Med yrket som smeknamn

Matta, Pizza, Video, Taxi, Bagare. Sätt ett förnamn som Lasse eller Pelle framför och du har personens smeknamn. Men vad krävs egentligen för att bli kallad för sitt yrke?Här är mina fem punkter.

1. Konkret
Det får inte råda några som helst tvivel kring vad ditt yrke går ut på. Att lägga golv, baka pizzor, stå i en videobutik, köra taxi och grädda bullar är jäkligt konkret. Att ha en diffus titel som till exempel projektledare funkar inte om du vill ha ett yrkesrelaterat smeknamn.

2. Unikt
Ditt yrke får inte vara alltför vanligt, som snickare eller sjuksköterska. Det är inte unikt nog för att ge dig patent på smeknamnet.

3. Offentligt
Helst ska du ha ett arbete där du syns ute bland folk, så att människor träffar dig i vardagen. Då går snacket om dig.

Bagare

4. Arv
Det är verkligen inte fel om din far, och farfar ännu bättre, hade samma yrke som du valt. Då får du hans smeknamn per automatik. Du kan till och med bli kallad ”Bagarn”, fastän du själv är ingenjör, för att din pappa knådade degar.
Och överlag är det mest män som har smeknamn kopplade till sin profession.

5. Litet samhälle
Ju mindre samhälle, desto mindre konkurrens om smeknamnet. Går du in på Drottninggatan i Stockholm och frågar efter Pelle Pizza lär många personer vara aktuella. Men förmodligen kommer de flesta att skaka på huvudet åt dig.

Text-tv – Guds gåva till männen

Snabba bilar, nya teknikprylar eller kanske fotbollstittande? Nä, det mest manliga ”intresset” måste ändå vara text-tv. Jag vet inte vad det beror på, men det här mediet har något som tilltalar männen. För jag vet inte någon kvinna som regelbundet kikar på text-tv.

Idag somnar vi ofta med smartphonen bredvid oss. När vi vaknar är det därför lätt att surfa in på diverse nyhetssajter för att uppdatera oss om nattens händelser. Inte sällan möts vi då av rubriker som är kryddade med ”extra”, eller så har ännu en ”skandal” inträffat. Men det är sällan som jag hajar till, först måste jag kolla vad text-tv säger. Om nyheten finns med på sidan 100 är det allvar. För text-tv vet bäst. Den drivs inte av kommersiella skäl och jagar inte klick.

Text-tv

Med kaffekoppen i handen betas sedan sidorna av. Först läser jag de nyheter som förstasidan lockar med. Sedan går jag till 300, alltså sporten, och kör igenom det blocket ända förbi notiserna på 328 (329 om det hänt mycket). På kvällar och helger följer jag målservicen, som börjar på 377. Har man riktig tur spelas det så många matcher att denna del sträcker sig fram till 398.

En annan historiskt viktig sida är 330, där alla sporttabeller finns. Här satt jag som 5-6-åring och skrev av alla möjliga serier, från bowling till division 3 i engelsk fotboll.
Och ni kommer väl ihåg att man, långt före ”Lokets” tid, kunde spela bingo via text-tv! I slutet av 80-talet, i brist på kabel-tv och vettiga aktiviteter, hände det vid flertal tillfällen. Jag tror att det var via avdelningen som hette Blandat, som jag har för mig började på sidan 500.
Man kunde också skicka in roliga historier. En Mats Harder från Lund var flitig med det här, minns jag.

Tabeller

Men det är nog lika bra att vi text-tv-älskare börjar förbereda oss för slutet. För ett tag sedan skrotade TV4 sin variant. Mediet hade helt enkelt spelat ut sin roll i dagens moderna informationssamhälle. Troligen kommer SVT, förr eller senare, att göra samma analys. Jag tycker att vi utlyser nedläggningsdatumet till nationell sorgedag, i alla fall för männen.

1 000 törstiga dagar

Idag vaknar stora delar av Sverige upp slitna, dagen efter, torra i näbben eller vad man nu väljer att kalla bakfyllan. Men där tillståndet har man ju varit i 1 000 gånger. Ja, i mitt fall bokstavligt talat.

Eftersom jag skrivit regelbunden dagbok sedan tidig tonår har jag rätt bra koll på mitt partyfacit. För ett tag sedan roade jag mig med att försöka ta reda på hur många gånger jag vaknat upp med den där speciella smaken i munnen. Efter avslutad undersökning kändes det inte lika roligt. Mer skrämmande, men ändå intressant. Mina beräkningar är baserade på att jag vid olika åldrar festat olika mycket.

Bakfull

15-18   1 gång i månaden
18-22   1 gång i veckan
22-25   2 gånger i veckan
25-30   2 gånger i månaden
30-33   1 gång i månaden
33-       1 gång varannan månad
Lägg därtill lite semesterresor, kanske 5 dagar per år sedan jag var 20.

Summa summarum blir då 997 törstiga dagar. Eller 2,73 år, då man gått runt småseg och oproduktiv. Sedan en tid tillbaka har ju slitenheten dessutom en tendens att sitta i mer än en dag. Så om vi ska vara ärliga passerar vi nog 3 år.

Ibland kan jag tänka på vad man istället kunde gjort med den här tiden. Och hur många hjärnceller har egentligen försvunnit? Men man har också haft väldigt kul, samtidigt som tråkigheterna varit få. Fast jag tror inte att jag når 2 000-strecket…

Sven-Alex – den perfekta kombinationen

Semester innebär tid för att läsa. För sport- och fotbollsintresserade är Sven-Göran Erikssons ”Min historia” och Sir Alex Fergusons ”Min självbiografi” två tips. Ingen av böckerna är väl några litterära mästerverk. Det mest intressanta, enligt mig, är att studera skillnaderna mellan de två topptränarna. Den ene verkar tänka på samma sätt sedan han slog igenom, den andre har anpassat sig till dagens moderna fotboll genom att ständigt utveckla sig själv. Det senare ett betydligt mer framgångsrikt recept. Men vem hade roligast?

Hur någon framställs i en självbiografi beror ju väldigt mycket på vad personen vill säga. Och vem som skriver boken. Men en sak står i alla fall klart. Medan ”Svennis”, vid sidan av tränaryrket, minglar på fester, träffar damer och umgås med societeten körde den numera pensionerade Manchester United-ikonen en annan stil. Nästan allt han berättar om rör själva fotbollen. Man får intrycket att han jobbar extremt hårt, resten av tiden umgås han med familjen.

SvennisSirAlex

Nu tror jag att ”Svennis” jobbar/jobbade mycket han också. Men i dagens fotbollsmiljö är konkurrensen nog skarpare än någonsin. Att vid sidan av fotbollen, likt Sven-Göran, njuta av det goda livet känns inte riktigt 2000-tal. Det där tror jag att skotten tidigt förstod, medan ”Svennis” körde på som förut. Även svenskens, i vissa fall, dåliga egenskap att lita på allt och alla känns som hämtat ur en annan tidsepok. Har det inte varit reportrar utklädda till shejker så har det varit finansiella rådgivare som lurat honom.

Så, när de här två herrarnas gärningar summeras kommer nog Sir Alex att bli ihågkommen som den störste legendaren. Inte minst på grund av den nedåtgående spiral som gått hand i hand med ”Svennis” under det senaste decenniet. Men om jag fick leva någon av deras liv så skulle jag lätt välja mr Erikssons. Anpassning kan vara framgångrikt, men samtidigt jäkligt tråkigt. Jag skulle vilja vara en Sven-Alex, om det gick!

Att handla i en småstad

Ok, jag har inte bott i någon världsmetropol de senaste 10 åren. Men medan Malmö har cirka 280 000 invånare är samma siffra för Ystad knappt 19 000. Skillnaden märks på många sätt, till exempel när man ska handla livsmedel eller ta en runda på stan.

Idag var det dags för den första storhandlingen sedan hemflytten. I Ystad kan man säga att det är Willys eller Ica Kvantum som gäller. Jag vet inte vilket ställe som är bäst, men från Sövestad är det i alla närmare till det senare. En sak visste jag när jag gav mig iväg, jag kommer att träffa någon jag känner eller är bekant med. Så borde det ju vara, för jag har ju växt upp i den här kommunen. Och jag har både släkt och vänner i Ystad.

Ica

Att ge sig ute på shoppingtur och veta att man ska träffa känt folk är jag kluven till. I flera år tyckte jag att en av fördelarna med att bo i Malmö var just anonymiteten. Inte för att jag tyckte illa om människorna hemifrån, men jag ville slå mig fri och skapa mig en egen identitet. Det är svårt när man befinner sig i samma miljö och träffar samma individer.
Idag är jag annorlunda, men det är ändå en speciell känsla att återvända hem efter 15 år på andra orter. För hur bemöter man egentligen personer man en gång kände, när man står där i charkdisken? Minns dom mej? Och tror dom att jag minns dem? Det vet man aldrig, utan mötet kan istället sluta med att bägge tittar ner i sina kundvagnar och låtsas att de inte sett den andre. Sånt är trist, tycker jag. Är man osäker så kan man åtminstone säga hej. Skulle objektet då se ut som ett frågetecken får man väl ta det.

Fast jag har nog en något naiv bild av livet i en småstad, att alla liksom ska vara polare med alla. För under mina 45 minuter på Kvantum fanns det inte tillstymmelse till att känna igen någon. 19 000 är trots allt en hyfsad skara. Nä, ska jag garanterat få mig en pratstund får jag hålla mig i Sövestad, med sina runt 400 invånare.

Utomlands är vi stolta svenskar

EM:s bästa fans. Den gula väggen. Ja, de blågula supportrarna har av många målats upp som mästerskapets mest passionerade. Det är egentligen jäkligt lustigt, med tanke på hur känsligt det blivit att visa kärlek till vårt land. I alla fall när vi är i Sverige. Men kanske är det därför vi lever ut när vi är utomlands. Jag tror i alla fall att svensken, utan att blanda in vare sig politik eller religion, saknar att känna stolthet över sitt hemland.

En sak som blir påtaglig vid den här typen av idrottsevenemang är hur ens svenska identitet stärks. För annars reflekterar jag sällan över min nationalitet. Jag ser mig mer som skåning, sövestadbo och inte minst som den egna individ jag är. I mina ögon är alltså den svenska samhörighetskänslan svag, vilket jag tror beror på flera anledningar. Delvis kan det ha rent historiska förklaringar. Vår över 200 år långa period av fred ska vi vara ytterst tacksamma för. Men krig skapar också en ”vi mot dom-känsla”, som kan stärka känslorna för det egna landet. I Sverige har vi också varit ganska förskonade från större katastrofer, som har en tendens att föra ett folk samman.

Sverige

Men en sak tror jag att många svenskar har gemensamt, stoltheten över Sverige. Det demokratiska samhället, med väl utbyggda sociala skyddsnät, som vi byggt upp. Den fantastiska naturen. Vårt arbete för fred. Vår vilja att hjälpa människor i nöd. Traditionerna. Bara för att ta några exempel. Men i dagens samhälle är det lätt att misstolkas. Varför riskera att bli stämplad som rasist eller till och med något värre? Då är det kanske lättare att vara tyst.

Därför tror jag att ett uppdämt behov av att känna sig som en stolt svensk kan vara en orsak till att vi har EM:s mest passionerade anhängare. Jag hoppas att vi som är på sådana här mästerskap kan ta med oss lite av den här positiva känslan hem, då tror jag att Sverige blir ett roligare land att leva i. För, och det tål att påpekas, jag har aldrig stått på rasism eller extremism på mina resor. Det går att tycka om sitt land utan att ha sådana åsikter.

Il derby della SIF

Vad är en match i division 7 Skåne sydöstra mot en EM-fajt på ett fullsatt Stade de France? Ja, alldeles fantastiskt skulle jag säga. Det var ett tag sedan jag såg småklubbsfotboll och jag hade nästan glömt hur roligt det var.

Igår var det toppmöte på Svenstorps Idrottsplats mellan tredjeplacerade Svenstorps IF och serieledaren Sövestads IF. Eftersom det inte är särskilt många kilometer mellan orterna är det också ett derby, de två lagen har möts otaliga gånger. Själv är jag från Sövestad och har spelat i klubben i många år, därför låg mina sympatier hos de rödblåa.

SIF1

Att se på lokal fotboll skiljer sig otroligt mycket från att till exempel titta på Allsvenskan. På lägre nivå känner man spelarna, som inte sällan har riktigt roliga smeknamn. Publikens kommentarer är en annan krydda. Igår ombads domaren bland annat att ”plocka upp ostaskivan”, alltså ge en spelare en varning. Har någon gjort en riktigt ful tackling kan även ”julosten” dras fram, alltså det röda kortet då en ost till julbordet har rött omslag.

SIF2

Resultatet då? Jodå, jag och mina vänner körde nöjda hem från matchen. Med några minuter kvar att spela avgjorde Hugo Hellichius tillställningen med ett riktigt snyggt långskott som betydde 3-2. Hugos pappa, Peter, spelade jag själv med under många år. Lika lurig som han var på planen, lika lurigt var hans efternamn att uttala. Där gick de flesta speakrar bet!

En liten resesammanfattning

Sent igår kom jag hem efter några dagar på fotbolls-EM. Här kommer några reflektioner. Resans:

Gemensamma fiende
SAS. Ramsan ”Alla som inte hoppar är en SAS-pilot” sjöngs friskt i den svenska klacken.

Prestation
Familjen från Vansbro i Dalarna som hade en minst sagt strulig resa till Paris. Först tog man sig till Stockholm för att sedan flyga till Frankfurt för mellanlandning. Då bröt flygstrejken ut, så det blev att åka till Budapest istället. Och därifrån till Bryssel. Från Belgiens huvudstad tog man tåget till Paris. Starkt jobbat!

Besvikelse
Sveriges insats mot Irland, den var inte bra.

EM2

Konstaterande
Att Zlatan är hur stor som helst i Paris. Vi hade inte varit i Paris i många minuter innan människor skrek ”Zlatan” efter oss.

Felberäkning
Om man vet att ens restaurang kan invaderas av fotbollsupportrar får man se till att ha öl i lager. Men den tog faktiskt slut där många svenskar laddade upp. Å andra sidan kostade de ölen elva euro, så det blev förmodligen lönsamt ändå.

EM3

Förbrödring
Stämningen mellan de svenska och irländska fansen var fantastisk, så otroligt långt ifrån huliganismen som syntes tidigare under veckan.

Byggnad
Det här var ingen kulturresa, så då blir valet Stade de France. En otroligt fin arena.

EM4

Kort EM-uppehåll – men kolla in Facebook

Imorgon bär det av till fotbolls-EM. I svinottan tar vi flyget till London, sedan tåg till Paris. Match mot Irland på måndag och sedan hemfärd tisdag.

Jag gissar att det blir lite svårt att få tid att blogga, men jag kommer säkert att lägga upp något på Facebooksidan. Så följ mig där ni som vill, så hörs vi om några dagar.

Heja Sverige!

SvenskFlagga

Sjung om studentens vemodiga dag

Det är studenttider och gymnasister över hela Sverige firar. Det ska de självklart göra, det gjorde jag också. Men jag måste erkänna att jag aldrig var speciellt upprymd över att ta studenten, tvärtom var det ganska vemodigt. Och inget särskilt att celebrera, tyckte jag.

Min gymnasietid var sjukt rolig, i klassen som jag gick fanns många sköna personligheter. Men fokuset på studierna var ofta högst bristfälligt. Istället var det mycket fest och andra upptåg. Det var helt enkelt en rätt oseriös tillvaro som rådde.
Själv är jag, och har aldrig varit, den busiga typen. Men jag föll in i miljön och gjorde bara precis vad jag behövde göra. För att få godkänt i Matematik C fick jag till exempel dra en riktig snyftvals för läraren, så att jag fick de poäng på nationella provet som krävdes. Och att spela på känslor funkar ibland…

Här var det livat, här var det glatt!

Här var det livat, här var det glatt!

När vi gick ut på trappan kände jag mig därför inte jättestolt över mig själv. Istället kändes det ledsamt att jag skulle skiljas från vänner som jag haft så otroligt skoj tillsammans med. Jag tror faktiskt att jag knappt hade på mig studentmössan, utan mest höll den i handen.

Men studentfirandet är ju en tradition, så precis som alla andra hade jag också en fest för släkt och vänner. Den var trevlig och sedan tackar man ju för presenterna genom att skicka ett kort till alla festdeltagare. Som jag minns det skulle den här bilden av mig själv tas dagen efter studenten.
I alla fall var jag väldigt sliten och ovillig till att bli plåtad, om man säger så. Men mamma drog upp mig och vi lyckades producera ett foto, som dock andades mer uppgivenhet än uppskattning. Texten, som mamma hade författat, beskrev hur glad jag var över uppvaktningen på min stora dag. Men mitt uttryck sa något helt annat. Och det tackkortet har många kompisar haft kul åt!