Stopp för tjejpop

Jag lyssnar en del på olika podcaster. För ett tag sedan hörde jag en intervju med den danske fotbollsspelaren Lasse Vibe, IFK Göteborgs flyktade skyttekung. Han fick frågan om vad han lyssnade på för musik.
– Ja, det kan vara allt från rock till tjejpop. Nä, just det. Tjejpop får man inte gilla i Sverige.

Jag har aldrig bott utomlands, så jag ska akta mig för att dra för skarpa slutsatser. Men jag förstår vad Lasse Vibe menar, i Sverige känns det inte riktigt okej att tycka om vilken musik som helst. Till exempel har jag sett att ett ord som ”skämsmusik” dykt upp. Skämsmusik är alltså musik som man skäms över att lyssna på. För att göra en Lasse Vibe-koppling skulle en sådan låt kunna vara ”Barbie girl” med den danska popgruppen Aqua. Men genom att tydligt berätta att man skäms, och att man normalt sett har en mycket mer utvecklad musiksmak, slipper man kritik.

Ta inga risker, nynna tyst om du gillar Barbie Girl.

Eurodisco tycks vara ytterligare en musikgenre som sofistikerade människor inte gillar. I min bekantskapskrets brukar vi ständigt håna varandra på detta område. Så fort ”Hold your horses” med E-type, ”Be my lover” med La Bouche eller kanske ”Ecuador” med Sash spelas pekar vi på varandra och säger.
– Den här låten är din stil!

Så, ja. Det verkar vara ont om tjejpop- och eurodiscodiggare. Däremot vet jag väldigt många som berättar att de ska se Bruce Springsteen i Göteborg i sommar. Hur kan det vara fel att gilla ”The boss”?

Gissa skrivbordet!

I april startar ”Vem bor här?” på SVT. Serien går ut på att sex för varandra okända människor, efter att ha gått husesyn, ska lista ut vem som bor var. För er som håller på att längta ihjäl er till premiären kör jag här en variant, som jag kallar ”Gissa skrivbordet”. Vid vilket skrivbord arbetar följande?

Min arbetsplats!

Min arbetsplats!

Person 1                                                                                                                             Journalist/bloggare med en viss kreativ ådra. Tar dagen som den kommer och planerar inte jättemycket.

Person 2                                                                                                                  Ekonom med tysk disciplin i arvsmassan. Lider av lätt städmani.                                                                                                                

Ok, det är ju inte lätt att gissa. Och faktum är att idéen med det här inlägget sprack. Tanken var att framställa min kompis skrivbord som rörigt, medan den småflummige bloggaren hade välstädat. Men jag ser nu att min vän har rätt bra ordning, det är ju mitt skrivbord som sticker ut. Det verkar som om den som jobbar där fått sparken.

Jag har nog ett lite speciellt förhållande till kreativitet. Jag blir inte kreativ genom en massa stimuli, utan tvärtom. För att frigöra intressanta tankar måste jag stänga av så många störningsmoment som möjligt. Och ju mer saker du har, desto mer har du att tänka på. Det är nog därför mitt skrivbord ser ut som det gör!

Löpningens svar på Leicester

Tittar man högst upp i Premier League-tabellen hittar man Leicester City. Skulle ”The Foxes” stå distansen ut vore det en superskräll. Laget, som ifjol slogs för sin existens i bottenskiktet, har i år på allvar utmanat de stora drakarna. Jag tycker att det är jättecoolt, för jag älskar underdogs. Och jag gillar själv att slå ur underläge.

Kanske är jag löpningens svar på Leicester. Inte för att jag är någon stjärna när det gäller att springa. Dock har jag bland annat klarat av Göteborgsvarvets 21,1 kilometer på 1 timme och 36 minuter, vilket väl får betecknas som helt okej. Men jag har alltid, likt Leicester, presterat med små medel. Jag har svischat förbi folk med vattenbälten, perfekt löpteknik, korrekta löpartajts, svindyra skor och pulsklockor. Det är en härlig känsla, måste jag säga. Det är skönt att konstatera att vissa framgångar kan man inte köpa sig till.

LöpningChristian

Men vad kännetecknar då underhunden? Perssons perspektiv lyckades under påskdagen fånga ett exemplar på bild, precis efter en 13 kilometer lång löprunda i trakterna kring Sövestad i Ystads kommun. Jag tänkte att vi skulle analysera bilden. Notera först den skeptiska uppsynen och avståndet. Underdogen gillar inte att se käck ut och vill ogärna synas framför kameran. På huvudet bär han sedan en mössa, en reklamprodukt från hans kompis återvinningsföretag. Intill kroppen sitter ett underställ, från pappans gamla jobb. På överkroppen syns en träningströja från 2000-talets begynnelse, som matchar bra med de svarta shortsen från 2004. De senare tillhörande en småländsk fotbollsklubb. Strumporna från 1990-talet tillhör fotbollsföreningen Sövestads IF och på fötterna sitter en par lätt slitna löparskor. Det är underhunden det, i sin finaste prakt.

Löparskor

Jag hoppas att Leicester lyfter Premier League-bucklan i maj. Men jag är ytterst tveksam till om mina skor är med då!

Hur ska vi hylla våra hjältar?

Igår avled fotbollslegendaren Johan Cruyff. Jag är tyvärr för ung för att ha upplevt hans storhetstid, men sett till alla hyllningar förstår jag att han var något alldeles speciellt. Just på vilket sätt vi hyllar våra gamla hjältar ser olika ut beroende på var i världen vi bor. I Sverige beskylls vi ofta för att vara ganska dåliga på att komma ihåg. När rampljuset släckts är den forne storstjärnan som vilken Svensson som helst. Kanske är det naturligt att det blir så i ett land där det alltid varit lite fult att sticka ut. Och jag köper till viss del det. Ska man glida runt på en räckmacka hela livet för att man för typ 30 år sedan råkade peta in ett avgörande mål?

Den engelske fotbollspelaren Bobby Moore, som står staty utanför nationalarenan Wembley.

Den engelske fotbollspelaren Bobby Moore, som står staty utanför nationalarenan Wembley Stadium.

I somras såg jag Tom Prahl, mångårig och framgångsrik fotbollstränare i bland annat Trelleborgs FF, på plats i just Trelleborg för att titta på dagens TFF. Där stod han sist i inträdeskön tillsammans med alla andra. Först kändes det konstigt, med tanke på allt han gjort för klubben. Men samtidigt fanns det också en logik i det, för det var ju ett tag sedan han var i föreningen. I alla fall verkade Tom hur glad som helst, vilket väl var det viktigaste.

Men det finns också trista exempel, där man totalt tappat perspektiven. Författaren Marcus Birro, med rötter i Italien och som föredrar italienarnas mer svulstiga hyllningar av gamla storspelare, har berättat om när han en gång tittade på sitt svenska favoritlag Örgryte IS. Utanför entrén kom Gunnar Gren, presentation överflödig, gående för att titta på laget han både spelat i och tränat. Nu var Gunnar till åren kommen, men nog trodde han att ÖIS skulle minnas hans gärningar. Därför gick han förbi raden av människor för att komma in via VIP-kön. Men han kom inte långt. Ut i hans väg klev en funktionär i gul jacka som sa: – Hörrdu Gunnar, du får betala precis som alla andra.

Kanske behöver vi inte alltid hylla våra gamla hjältar, men vi behöver ju för den sakens skull inte förnedra dem. Fast två år efter sin död fick Gunnar Gren lite upprättelse. 1993 avtäcktes en staty av honom utanför Gamla Ullevi i Göteborg.

På Facebook – med dåligt samvete

Nu finns jag också på Facebook, ifall ni missat det! Självklart är jag jättetacksam för all reklam jag kan få via vänner och läsare. Men förtjänar jag en massa likes och delningar av mina inlägg? Definitivt inte!

Social media

Det var nämligen igår som jag gjorde min riktiga Facebookdebut, alltså skrev min första statusuppdatering sedan jag gick med 2007. Under de här nio åren har jag heller inte hjälpt andra att marknadsföra sig, inte ett skit har jag gjort. Men när jag själv behöver lite stöd, då passar det. När jag under gårdagen bjöd in mina kompisar till att gilla min nya sida kände jag mig därför rätt rutten. Ja, ungefär som en icke närvarande släkting som dyker upp ur tomma intet när ett arv ska fördelas.

Så här kommer mitt försvarstal. När jag registrerade mig 2007 kändes Facebook lite spännande. Men ganska snart blev jag negativt inställd. Dels tyckte jag inte om hur folk skönmålade sina liv, alla verkade ju så extremt lyckliga. Dels gillade jag inte utvecklingen mot ett samhälle där vi sitter framför en skärm och umgås, istället för att ses rent fysiskt. Mitt sätt att tackla detta var att avskärma mig från livet på nätet och hoppas på det bästa.

Idag kan jag konstatera att min strategi inte höll. Mark Zuckerberg segrade över Christian Persson. 2016 är Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier en del av de flestas liv. Det är verktyg som förenklar vardagen och gör den roligare. Jag har insett det nu, som tur är. Annars skulle den här bloggen nog inte bli långlivad.

Just nu har min Facebooksida 42 gillamarkeringar, som jag fått av mina vänner. Det är en fantastisk siffra med tanke på hur lite jag själv har stöttat andra. Tack, det värmer. Och jag lovar att bättra mig!

Hoppas ni får en fin start på påsken!

Belgien – snart vår motståndare

En dag som denna känns det oundvikligt att inte skriva något om det fruktansvärda som hänt i Bryssel. Vi är många som lider med det belgiska folket och som känner stor sympati för den svåra situation de befinner sig i. I skrivande stund känns därför sommarens fotbolls-EM i Frankrike totalt oviktigt. Men faktum är att vi om mindre än tre månader, rättare sagt den 22 juni i Nice, möter just Belgien i gruppspelets sista match. Det kan vara en helt avgörande kamp, där de båda lagens EM-öden står på spel.

Eiffeltornet

Fotbollsfest i Frankrike i sommar?

Idrott förbrödrar, det menar jag verkligen. Och just idag kan jag se en rätt trevlig bild framför mig. Tillsammans med de belgiska fansen kommer vi att sitta på ett torg i den sydfranska staden, dricka öl och se fram emot kvällens drabbning. Terrorn har stärkt gemenskapen mellan våra länder och vi har insett att en fotbollsmatch, trots allt, bara är en fotbollsmatch.

Tyvärr tror jag inte att det blir så, för människans minne är kort. I mars 2014 misshandlades till exempel en Djurgårdssupporter till döds i Helsingborg. Hela fotbollssverige manifesterade mot våldet och var eniga om att det fick räcka nu. Till och med de bittraste rivalerna visade vänlighet mot varandra. Men vad hände egentligen när denna lilla smekmånad var över? Jo, nya bråk på derbyn både i Stockholm och i Skåne.

Så, nej. Jag är inte säker på att det blir någon fantastisk gemenskap över landsgränserna den 22 juni. Förmodligen kommer vi svenskar och belgarna att ladda upp i varsin del av Nice. Till ljudet av helikoptrar och sirener kommer grupperna sedan att, likt boskap, slussas till och från arenan utan att ha stött på varandra. Allt för att undvika bråk med ett folk som idag finns i alla svenska hjärtan. Det är så knäppt. Varför glömmer vi snabbt och vad krävs för att vi inte ska glömma?

Jag kommer inte att se matchen i Nice. Däremot blir det en resa till Paris för att kolla på Sveriges premiär, mot Irland. Självklart hoppas jag på en folkfest, men det är inget som jag räknar med.

Chanslös med ett anonymt namn?

Att skapa en framgångsrik blogg kräver hårt arbete. Självklart måste du leverera bra material, men du måste också synas. Och om vi är helt ärliga, hur kittlande är namnet Christian Persson egentligen?

Jag lyssnade för ett tag sedan på Söndagsintervjun i P1, där Aftonbladets tidigare chefredaktör Jan Helin var gäst. Och Jan Helin är ju ett robust namn, som man kommer ihåg. Men Jan hette tidigare Karlsson, Helin är ett taget namn som härstammar från hans åländska rötter. Med all respekt för Karlsson, men visst låter Helin tyngre!Bloggtaktik1

Jan Helin berättade bland annat att nyutbildade journalister får rådet att skaffa sig ett namn som sticker ut från mängden. Konkurrensen om medieutrymmet är idag så mördande att du blixtsnabbt måste sätta ditt varumärke. Och då är rätt namn ett viktigt verktyg. Det säger något om den tid vi lever i, tycker jag.

Så om nu mitt bloggande skulle gå tungt finns det i alla fall en sak jag kan göra, byta efternamn. Men om sanningen ska fram så har jag faktiskt redan gjort det en gång. Som 8-åring gifte sig mina föräldrar och Andersson ersattes med Persson. Från att ha stått först i skolans matkö hamnade jag nästan sist. Samtidigt fick jag några mindre smickrande initialer, som många haft roligt åt. Så det finns absolut faror med att byta namn! Och ser man positivt på det kan jag ju tabba mig ganska rejält utan att folk kommer att ta någon större notis om det.

Mitt hjärta slår lite extra för personer som når igenom mediabruset trots sina högst alldagliga namn. Sångerskan Lisa Nilsson. Skådespelaren Jonas Karlsson. Skidåkaren Johan Olsson. Förre statsministern Göran Persson. Har ni fler exempel?

Välkommen till Perssons perspektiv!

Ni som hittat till min nya blogg har förmodligen tagit vägen via Happy Pancake, där jag bloggat om dejting under snart ett år. Jag kommer att fortsätta skriva för dejtingsidan, men eftersom bloggandet varit så roligt kände jag för att dra igång något eget. Så här är den, Perssons perspektiv!

Ett råd när du startar en blogg är att nischa den, alltså att du riktar in dig på några specifika ämnen. Och dejtingvärlden ska jag inte sluta att rapportera om. Men Perssons perspektiv kommer, tvärtemot alla tips, nog att beröra många områden. Psykologi, samhällsfrågor, idrott och politik är bara några exempel. Dock kommer mina inlägg att ha EN gemensam nämnare, de kommer att vara skrivna ur mitt personliga perspektiv.

En annan väldigt viktig sak för mig är god läsarkontakt. Jag älskar att diskutera och vill skapa en blogg där vi lär oss av varandras erfarenheter. Jag utlovar ett stort engagemang i arbetet för ett skönt bloggklimat. Och jag blir jätteglad om du som läsare hör av dig, antingen via kommentarsfältet eller genom att mejla mig. Min e-postadress hittar du högst upp i den vänstra kolumnen. Där finns också RSS-länken som du klickar på för att följa mig.

Idag, den 21 mars, har Perssons perspektiv premiär. Jag hoppas därför att du har överseende med diverse barnsjukdomar. Under den närmaste tiden kommer jag att finslipa detaljer på bloggen. Troligen dyker jag också upp på sociala medier. Men mitt främsta fokus är att producera så läsvärda texter som möjligt.

Vi hörs!

/ Christian