Tillåt varandra att förändras

Så var jag tillbaka. Igår hoppade jag av bussen på samma ställe som gjorde under hela min högstadie- och gymnasietid. Sedan gick jag den lilla biten hem till gården, där jag nu ska testa om jag vill bo. Utvärdering sker fram emot hösten.

Att vända hemåt har alltid känts både lockande och lite skrämmande. Lockande för att jag har många vänner och släkt här. Och för att jag trivs på landet. Lite skrämmande för att jag är så annorlunda nu jämfört med när jag som 20-åring flyttade hemifrån. Kommer jag att falla in i gamla roller och mönster?

Buss

I min ungdom var jag bland annat ganska sluten och tyst. Jag höll mycket inom mig och hade inte riktigt modet att säga vad jag tyckte om olika saker. Idag skulle jag vilja påstå att det nästan är tvärtom. Det är få ämnen som jag har svårt att prata om. Och jag är inte särskilt rädd för vad folk har för åsikter om mig.
Dock har jag genom åren haft vissa problem med att sälja in mitt nuvarande jag cheap antabuse 500 mg. Om jag till exempel vetat att någon sett mig som tillbakadragen har jag helt enkelt betett mig så. Det här är ju ett välkänt fenomen vid till exempel återträffar. En hög chef, med ansvar för tusentals jobb, kan plötsligt bli osäker och passiv. Om det var den rollen han hade i klassen för kanske 30 år sedan.

Jag tycker att vi måste tillåta varandra att utvecklas, att vi liksom är uppmärksamma på tecken som visar på förändring. Det kan tyckas helt självklart, men jag tror faktiskt inte att det alltid är det. Personer som en gång hade en ledande roll har egentligen inget att vinna på att strukturer rubbas. Om någon sticker upp kan den ju faktiskt innebära ett hot mot sin egen ställning.

Samtidigt måste man, om man vill bli betraktad på ett nytt sätt, själv bidra. Istället för att utgå från att andra är tankeläsare är det bara handling som gäller. Först då tror jag att man på sikt kan sätta bilden av sig själv, bilden av hur man är idag.

Att flytta löser inte allt

Det har varit några dagars bloggpaus på grund av flytt. Dels har jag själv flyttat, dels har jag hjälpt min mormor att flytta för andra gången denna månad. I lördags var jag dessutom på inflyttningsfest hos en kompis som jag burit lite lådor åt. Ja, maj går sannerligen i flyttandets tecken.

Det här var mitt livs åttonde flytt. Jag skulle säga att det är en ganska normal siffra för någon i min ålder, som pluggat och jobbat på lite olika ställen. Men var har jag då trivts bäst? I en storstad? På landet? Eller kanske i ett mindre samhälle? En sak som jag har lärt mig om mig själv är att jag är väldigt anpassningsbar. Det är inte bostadsorten i sig, eller boendet, som varit avgörande. Jag kan nog trivas på de flesta ställen, bara jag känner att jag mår bra.

Flytta

Jag tror att vi lätt gör yttre förändringar när livet är lite tufft. Att byta bostad är en sådan sak. Att byta jobb en annan. Att byta partner också. Vi tror att om vi bara får det där eller det där så kommer vi att bli lyckligare. Och ofta får vi en kick av att bryta mönster. Men på lång sikt försvinner inte bekymren om vi inte tar tag i oss själva på ett djupare plan.

I sex år bodde jag i en lägenhet i Malmö som vette mot innergården. Alltså var den ganska mörk och saknade utsikt. Det var absolut inget problem så länge jag kände mig i fin psykisk form. Men när jag hamnade i en svacka blev det väldigt stort fokus på just boendet. Bristen på ljus och läget. Ja, det var därför jag mådde dåligt. Jag måste därifrån innan allt kan vända uppåt igen. Till slut fick jag en ny och ljus lägenhet. Och jag började känna mig allt piggare. Men det var knappast bostadens förtjänst, även om den gav mig en liten knuff i ryggen.

1 680 sidor blev övermäktigt

En bok man köpt ska läsas ut, så är det bara. I alla fall i min värld. Ibland har jag stoltserat med att jag minsann aldrig gett upp en bok. Jag har kämpat på, oavsett hur seg den varit. Men när jag packade ner bokhyllan insåg jag att även jag har syndat.
Jag hade nämligen inte psyket att ta mig igenom Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, som kom ut 2008.
Dagboken, som utspelar sig mellan 2000 och 2008, är på 1 680 sidor. Vi får följa den kände dramatikerns vardag, kärleksliv, måltider, affärsmöten, sjukdomar, efterspelet till pjäsen 7:3 som hade kopplingar till Malexandermorden och mycket annat. Boken blev mycket uppmärksammad då Lars Norén avslöjar en hel del detaljer om både vänner och kollegor. Men det var tydligen inte tillräckligt intressant för mig!
2013 kom del två av dagboken.

Lars Norén1 Lars Norén2

Ingen talang för städning

Idag var det dags för flyttstädning av min lägenhet. Det uppdraget lämnade jag med varm hand över till en städfirma, väl investerade pengar för en talanglös städare som jag.

Ok, det är inte så kul att damma och skura. Och ja, jag har en lat sida. Men framförallt är jag riktigt dålig på att städa. Alltså, jag gillar ju att ha rent och har inga problem med att utföra en ”vanlig” städning. Men för att klara en besiktning krävs betydligt mer. Det tålamodet och den kunskapen saknar jag, jag är helt säker på att jag skulle få ombesiktning.

Städning

2008 spenderade jag sommaren i småländska Ljungby. Jag jobbade på den lokala tidningen och hyrde en liten etta av en kollega. När vikariatet var slut skulle jag flytta ut och därmed flyttstäda. Eftersom jag hade fått bo i arbetskompisens lya till en väldigt låg hyra, och då jag fick bostaden med kort varsel, ville jag såklart avsluta snyggt. Jag ägnade många timmar åt att göra rent, så att han skulle bli nöjd. Men när jag träffade honom några veckor senare la ha en förvånande kommentar.
– Städningen gick visst snabbt, sa han med en halvbesk ton.
Jag fattade ingenting, mitt slit hade med andra ord uppfattats som ett hafsverk. Där och då förstod jag mina begränsningar i konsten att städa.

Sådana här exempel tycker jag att man träffar på då och då i livet. Vissa saker får man kämpa otroligt hårt för att fixa, ändå lyckas man inte alltid. Sedan går andra uppgifter hur lätt som helst, fastän man knappt anstränger sig.
Själv har jag otroligt svårt för praktiska moment. Jag vet till exempel inte hur många dörrar till bagageutrymmen som jag stått och ryckt i, utan att förstå hur jag får upp dem. Däremot har jag alltid haft enkelt för exempelvis ord. Jag kan ganska snabbt vispa ihop något som för någon annan skulle kunna ta flera timmar.

När man gör något nästan per automatik, och resultatet uppskattas av andra, tror jag att man hittat sin talang!

Halvfullt eller halvtomt?

Idag råkade jag ut för mitt livs första bilpunktering. Jag blev så förvånad att jag glömde att ta en bild, men alla vet ju hur ett punkterat däck ser ut. I alla fall var det väldigt dålig tajming då jag lånat mammas bil för att flytta. Imorgon är det flyttstädning och då ska lägenheten vara tom. Varför skulle det hända just idag, kan man ju tänka.

Glas

Men mor har en försäkring, vilket innebar att det fanns en kille på plats inom 20 minuter och ordnade med reservdäcket. Jag vet, jag borde kunna sånt själv. Sedan tipsade han om ett ställe som fixade nya däck i blixtfart, så det var bara ett bege sig dit. På en timme var min punktering åtgärdad!

En sådan här situation kan man se på olika sätt. Å ena sidan hade jag ju världens otur att det här skulle inträffa när jag minst behövde det. Å andra sidan kunde det absolut inte löst sig bättre än vad det gjorde. Jag väljer att se glaset som halvfullt!

Kulturkrockar – även mellan generationer

I vågen av flyktingströmmen rapporteras det nästan dagligen om diverse kulturkrockar. Men ännu vanligare, dock inte lika uppmärksammat, är förmodligen kulturkrockar mellan generationer. Till exempel när det gäller hur vi hanterar känslor och pratar om dem.

För ett tag sedan lyssnade jag på en P1-dokumentär om Åmselemorden. Det var den 3 juli 1988 som Juha Valjakkala, som han hette då, kallblodigt mördade två makar och deras 15-årige son. Morden skakade hela Sverige och mängder av journalister har under knappt 30 år vallfärdat till den västerbottniska idyllen för att förstå vad hände. I podcasten tillfrågas en ortsbo om hur människor i byn tagit sig igenom den fruktansvärda tragedin.
– Jag har aldrig hört någon prata om morden, sa hon.
– Debriefing (uppföljning) fanns inte 1988, fyllde en polis i.
Jag tror att det är just så här som många i äldre generationer väljer att bearbeta jobbiga situationer, man blundar och tiger.

Generationer

Idag lever vi i ett helt annat samhälle, där det nästan är tvärtom. I tv- och radioprogram pratar kändisar ut om sexuella övergrepp i barndomen, att farsan var alkoholiserad eller att man gjorde abort när man 15. Ja, trauman som vissa går och bär på ett helt liv utan att våga berätta. Självklart är det inte bara celebriteter som är mer öppna. Genom sociala medier fläker vi idag ut våra liv.

När två generationer möts kan det därför uppstå problem. Det som är fullständigt naturligt att prata om för den ene är totalt tabu för den andre. Det klyftan kan nog ibland vara större än den mellan länder eller kulturer.

Not that Daniel Persson

Finns det något land, i alla fall i Europa, där så många har samma namn som i Sverige? Genom åren har jag haft kontakt med säkert 10 Johan Andersson och 5 Anders Nilsson. För att bara nämna några exempel. Och identiska namn kan innebära vissa problem.

För några år sedan åkte jag och några kompisar till Barcelona. Av oss 6 var 4 Perssons, men ingen är släkt. Två hette också exakt likadant, Daniel Persson. Vi skulle mellanlanda i Zürich och då blev det lite biljettstrul. En av resenärerna, den ena Daniel Persson, hade nämligen blivit inbokad på ett senare flyg än vi andra. Han gick därför fram till servicedisken.
– Hallo, my name is Daniel Persson, och så berättade han hur det låg till och slängde upp passet.
– No. Everything seems fine. Daniel Persson is booked on the 15.00-flight.
– Yes, but I am not that Daniel Persson. It is another person!
Ett tag stod det fullständigt still i skallen hos kvinnan från flygbolaget, men efter en stund förstod hon. Och båda Daniel Persson kunde kliva ombord på samma plan.

Flygplan

När jag träffar människor från andra länder, eller ser dem på tv, brukar jag reagera om de har samma efternamn. Då brukar jag tänka om de är släkt med varandra, eller med någon annan som jag vet heter samma. Av någon anledning vill jag liksom att de ska vara det, så att jag kan känna att jag listade ut det.
Jag minns till exempel de italienska fotbollsspelarna Roberto och Dino Baggio, som faktiskt inte är släkt med varandra vilket överraskade mig. Då kan man ju bara föreställa sig hur utlänningar skulle kunna fantisera om oss svenskar. Har jag månne blodsband till före detta statsminister Göran Persson?

Ja, på tal om Persson så dominerar detta namn även nästa gång jag ska ut och flyga. På resan till fotbolls-EM i Frankrike bär 2 av 3 detta efter namn. Den tredje hette också Persson innan han gifte sig. Bäddat för missförstånd med andra ord!

Vänta inte tills någon blir sjuk

Igår var jag på sjukhuset och hälsade på en släkting som varit med om en liten olycka. Självklart är det aldrig roligt när någon man känner råkat illa ut, men eftersom personen var vid gott mod hade vi rätt trevligt. I lugn och ro kunde vi prata lite mer om olika saker, nu när möjligheten fanns. Det var med en skön känsla som jag lämnade lasarettet, dels för att mitt besök nog uppskattades och dels för att jag själv hade haft ett par bra timmar. Samtidigt poppade det upp en annan tanke i mitt huvud. Måste det till en sjukdom eller olycka för att vi ska stanna upp och ge varandra mer tid? För jag hade ju inte haft stunden med min släkting om han inte hade skadat sig.

Doktor

Jag tror att många av oss har en tendens att reagera istället för att agera. Med det menar jag att vi handlar först när det är skarpt läge, när något redan hänt. Till exempel vet jag äldre människor som i stort sett suttit isolerade i sina i hem flera år. Men efter en stroke eller ett lårbensbrott börjar släktingar och bekanta vakna till take a look at the site here. De kan komma med blommor och plötsligt bli väldigt intresserade av hur den sjuke mår, på ett närmast pliktskyldigt sätt.
Samtidigt kan personer som bryr sig mer få höra hur ”snälla” de här. Och visst, det är fint att ta hand om och nära och kära. Och ibland kan det vara en jäkla utmaning. Men använder man ordet ”snäll” är det rätt tydligt vad man själv har för inställning till att hjälpa, man ser det som en stor uppoffring utan att man får ut ett dugg av det.

Sedan är, enligt mina erfarenheter, fysiska krämpor betydligt lättare för närstående att hantera än psykiska åkommor. Ett brutet ben är något konkret, som med största sannolikhet läker. Som anhörig till någon med en depression är det svårare, för vad ska du säga eller göra.

En sak är dock säker, ingen mår i alla fall sämre av ett besök.