vi inte prata om folk som själva bygger sina hus, från grunden. Hur i alla sin dar hamnar alla bitar på rätt plats? Det där har jag aldrig förstått.

För min del tror jag att det ligger till så här. Det som jag själv har talang för, eller lärt mig behärska, upplever jag inte som särskilt svårt. Tvärtom, det är absolut inget att beundra. Att vara en defensiv mittfältskrigare handlar mest om att kämpa och göra så få misstag som möjligt. Det kan ju alla lära sig, bara man vill.
Och att skriva är ju heller inte så avancerat. Med lite, lite flyt hade det varit jag som skrivit den här bestsellern. Låt mig i alla fall få tro det…

Tacka vet jag ”Gomorron Sverige”!

Det finns egentligen bara en negativ sak med helger, jämfört vardag. Inget vardagsmorgonsprogram, i alla fall inte i SVT:s regi. ”Gomorron Sverige” har en speciell plats i mitt hjärta.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Programmet började sändas 1993 och sändningsschemat bestämde när man begav sig till skolbussen. Så fort sporten var avklarad hoppade jag på cykeln. Så har det sedan fortsatt genom livet, under tiden då man först var student och sedan började jobba. Och programledarna, vissa har varit med från starten, har blivit som en skön snuttefilt att vakna upp tillsammans med. Man har följt deras utveckling, har någon bytt efternamn eller frisyr har jag direkt reagerat.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bland de personliga favoriterna märks Ulf Wallgren, nyhetsuppläsaren som är expert på ”mellansnack”, när tiden behöver fyllas ut. Skånske meteorolog-Nils är en annan populär figur. Och Alexander Norén är allmänbildad som få.

Under helgen får man hålla till godo med ”Nyhetsmorgon” på TV4. Men snart är det måndag igen!

 

 

Bilen godkänd – till och med i Ystad

I morse var det dags för bilbesiktning. Bland den djungel av aktörer som idag finns på marknaden valde jag Besikta i Ystad. På förhand ett kanske dumt beslut, om jag nu till varje pris ville få min bil godkänd. Då skulle jag istället begett mig till Skurup, där har dom en mildare syn på rostskador eller för höga koloxidutsläpp.

bilbesiktning

Så sa i alla fall ryktet som florerade när jag växte upp, alltså på statliga Bilprovningens tid. Åk till Skurup och ta med dig ett flak öl, så löser det sig, lät det. Jag har ingen aning om det här stämmer, ni som vet får gärna bekräfta eller dementera. Men en tanke som slår mig är att det där ju aldrig skulle fungera år 2016. Idag är kraven och kontrollerna mycket högre. Och tänk om du som anställd skulle bli påkommen med att fiffla med att godkänna bilar. Du skulle förmodligen få sparken. Och det skulle nog vara rätt svårt att få ett nytt jobb efter en sån tabbe.

Fast är det egentligen så mycket bättre idag? I förra veckan fick Karolinska Institutets universitetskansler Harriet Wallberg sparken efter sitt agerande i Macchiariniskandalen. Den insatsen belönades igår med en generaldirektörspost på utbildningsdepartementet. Månadslön: 131 500 kronor.
Underkänt för den tillsättningen, för att tala bilbesiktningsspråk.

Men min Golf klarade sig, utan att det kostade en enda öl.

Ett knivigt släktdrag

I min släkt har det ständigt pratats om problem med stortån. Alltid har någon gått runt med en blå tå, ibland utan en vettig förklaring. I många år var jag säker på att jag själv led av det här genetiska arvet, tills jag slutade med fotbollen. Då stod det klart att det var trånga fotbollsskor och en och annan stämpling som var boven i dramat. Mina stortånaglar har varit intakta länge nu.

bordsskick

I alla fall trodde jag att tåproblematiken var det enda utmärkande släktdraget. Men nu kan jag ha hittat ett nytt, bordsskicket. Jag har så länge jag kan minnas hållit kniven i vänster hand, vilket vissa tyckt varit väldigt konstigt. Och på rak arm kommer jag inte ihåg någon med samma ovana.
Men för några år sedan var jag på en fest, där jag noterade att två släktingar också hade gaffeln i högerhanden. Märkligt, tänkte jag. Nu i veckan träffade jag en annan släktmedlem, som berättade att två av hennes barn hade samma bordskick. Och ett av hennes barnbarn också. Slumpen? Nja, jag tror inte det. Men jag har heller inte någon bra teori om varför det är så här.

Jaja, onda tår och felfattade knivar är väl Perssons grej. Det finns tyngre släktok att bära på…

Tvåan lär sig att kämpa

I eftermiddag smäller det på Old Trafford i Manchester. Zlatans United tar emot Pep Guardiolas City. Ja, det är en imponerande resa som killen från Rosengård gjort. Han som inte ens dominerade i ungdomslagen, utan överglänstes av Tony Flygare. Men kanske är just det en del av förklaringen till varför han är där han är idag.

Det finns en känd fotbollsscout som menar att man inte ska stirra sig blind på de som är bäst tidigt, de nästbästa är mycket mer intressanta. För de är inte nöjda, utan får lära sig att kämpa för att nå positionen som nummer ett. Det låter mycket logiskt och så tror jag att det är i övriga livet också.

tvaan

Själv är jag ett lysande exempel på att det inte är bra om det går för enkelt i början. Jag hade nämligen väldigt lätt för skolan. Under låg- och mellanstadiet sopade jag och en tjej i klassen rent. Vi var klara med nya uppgifter snabbast, hade flest rätt och ingen kunde hota oss. Den här trenden höll i sig i början av högstadiet, men med mina 3,9 i avgångsbetyg från nian var jag inte längre i topp. De mer hungriga klasskamraterna var nu både ikapp och förbi. Den före detta kungen var detroniserad, jag var femma eller nåt.

Raset fortsatte sedan på gymnasiet. Utan driv var jag hastigt, men mindre lustigt, en medelmåtta som för det mesta inte hade högre mål än att klara godkänt. Så här med drygt 15 års distans inser jag att jag inte klarade att ställa om, från att leva på talang till att plugga seriöst.

Fast jag har också gjort den motsatta resan. Jag var aldrig någon stjärna på fotbollsplanen, det insåg jag rätt tidigt. Så om jag skulle ta en ordinarie plats i laget fick det ske genom kämpatakter och träningsflit. Och ofta lyckades jag att peta ”på pappret” bättre lagkompisar. Jag vet precis hur de kände sig där på bänken.

Äkta italiensk pizza?

Det blir pizza ikväll. Med tanke på hur många pizzerior det finns, och vad de heter, borde det fullkomligt krylla av italienare i Sverige. Men hur ofta är de italienskklingande namnen mest till för att vi ska associera till pizzans förlovade land?

Jag bodde under åtta år granne med pizzeria Lazio på Värnhem i Malmö. Lazio är både en region, där huvudstaden Rom ligger, och ett känt fotbollslag i Italien. Stället visade alltid fotboll och var utsmyckat med matchtröjor och halsdukar i Lazios ljusblåa färger. På menyn fanns pizzor som hette Svennis, som tränade klubben när laget vann ligan år 2000. Eftersom jag själv är en fotbollsfantast ville jag en gång surra lite om den senaste italienska ligaomgången. Och självklart var jag intresserad av att höra bakgrunden till denna brinnande passion för Romklubben. Men tji fick jag.
– Nej nej, vi är inte från Italien utan från Libanon.
Och ingen verkade ha koll på lagets senaste insatser. Det gjorde absolut ingenting, det var ändå alltid lika trevligt att gå till pizzeria Lazio. Men lite konstigt kändes det allt.

pizzeriatriangeln

Självklart spelar det ingen roll varifrån man kommer när man öppnar en pizzeria. Och man får såklart marknadsföra den precis som man vill. Men vi kan väl konstatera att det italienska spåret verka vara ett säkert kort. Därför hade det varit kul med lite mer variation, men då kanske vi slutar att köpa pizza? Vi kanske vill ha vibbarna från stövellandet.

Ikväll blir det i alla fall inte italienskt, utan pizzan kommer att hämtas från Pizzeria Triangeln. Hrmm, undrar om det är några matematiker som driver den…

Att slippa smärta den starkaste motivationen?

Vet ni vem Torbjörn Nilsson är? Alltså IFK Göteborgsspelaren som på 80-talet var en av Europas hetaste anfallare, men som också led av svår prestationsångest. Ja, ni som inte kände till honom gör det nu. Men att han är en gammal fotbollsstjärna spelar inte så stor roll, ni som inte är sportfantaster kan fortsätta läsa. Nä, det intressanta är det han sa i en podintervju som jag nyligen lyssnade på. Han menade att människans motivation bygger på att vi vill undvika smärta. Det lät extremt dystert, är det verkligen så?
Som exempel tog Torbjörn upp sitt föreläsande, ute bland företag och organisationer. Gör han det för pengarnas skull? Nej. Gör han det för att det är roligt? Ja, delvis. Men för den insiktsfulle herren är den starkaste motivatorn att bekräfta mindervärdet, som han själv uttrycker det. Han vill alltså slippa att känna smärtan att han inte duger.

Den här raka, och lite skrämmande, slutsatsen fick mig att reflektera över vad som driver mig i det jag gör. På lunchen var jag till exempel ute och sprang milen på slingan i Ystads sandskog. Kul? Inte direkt. Blir jag tillfredsställd om jag springer på en viss tid? Nej, jag har inte ens klocka på mig. Blir jag glad om någon tycker att jag har bra kondition? Nej, det bryr jag mig verkligen inte om. Men om någon antyder att jag är otränad och börjar lägga på mig kilon? Då jäklar, sånt vill jag inte höra! Den typen av jobbiga kommentarer kan få mig att dubblera träningsdosen.

Slingan

Sedan skriver jag ju en hel del, en sysselsättning som verkligen inte ger de stora inkomsterna. Så cashen är ingen drivkraft när jag försöker att få ihop en bra text. Då är det av betydligt större vikt att få uppskattning från läsarna. Men det finns en sak som jag värdesätter ännu högre, att slippa höra att jag är dålig. Jag undviker hellre kritik än får beröm, helt klart.

Så kanske ligger det något i Torbjörn Nilssons ord. Själv lade han skorna på hyllan som 32-åring, när han stod på sin karriärs topp. När han kunde varit en firad hjälte på de stora arenorna stod han istället i ett restaurangkök och stekte hamburgare. Ingen skulle få säga att han var en föredetting, att han borde slutat för länge sedan.