Valborg utan PTB

Idag är det valborgsmässoafton. Under min barndom firade vi alltid denna kväll hos PTB. Där åt vi pizza innan vi körde upp till majbrasan i Sövestad, där mannakören sjöng ”Vintern rasat ut”. Alltså, PTB var inte något lokalt industriföretag, utan våra grannar. Och deras bil, numera skrotad, hade PTB på registreringsskylten. Det trodde jag att ni fattade.

Nä, det är nog inte många som är lika fixerade vid registreringsskyltar som jag. Att det blivit så är nog dels en effekt av mitt intresse för bokstäver, dels har det säkert genetiska förklaringar. Min mamma är nämligen likadan och lärde mig att komma ihåg just PTB. P:et var första bokstaven i deras hunds namn, T:et första bokstaven i mannens förnamn och B:et första bokstaven fruns brors smeknamn. Lätt som en plätt och hur logiskt som helst!

Registreringsskylt

En cykeltur till fotbollsträningen under 90-talet kunde, ur mitt speciella perspektiv, se ut så här. På grusvägen upp till byn passerade jag bland annat NOG och JGJ, ägaren till den senare hade hundar som jag alltid var lite rädd för.
Inne i samhället, mitt i den enda vägkorsningen, bodde en av mina bästa vänner. Hans föräldrar bytte bil rätt ofta. DOR, MAZ och DYJ var några. MAZ hade förresten också en tjej som jag en gång pluggade med. Lika biltokiga var inte en annan kompis familj, deras gråa MDS stod på uppfarten under många år.

Det hände också att jag blev omkörd av lagkamrater, till exempel mina kusiner. Familjens LEZ var en vit Saab med ett intressant värmesystem, det gick inte att stänga av oavsett årstid. Att bli upphämtad i den en varm sommardag var en mardröm, men samtidigt rena himmelriket om man jämför med alternativet. Deras röda Saab-variant, MTX, användes nämligen ”till vardags”. Och mina släktingar var grisbönder…
Att bli skjutsad i den om man skulle på disco var ingen höjdare.
Jag var oftast i god tid till träningspassen, men om jag var sen kunde jag se kärrorna uppradade på parkeringen. ”Jögge Målvakts” JUU, ”Dalas” LHO, Tords GYR, Ronnies NEW och Rune O:s FDR. Och många fler!

Parkering1

Jag vet inte riktigt vad det säger om mig att jag minns det här. Ibland har jag önskat att jag istället för att memorera bokstäver lärde mig något konkret om bilar, för jag är helt okunnig. Men jag har i alla fall blivit upphovsman till ett uttryck som då och då används i min kompiskrets. En gång i tiden hade min mormor en LAK, en beige Ford Fiesta. LAK blir, i en kombination av skånska och slang, ”lack” när det uttalas. Och lack betyder typ sur, i alla fall där jag växt upp. Så om man sitter och deppar heter det att man ”kör Ford Fiesta”. Så vet ni det om ni skulle höra det på stan!

Trevlig valborg!

EM-festen närmar sig

Fotbolls-EM i Frankrike är bara en och en halv månad bort. Idag hämtade jag ut biljetten till Sveriges premiärmatch, mot Irland den 13 juni i Paris. Genom åren har det blivit en del mästerskap och många oförglömliga minnen.

EM-biljett

2000, EM i Belgien/Holland
Det här var ingen höjdare, varken för mig eller landslaget. Själv hade jag brutit benet och hoppade runt på kryckor. Även Sveriges spel haltade rejält och laget åkte ut redan i gruppspelet. Men husbilsresan till Bryssel är ett kul minne!

2004, EM i Portugal
Fantastiskt väder, ett skönt värdfolk och två otroliga fotbollsupplevelser. Vi bevittnade Sverige-Italien, med Zlatans klassiska klackmål, och 2-2-matchen mot Danmark. Den senare även kallad ”Nordic Victory”, eftersom båda lagen gick vidare på det resultatet. Italienarna som vi träffade efteråt var inte helt nöjda, om man säger så. Sverige hade ett mycket starkt lag, men förlorade på straffar i åttondelsfinalen mot Holland.
En i vårt gäng var så nöjd att han tog till de stora orden när han ringde hem till sin fru.
– Det här är den bästa resa jag någonsin varit på!
Det han inte tänkte på var att han och hans kära rest rätt flitigt genom åren…

2006, VM i Tyskland
Spelare, ledare och fans tycks eniga. Sveriges match mot Paraguay, där Olympiastadion i Berlin var som ett gult hav, är det största de varit med om inom fotbollen. Jag håller med, när Fredrik Ljungberg nickade 1-0 i slutet av matchen visste glädjen inga gränser.

Olympiastadion Berlin 2

Kvalmatch, Island
Vi har också rest till en del kvalmatcher. Ett roligt minne hämtar jag från Island, runt 2005. Efter själva matchen träffades båda lagen, och även media, på en pub där vi av en slump också hamnade. Alla var där, utom Zlatan.
Min kusin gjorde lumpen med Henke Larsson och har många gånger berättat om hur otroligt tajta de var på den tiden. Vi andra har varit skeptiska, men nu satt ju Henke där vid ett bord. Gå fram och snacka med honom nu då, ni som är så bra polare, sa vi. Min kusin tvekade, men tog mod till sig.
På håll såg vi Henkes lätt förvånade ansiktsuttryck, men så drog min släkting fram sitt ess ur skjortärmen. Han berättade om en händelse i lumpen som ingen som inte var där kunde veta. Då fattade Henke att den här personen talade sanning.
Ja, så här brukar det ju gå till när två riktigt bra kompisar möts!

Frankrike, 2016?
I skrivande stund känns det högst ovisst hur det ska gå i sommar. Kvalspelet imponerade inte, men i play off-matcherna mot Danmark såg Sverige starkt ut. Jag tror att det antingen blir kanon eller kalkon. Medelprestationerna under Lars Lagerbäck är ett minne blott.

Sanas reaktion lätt att förstå

Jag tror att det var Anders Svensson, mångårig landslagsman, som en gång tog upp det här med fotbollsspelarnas arbetsmiljö. Han påpekade att inga andra yrkesgrupper skulle acceptera det som fotbollsproffs utsätts för på sitt jobb, alltså fotbollsplanen. Nidramsor, hot och förolämpningar är en del av vardagen. Igår tog en IFK Göteborg-supporter problemet till en ny nivå då hen slängde en banger, alltså ett knallskott, på Malmö FF-liraren Tobias Sana. Tänk den starten när du öppnar dörren till ditt kontor på morgonen. Den forne Blåvitt-spelaren svarade med att ta en hörnflagga och slänga på publiken. Rätt gjort? Nej. Förståeligt? Mycket.

Banger

Jag har genom åren sett en hel del fotboll, till exempel har jag sedan fem år tillbaka årskort till MFF:s matcher. Ibland har jag tänkt på hur mycket skit spelarna måste ta, utan att få ge igen. För om någon blivit häcklad i 90 minuter och sedan råkar göra mål går det inte att fira framför sina mobbare. Då är han respektlös och anses vigla upp stämningen. Det tycker jag är helt ologiskt med tanke på vad han har fått stå ut med.

För det finns verkligen saker som inte hör hemma på en fotbollsarena. När den förre Malmö FF-spelaren Simon Thern gjorde den ”förbjudna övergången” mellan Helsingborgs IF och Malmö FF tillverkade HIF-fansen en docka som hängde i ett rep. Bredvid fanns en banderoll med texten ”Simon Thern ska dö”.
”Di himmelsblå” har någon gång sjungit om IFK Göteborgs Tobias Hysén och anspelat på att hans bror Anton är homosexuell. Delar av AIK-klacken stämmer ibland upp i ”Låt han dö” när en motståndarespelare ligger skadad och väntar på att få behandling. Det här blev helt fel i fjorårets derby mot Hammarby när Bajens Erik Israelsson fick en svår huvudskada och låg livlös.
Det här var bara några prov på avarter som inte ska förknippas med fotboll.

Skatt

Men sedan finns det, enligt mig, rätt fyndiga varianter också. Varje gång ”Änglarnas” Stefan Selakovic, som lade av för några år sedan, skulle lägga en hörna skanderade MFF-klacken ”skattesmitare”. Man syftar då på att han, i den ekonomiska härva som IFK Göteborg var inblandat i 2006, åtalades för bokföringsbrott.
När Malmö FF möter Stockholmslag sjunger 08:orna om att Skåne lika gärna kan skänkas till Danmark, medan MFF:arna vill ”befria Skåne från Svea rike land”.
Som ni märker är gränsen mellan vad som är klädsamt och opassande hårfin. Och väldigt individuell. Kanske mådde Stefan Selakovic skitdåligt av att sitt öknamn, fastän det var själva klubben IFK Göteborg som egentligen var föremål för hånet.

Hur löser vi då det här? Jag vill absolut inte ta bort vissa ramsor då de berikar min fotbollsupplevelse. Spänningen, den lätta aggressionen och rivaliteten är anledningar till varför jag ser fotboll live istället för på tv. Men vi måste tänka till lite. Och om någon spelare skulle hyscha med fingret mot oss, eller jubla våldsamt framför vår klack, får vi svälja det. Den reaktionen är ofta berättigad.

Mitt fina fadderbarn

Igår var jag och fixade med min deklaration och mitt bokslut. På köpet fick jag träffa Alve, 7 månader, som jag är fadder till. Alves pappa är nämligen inte bara en mycket duktig revisor, utan också en vän. Alves mamma och jag har växt upp tillsammans.
Att vara fadder till Alve känns stort. Dels är jag självklart väldigt stolt över att få detta förtroendeuppdrag. Dels ska det bli spännande att följa ett litet barns utveckling och att få vara med Alve genom livet. Kanske betyder fadderskapet lite extra för mig, som inte har några egna ungar och inte kommer att få några syskonbarn.

Alve1

Jag umgås heller inte särskilt mycket med barnfamiljer. Därför har tankarna på egna barn halkat ner lite på min agenda, lite konstigt kanske eftersom jag ju inte blir yngre. Men jag funderade mer kring det här när jag var runt 30, då många barndomsvänner fick sina första barn och bildade familj. Då kände jag att de liksom sprang ifrån mig, att jag hamnade på efterkälken. Nu har jag accepterat att jag aldrig kommer att komma ifatt dem och att livet inte går att mäta på det sättet. Barn är inget man bara skaffar sig, utan det är mycket som ska klaffa. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen när det gäller andra livsaspekter.

Alve2

Besöker hos Alve med familj blev i alla fall en påminnelse om att familjelivet kan vara rätt fantastiskt. Men på samma gång krävande, till exempel har Alve två syskon som också ska ha sitt. Jag tycker att många föräldrar gör fantastiska insatser, varje dag.

Att göra en pudel – ibland dubbelfel

Även om jag är journalist så är jag ingen expert på mediehantering. Det är svårt att föreställa sig hur det är stå mitt i det så kallade drevet. Men de flesta PR-strategers råd brukar vara att lägga sig platt och göra en pudel. Men jag undrar om denna taktik alltid är smartast. Att ändra sig bara för att man har opinionen mot sig tror jag kan förvärra situationen.

Det finns fall då det är solklart att man ska ”erkänna” allt. Mona Sahlins Toblerone-affär är ett sådant tycker jag. Att använda statens kontokort för privata inköp går liksom inte att försvara, oavsett vad det nu berodde på. Volkswagens utsläppsskandal är ett annat, sånt går inte att snacka bort.

Pudel

Men så finns det andra exempel, som skakat Miljöpartiet de senaste veckorna. Om det var rätt eller fel att Mehmet Kaplan fick avgå som bostadsminister, och att Yasri Khan lämnade alla sina politiska uppdrag, är en intressant diskussion. Men den kan vi spara tills vidare. Det som jag är ute efter är att Miljöpartiets ledning först försvarade Mehmet Kaplan. Några dagar senare, när mediestormen nådde sin kulmen, var han omdömeslös. Att Yasri Khan inte tar i hand med kvinnor kände partiet till, men så länge det inte blev rubriker var detta accepterat.

Som sagt, men kan ha olika uppfattningar om det här i sak. Men jag hade önskat att ett parti i regeringsställning stod upp för sina ursprungliga åsikter. Det hade jag respekterat, även om jag inte hållit med.
Nu blev det liksom dubbelfel. Först tyckte väldigt många att de här två personerna gjorde fel. Sedan blev de ytterligare ett fel när partiet kovände i frågan. Hur ska man kunna lita på ett sådant parti?

Men att göra en pudel är enkelt sätt att försöka komma undan billigt. Själv har jag gjort det massor av gånger då jag är ganska konflikträdd. Jag har helt enkelt tagit på mig saker som jag verkligen inte varit skyldig till, bara för att slippa konfrontation. Ibland har det funkat, men det har också lett till att vissa tappat förtroendet för mig och att jag förlorat min pondus.

Men för mig så ligger det här beteendet nog i generna. För den största pudel jag sett någon göra stod min kära mormor för. När jag var liten hade hon bakat en tårta, vilken hon ställde på bordet. Jag höll på att busa och kastade en filt som råkade hamna rakt i bakverket. Då utbrast min mormor:
– Det var mitt fel, så dum jag är. Det var inte ditt fel Christian. Jag skulle aldrig ställt tårtan på bordet.
Svaret från en annan släkting var självklart och klockrent.
– Var fan skulle du annars ställt den?

Det krävs karaktär för att vika ner sig

När jag växte upp gällde det att ha det tufft. Ju jävligare jobb man hade, desto bättre. För genom att lida visade man stark karaktär. En av mina vänner arbetade inom lantbruket. Under skördetiden bodde han i stort sett i sin tröska, var totalt sönderstressad och gick runt som i dvala. Men han gjorde det med stolthet. Och han pikade gärna andra med mer bekväma yrken, en annan kompis var till exempel bankman.
– Ni öppnar klockan 10 och stänger 15, sen går ni hem.
Så skönt att ha ett sådant arbete, skulle han ju kunna säga. Men nä, tvärtom. Bankjobbet var alldeles för slappt och krävde ingen ansträngning.

Stress

Idag tror jag att inställningen till arbetslivet har förändrats, även om vissa skyltar med sin stress. Men ingen hedrar dig för att du går runt och vantrivs 40 timmar i veckan. Däremot mäts karaktär kanske på andra sätt. 2016 kan det handla om att älska flexibilitet, att med glädje kolla mejlen utanför arbetstid och att ständigt sträva efter nya mål. Fixar du detta har du rätt psyke.

Men alla gör inte det, flera undersökningar visar att stressrelaterade sjukskrivningar ökar. Därför tycker jag att man kan fråga sig vad som är det starkaste tecknet på karaktär. Är det att knyta handen i fickan och fortsätta i samma hjulspår, trots att man riskerar sin psykiska hälsa? Eller är det att, trots sneda blickar från släkt och vänner, kliva åt sidan och säga:
” Jag klarar inte det här. Jag måste förändra mitt liv”.

Jag vet i alla fall vad jag ser mest upp till.

Vi söker oss till det kända

2001 flyttade jag till Uppsala. Jag kände inte en själ i staden och började spela fotboll i IFK Uppsala, en förening som under 1900-talets begynnelse spelade tre SM-finaler. Vem av er kan skryta med att ha spelat i ett sådant lag?
I alla fall. På den första träningen noterade jag en kille med ett fruktansvärt humör. Han skrek åt allt och alla, även på sig själv när han gjorde misstag. Men han gormade på skånska och någon gång under det nervösa första passet öppnade väl jag också munnen. Därför kom Krille, som han hette, fram till mig efteråt och dunkade mig i ryggen.
– Fan vad skönt med en skåning. Vi måste ta en öl en kväll.
– Jo, det kan vi göra, svarade jag, utan någon större entusiasm. Men jag hade ju inte direkt mängder av andra vänner.

Skånsk flagga

Jag tänkte ju att jag omöjligtvis kan ha något gemensamt med den här killen. Men jag hade fel. Eller, vi var ju väldigt olika. Men vi hade också mycket roligt ihop. Under tiden i Uppsala blev det många öl tillsammans, speciellt när det vankades fotbollsderby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Krille var nämligen HIF:are. Men den enda anledningen till att vi började umgås var vårt ursprung. Hade vi till lirat tillsammans i en skånsk klubb hade vi aldrig blivit nära vänner, det är jag helt säker på.

Det här fenomenet, att vi alltid tycks söka oss till det kända, är intressant. Och det gör integrationen så svår. För det ligger i vår natur att dra oss till miljöer och människor vi känner oss bekanta med. Och att känna sympati med de som vi tycker är som oss själva, det visar sig inte minst när man är utomlands. I höstas var jag till exempel på Oktoberfest i München, instängd i ett tält med ölpimplare från världens alla hörn. När vi hamnade i diskussion med en full dansk backades vi upp av några stockholmare. När det blev bråk med en grupp italienare om ett bord klev ett par norrmän, som skandinaver, in och tog vårt parti. Fastän det inte alls var solklart att vi hade rätt.

I eftermiddag blir det Malmö FF-Djurgårdens IF på Swedbank Stadion för mig. Dessa 08:or alltså…

Finurliga frisörer!

Idag var jag och klippte mig. Förutom att fixa till frisyrer är frisörerna mästare på att hitta fyndiga namn till sina salonger. Eller ja, så fyndigt är det kanske inte alla gånger. Men man har i alla fall försökt. Eller vad sägs om följande hårresande (förlåt) exempel.

Frisör

  • Hårley Davidsson, Stockholm
  • Hair & Nu, flera platser
  • Klipp Dig Hair, Stockholm
  • Love is in the Hair, Järfälla
  • Sax and the City, flera platser
  • Hår & Häpna, Uppsala
  • Håroskopet, Borås

Men okej, även andra yrkesgrupper gör tappra försök till att vara klämkäcka.

  • Lika som bär. En flyttfirma i Norrköping som drivs av ett tvillingpar. Företaget har också en rätt kul slogan, ”Vi flyttar alla dagar IFK Norrköping inte spelar match”.
  • Schakta i Backarna. En schaktfirma i Västra Frölunda.
  • Thaibreak. En thairestaurang i en tennishall i Uppsala.

Någon som har fler roliga exempel?

När Facebook styr ens handlingar

– Var det trevligt på Möllan?
– Möllan?
– Ja, innan Malmö FF-matchen.
– Jag var inte på Möllan.
– Jo, men du lade ju upp en bild på Facebook.
– Jaja, men jag gick ju bara dit och knäppte en bild innan jag gick till arenan.

Facebook

Så här lät en dialog mellan mig och en kompis. Och samtalet blev lite av en ögonöppnare.
Jag har ju tidigare varit en mycket sparsam Facebook-användare. Men i och med bloggens intåg har jag fått tänka om. För att locka läsare är jag nu mer aktiv på FB, vilket på många sätt är skitkul. Men det skapar också en viss press att till exempel leverera coola bilder som skildrar min vardag. Och hur spännande är typ en vanlig tisdag? Då gäller det att vara kreativ och försöka framställa sitt liv som lite bättre än vad det är.

Det var precis det jag gjorde inför den här fajten. Jag kom med tåget från Ystad, hoppade av vid Triangeln och tänkte gå raka vägen till stadion. Men vad fanns att berätta om det? Nä. Istället fick det bli en omväg till Möllevångstorget, där fansen alltid laddar upp, för att ta några foton. Det var aldrig min mening att få läsarna att tro att jag satt där och drack öl, men det var säkerligen så det uppfattades. För varför har man annars bilder på ölpimplande människor?

Det här är egentligen ett väldigt oskyldigt exempel. Men det pekar ändå på några intressanta saker. Dels styrde Facebook min handling. Jag hade aldrig ens gått till Möllan om jag inte känt behovet av att lägga upp något. Dels visar mitt fall att det ganska lätt går att förmedla en bild av sitt liv som är bra mycket roligare än verkligheten. Åka tåg i all ära…