Jag tippar som min personlighet

Varje vecka vid den här tidpunkten är det dags att lämna in Stryktipset. Det är en kul tradition och jag missar aldrig en lördag.

Sedan några år tillbaka använder jag mig av samma formel när jag tippar, där jag lägger såväl känslor som en hel del information åt sidan. Istället bygger jag mitt 64 raderssystem på enbart två faktorer, hemmaplansfördelen och formen i de fem senaste matcherna. Varje lag får då ett visst antal poäng, vi kan till exempel säga att Östersund får 15 poäng och Elfsborg 17. Utgångstecknet i den fajten blir då en 2:a.
Mitt hemmabygge har absolut sina brister, men några okej vinster har det blivit. Fast jag väntar såklart på den stora fullträffen!

Stryktipset

Men varför väger jag då inte in fler parametrar, då borde ju chanserna att vinna öka? Jo, kanske. Men jag vet inte. Ärligt talat blir jag rätt trött på alla analyser, med dagens teknik är ju informationsflödet enormt. Och hur ska allt sedan värderas? Är Ängelholm chanslösa mot Sirius då spelarna inte får någon lön och bara tänker på den annalkande konkursen? Eller är hemmaspelarna heltaggade och vill visa styrelsen att man sköter situationen snyggt?
Och är Dalkurds stjärna Mirkan Aydin helt nere för att det sket sig med hans turkiska proffskontrakt? Eller brinner han av revanschlusta inför dagens match mot Trelleborgs FF?

Jag skulle säga att mitt sätt tippa Stryktipset säger en del om hur jag är som person. Ju fler val som ska göras, desto svårare känns allt. Jag känner mig mer trygg i att göra ett fåtal saker ordentligt, än att ha en massa projekt på gång samtidigt. Oftast slutar många bollar i luften med att det blir halvdant, eller att jag inte kan fullfölja det jag påbörjat.

Så jag håller mig till hemmaplansfördel och form. Om inte storvinsten kommer idag försöker jag igen nästa vecka!

OS på hemmaplan

Om precis en vecka drar OS i Rio de Janeiro igång. För 12 år sedan, under olympiaden i Aten, sommarjobbade jag på Ystads Allehandas sportredaktion och vi gjorde då en serie som vi kallade ”OS på hemmaplan”. Vi sportjournalister åkte runt till olika ställen och testade ett antal OS-grenar, upplevelser som vi sedan skrev om. Det var väldigt intressant att prova på nya sporter och det gav en hel del insikter.

På min lott hamnade höjdhopp, cykling, 100 meter, tresteg och boxning. Höjdhopp har man ju hoppat en del i skolan, så det var väl inga direkta konstigheter. Jag tror att jag klarade 1.55. Och cyklat har man gjort en del under åren, även om det kändes ovant att sitta på en riktig tävlingscykel. Men från övriga idrotter kan noteras:

OS

100 meter
Att springa 100 meter borde ju inte vara så avancerat. Men 100 meter i maxfart, vilket i mitt fall inte är så snabbt, kräver uthålighet. Jag fixade i alla fall inte att hålla samma hastighet distansen ut. Någonstans vid 70 meter fick jag ta ”omtag”, typ som en andning i simning, för att orka fullfölja. Efter den här erfarenheten har jag lättare att förstå löpare som tappar stora ledningar i slutet av loppen.

Tresteg
Det här är ju en väldigt speciell gren, som egentligen inte går att utföra utan utbildning. Det där andrasteget blir ju brutalt kort och jag kände mig mest fånig. Och jag nådde inte ens fram till själva sandgropen på Korsavads IP i Simrishamn.

Boxning
Jag begav mig till BK Viljan i Sjöbo för att sparra med en av deras tungviktare, som nyligen deltagit på SM. Jag var på förhand helt övertygad om att jag skulle åka på några rejäla smällar, det var bara frågan om hur illa det skulle bli. Men efter lite uppvärmning och slagträning var det faktiskt jag som fick chansen att nypa till först.
– Slå mig i huvudet. Allt vad du kan, sa min sparringpartner.
– Nä, det kan jag väl inte.
– Jo, kom igen. Slå nu!

OS2

Inte för att jag trodde att jag skulle golva honom. Men för mig, som aldrig varit i slagsmål, kändes det väldigt märkligt. Det fanns liksom en inbyggd spärr mot att skada någon annan, särskilt i ansiktet. Men till slut gick jag mot min instinkt och klippte till. Självklart rörde han inte en min, utan kontrade istället med en riktig magsugare. Men mer stryk fick jag inte, tack och lov.

Mest imponerande från ”OS på hemmaplan” var nog min kollega Uffes insats i stavhopp. Han lyckades svinga sig över flera höjder i en tekniskt mycket svår sport. Konstantin, som sprang marathon mellan Simrishamn och Ystad, gjorde också en stark prestation.

Din dialekt avslöjar dig

Det här med dialekter tycker jag är intressant. En av mina dolda talanger är att jag är ganska duktig på att kunna höra varifrån i Sverige någon kommer. Jag kan sitta och lyssna på radio eller tv, för att sedan försöka gissa var personen växt upp. Under fotbolls-EM tyckte jag att journalisten Johanna Frändén pratade otäckt likt en tjejkompis, som är från västgötska Götene. Efter en googling visade det sig att fröken Frändén är född i Lerdala, bara 19 kilometer från min vän. Bingo!
En gång när jag hörde Maria Montazamis röst poppade den gamle fotbollsspelaren Pontus Kåmark upp i mitt huvud. Där måste finnas en koppling. Jodå, från Västerås båda två. Då blir man nöjd.

Rör man sig i sin hemmiljö går det att bryta ner dialekterna ännu mer. Från mitt hem till Ystad är det väl bara runt åtta kilometer, men jag talar inte alls som en infödd ystadbo. I stan går man på ”Ystergatan” och äter kakor med ”röööa å gröööna bär”. Och man avslutar gärna meningarna med ett ”kar”. Så snackar ingen sövestadbo!
Själv tycker jag att ystaddialekten låter lite kaxig, men det är min högst personliga uppfattning. Men helt klart är att dialekter används för att associera till olika känslor och personlighetsdrag, det märks inte minst inom reklamen.

Dialekt

Minns ni reportern som stod i ett skånskt potatisfält och trodde att chips tillverkades av potatisplantans blad? Det var nog ingen slump att han pratade utpräglad stockholmsdialekt, så att han skulle framstå som en ”dum 08:a”.
Swedbank hade en reklamfilm där några animerade djur skulle gå på krogen. Grisen, eller nåt, hade glömt kortet så han kunde inte betala inträdet. Då dök en bussig räv upp, som på gemytlig gotländska konstaterade ”det är lugnt kompis, jag bjuder”. Ja, alla gotlänningar är väl schyssta.
Vill man bygga förtroende används till exempel värmländskan, hur kan man inte lita på en värmlänning? Ska någon verka harmlös är dalmål ju bra, en dalmas kan väl inte bli arg?

Och skåningar då? Ja, vi får nog ofta spela rollen som allmänt dryga och lite arroganta.

Drömmen om en tröska – med hytt

För sisådär 30 sedan hade jag förmodligen sprungit ifatt den här tröskan. Sedan hade jag bönat och bett om att få ta plats bredvid föraren. För som barn var en tröska med hytt drömmen, tänk att ha en sån.

Tröska

Nu fick jag förvisso åka tröska, hos min dagpappa Ove. Men hans variant saknade hytt, vilket gjorde att mina känslor inför skörden var delade. Det var roligt att sitta bredvid Ove, men samtidigt kliade agnarna från vetet eller kornet så förbaskat. Efter avslutat tröskpass fick dagmamma Karin alltid duscha mig och det var så drygt att få bort alla halmrester. Tänk om vi hade haft en hytt, då hade jag ju sluppit det här. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde och erbjöd Ove alla mina sparpengar, så att han skulle kunna köpa en ny tröska.

Det är rätt intressant hur man som liten påverkas av sin uppväxtmiljö. Är dina föräldrar musiker börjar du förmodligen att spela ett instrument. I en idrottsfamilj är det sporten som är nummer ett. Och så vidare. Själv växte jag upp med jordbruk och blev otroligt fascinerad av traktorer och djur. Om det var John Deere, New Holland, Ford eller Massey Ferguson spelade ingen roll. Jag kunde varenda modell!

Tröska1

Men man förändras. Ju äldre jag blev, desto mindre sugen blev jag på att utfodra korna eller hänga med till sockerbruket i Köpingebro för att lämna betor. Till exempel fanns det ju tidningar att läsa, rätt kul det också. När jag under högstadiet sommarjobbade hos mina kusiner, som var grisbönder, hade jag till och med börjat lukta på mina händer. För att liksom försäkra mig om att jag inte osade gris. Det här påstår dom i alla fall. Lite tillspetsad är säkert historien, men den innehåller nog en del sanning också.

Men kanske kan barndomsintressen försvinna, för att sedan dyka upp igen när man blir äldre? Jag tänkte på det när jag igår såg Krageholms Gods tröska raps. Det vore rätt häftigt att provköra en sån fin tröska. Och det vore väl inte fel att ha några djur hemma på gården.

Alla bär på en historia

Klassiska ”Sommar i P1”, där mer eller mindre svenskar sommarpratar, är i full gång. Men under de senaste åren har den här programidéen, där kändisar öppet berättar om sina liv, spridit sig som en löpeld. ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre” är bara några exempel där vi får höra om celebriteternas tuffa uppväxt, sviktande självförtroende, otrohet, alkoholism eller vad det nu må vara. Och vi älskar att höra om det, de här serierna ligger i topp när det gäller tittarsiffror.

Elvis

På ett sätt tycker jag att de här programmen fyller en funktion, de visar att alla människor har sina problem. Om nu någon trodde annorlunda. Man kan vara framgångsrik och olycklig.
Samtidigt är det lite tråkigt, eller sorgligt, att vi måste söka fascinerande livsöden från tv-soffan. Jag är nämligen övertygad om att det vimlar av spännande livshistorier i vår omgivning. Hos släktingar, vänner, grannar eller i idrottsföreningen. Om vi bara ställde den där extra frågan, och inte svarade slentrianmässigt på allt, tror jag att vardagen skulle bli så mycket intressantare. För alla bär på en historia. Och vi skulle inte behöva kändisarna lika mycket.

En van vattnare

Det är mycket nytt att lära sig när man bor på en gård, särskilt på sommaren. Men en syssla behärskar jag mycket väl, att vattna. Och det har sin förklaring.

Det var år 2000, tror jag, som jag som vanligt sommarjobbade på Ystads kommun. Tidigare hade jag varit såväl strandstädare med flakmoppe och parkarbetare, nu var det dags för nästa uppdrag. Att vattna träd inom Ystads tätort. Inga kollegor, bara jag, min traktor och min vagn med vattentunna på. Till min hjälp hade jag ett papper med alla ställen som skulle vattnas, så det var bara att följa ett schema.

Vattna

Först tänkte jag att den här uppgiften borde passa mig bra. Jag är inte överdrivet social och tycker om att sköta mig själv. Men det blev nog lite väl mycket egentid och utrymme till att tänka. För att vattna träd innebär väntan. Ner med slangen eller spjutet i marken, vänta några minuter och sedan samma procedur igen. I tio veckor. Och det här var före smartphonen, ska ni veta.

Visst kan det vara nyttigt med självreflektion. Idag betalar människor dyra pengar för att åka ut i obygden och fokusera på sig själva. Men som 20-åring, med mycket funderingar om både framtiden och sig själv, var det ensamma livet som vattnare nog inte helt ultimat. I alla fall vittnade förbipasserande kompisar om en någon dyster uppsyn.

En annan pressande faktor var att jag inte kunde backa, vilket det inte är fel att kunna om man kör med traktor och vagn. Det ständiga letandet efter hotfulla situationer tog nog också ut sin rätt. Men jag klarade en hel sommar utan att lägga in backen, även om det var nära några gånger. Värst var det nog i Bellevuebacken, dit jag en gång kom med full tank. Halvvägs upp i backen märkte jag att traktorn sackade, det här skulle inte gå utan behöva backa. Så sekunderna innan jag hade fått motorstopp slängde jag traktorn åt vänster och med sina sista krafter lyckades traktorn åstadkomma en U-sväng. Som tur var fick jag inte möte.

Så, att behöva vattna ett par rabatter kommer jag aldrig klaga över.

Puh, varmt

Ja, det är en varm dag i södra Skåne. Men rubriken är också ett citat, eller vad man ska säga, från en äldre bekant. Personen skulle för familjen här hemma rapportera om hur han hade det på sin Thailandresa och skickade ett sms med ”Puh, varmt”. Inget mer. Ok, men då vet vi. Kort och koncist, helt enkelt.

Ja, hur vi uttrycker oss i skrift kan verkligen variera. Kanske främst mellan generationer. De flesta i min ålder, och yngre, är ju ganska vana vid att använda skriftspråket. Att chatta, mejla, messa och lägga upp saker på sociala medier är en naturlig del av vardagen. Idag, med nätdejtingens intåg, styr vi till och med upp träffar med telefonen eller datorn. Därför har många utvecklat sitt eget sätt att skriva, till exempel hur man skämtar och använder ironi.

Thailand

Men för andra handlar det skrivna ordet bara om att utbyta krass information, som att det är hett i Thailand. Eller så bekräftar man bara något. Vid flera tillfällen har jag messat anhöriga om att jag till exempel bokat bord på en restaurang eller fixat biljetter till ett evenemang. Då har jag använt mitt ganska positiva skriftspråk, för att liksom lyfta fram att det här ska bli kul. Inte sällan har jag då bara fått ett ”Ok” tillbaka. Då börjar man ju spontant tvivla på om den här personen ens vill följa med. Och blev den glad? Men så får man tänka om, hen är ju faktiskt inte någon som är så förtjust i att skriva.

Andra kan ha lite udda sätt att konversera. Jag har en vän som är väldigt förtjust i att använda utropstecken, gärna dubbla. ”Jag kommer över till dig ikväll!!”, kan han skriva. Instinktivt känns det som om han är totalt speedad och ska riva stället. Men när han dyker upp är han lika lugn som vanligt.

Mitt slutråd är därför att aldrig försöka lösa konflikter via text. Eftersom vi uttrycker oss så olika är det bäddat för missförstånd. Det är bättre att ta ett muntligt snack.

Gamla platser väcker känslor

Därnere, i det högra av de två gula husen, föddes jag. Eller i den vänstra halvan, rättare sagt. Huset rymde nämligen två lägenheter. I stort sett dagligen går eller springer jag numera förbi Hamburg, som stället kallas, och därför är det lätt att minnas tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var bara fyra år när vi flyttade därifrån, men jag kommer ändå ihåg ganska mycket. Pappas vedhög som jag klättrade upp i när jag blev sur. Grannen Tomas som jag gick över till när det var för tråkigt hemma. Vår hund Pluto. Med mera.

Hamburg2

Jag har en kompis som hatar att återvända till platser han bott på. Han tycker att det är svårt eftersom det minner om svunna tider och om hur snabbt livet går. Min inställning är lite annorlunda, även om jag också förstår det jobbiga. Men för min del väger det positiva över, jag tycker nämligen att gamla miljöer får mig att känna mig levande. Man minns vänner, kärlekar, framgångar och misslyckanden. Och man inser hur mycket man har förändrats genom åren. Jag gillar den här blandningen av känslor, även om vissa inslag är smärtsamma.

Därför har jag funderat på att göra en liten turné. Det skulle vara intressant att besöka Uppsala, Holsbybrunn, Växjö och Ljungby, platser där jag bott förutom i Malmö, och insupa atmosfären i några dagar. Men enklast är ju att börja med Hamburg!

Det fysiska arbetets glädje och pris

I dagens informationssamhälle är det många, inklusive jag själv, som har stillasittande yrken. Ibland kan jag känna att det är svårt att veta vad jobbet man lägger ner leder till. Vad händer med en artikel jag skrivit? Ja, någon läser förmodligen den. Men mer då? Påverkar mina texter någons vardag? Det där får jag sällan reda på.

Konkret2

Därför är fysiskt arbete en skön kontrast, för det är väldigt konkret och resultatet märks direkt. Till exempel när du klipper gräset. Eller som idag, när några hålor i vägen behövde fyllas igen med grus. Före lagningen skumpade det till i bilen när man körde på vägen, nu flyter bilen fram. Min insats gjorde skillnad! Dessutom är det ju bra motion.

Konkret1

Men kroppsligt arbete har också sitt pris. I alla fall om man är utrustad med känsliga händer, eller vad man ska kalla det. Nyligen fick jag en blåsa när jag skruvade mitt på mitt skrivbord, så att det skulle höjas. Och idag var det dags igen. Cirka 200 meter med en rullebör med lite grus, samt några grepp med en spade, blev för mycket.