I mål och mot nya mål

I ett strålande solsken var det igår dags för Yddingeloppet, i Bokskogen utanför Malmö. Själv genomförde jag de 12 kilometerna, i härlig terräng, på 52 minuter och 18 sekunder. Jag är nöjd med tiden, i alla fall sprang jag mycket snabbare än vad jag gör när jag är ensam i spåret. Jag behöver helt enkelt tävlingsmomentet för att plocka fram de extra krafterna.

yddingeloppet1

Det här är lite av en ny insikt för mig. Jag har nämligen alltid hävdat att jag är ganska bra på att driva mig själv, alltså att jag inte behöver så mycket yttre stimuli för att prestera. Och länge var det också så. Jag gick in med samma inställning till fotbollsmatcher, det kvittade om det var en träningskamp eller en helt avgörande seriefinal.
I jobbsammanhang triggades jag aldrig av diverse tävlingar, jag blev snarare anti när någon genom ”mutor” försökte få mig att höja mig. Det blir jag visserligen fortfarande, men idag inser jag poängen med det. För numera behöver jag piskan, det finns fler växlar att lägga i om jag blir motiverad.

yddingeloppet2

Jag har delvis också ändrat min syn på att sätta upp mål. Tydliga målsättningar har alltid skrämt mig lite, för risken är ju att man glömmer bort att leva i nuet. Så vill jag inte ha det.
Men för ett tag sedan hörde jag en elitidrottare berätta om det här, hur han liksom orkade att hela tiden sträva efter mer och aldrig vara belåten. Atleten menade att nuet kan bli mer meningsfullt om det finns en långsiktig plan. Och att det finns en charm i att veta vad man ska göra varje dag. Jodå, det kan jag ju faktiskt hålla med om. Till viss del i alla fall.

Så det kanske får bli lite fler lopp under det kommande året. Målet för nästa Yddingeupplaga måste vara under 50 minuter!

På historisk filmmark

I veckan var jag, i ett jobbärende, på Ystads filmmuseum Cineteket. Att Wallander-filmerna, och flera andra produktioner, spelats in i Ystad har väl inte undgått någon. Men vi från Sövestadhållet har också något att vara stolta över. Regissören Jan Troell använde bland annat Krageholmssjön som inspelningsplats för Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972).

Att hitta en plats som påminde om Ki-Chi-Saga, sjön i Minnesota där Karl-Oskar och Kristina slog sig ner, visade sig inte vara så lätt. Något ställe i Småland fanns inte. Och alla sjöar i USA och Kanada som filmteamet besökte var antingen igenväxta eller omgivna av uppodlad mark. Men i Skåne då?
Jodå, på Krageholms gods ägor låg Krageholmssjön som med sina ekdungar och grässluttningar ner mot sjön stämde nästan hundraprocentigt med den miljö Vilhelm Moberg skildrat i sina böcker.

Krageholmssjön md vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

Krageholmssjön med vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

För att besöka inspelningsplatsen gör du följande. Kör Krageholmsvägen från Sövestad och ta höger in på Sjövägen. Parkera och gå ner mot sjön. Den hurtige kan såklart springa runt Krageholmssjön, som jag brukar göra. Jag är alltså på historisk filmmark flera dagar i veckan!

Bra stämning = ingen bryr sig?

Allsvenskan ska till att avgöras och de flesta fokuserar väl på guldkampen. Jag tänkte dock lyfta fram bottenstriden och ett fenomen som känns allt vanligare, att lag som misslyckats kapitalt ändå har så ”bra stämning”. Är det verkligen sunt att det stojas och stimmas på träningarna när man håller på att åka ur en serie?

När jag var ung, som det så vackert heter, var det inte kul när det gick dåligt. Nu har jag alltid spelat fotboll på låg nivå, där kamratskapen alltid gått före det sportsliga. Men nog märktes det om vi hade fem raka förluster och närmade oss nedflyttningsstrecket. Det kunde bli småirriterat, ropas på ”krismöte” (där ingen ändå vågade säga något) och spelarfesterna ägnades åt att analysera vad som gått snett. Det kunde bli rätt gaggigt, men en sak var säker. Folk brydde sig och var engagerade.

<img class="alignnone size-medium wp-image-762" src="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg" alt="stamning" width="300" height="204" srcset="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg 300w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-768×523.jpg 768w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-1024×698.jpg 1024w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-440×300 helpful resources.jpg 440w” sizes=”(max-width: 300px) 100vw, 300px” />

Med den bakgrunden blir jag lite konfunderad när jag hör och läser intervjuer där elitspelare vittnar om jättebra stämning och stark sammanhållning, samtidigt som laget parkerar som jumbo. Visst, det kan såklart vara något man bara säger. Men om jag var supporter skulle jag hellre vilja höra att det småbråkades än att alla gick runt och var nöjda.
För här ringer det nämligen varningsklockor hos mig. Om du inte har en enda konflikt, meningsskiljaktighet eller bär på någon form av ångest är det något som inte stämmer. Min tolkning är att folk skiter i vilket, tänker på nästa klubb i karriären och att det saknas vinnarskallar. Konstant frid och fröjd är väl behagligt, men sällan utvecklande.

Fast kanske är jag för hård mot dagens generation fotbollsspelare. Kanske är det så att de just har utvecklats. Man har lärt sig att det inte tjänar något till att vara ovänner, för då blir ju tillvaron bara ännu jobbigare.

En dag i osvenskhetens tecken

Att vara osvensk. Ja, det där tycker jag är ett lite lustigt uttryck. Om man som svensk sätter detta epitet på en annan borde det vara negativt laddat, man är inte som en själv. Men i de flesta fallen är det ju faktiskt tvärtom. Att vara osvensk innebär att man är en person som vågar bryta mönster och säga vad man tycker. Kanske gör man den där riskfyllda dribblingen på egen planhalva. Eller så skäller man ut den impopulära chefen när alla andra bangar. Osvenskhet är helt enkelt uppfriskande!

Samtidigt är vårt hyllande av det icke typiskt svenska en kritik mot hur medel-Svensson normalt beter sig. Jag har funderat på om det är likadant i andra länder, alltså att man lite ser ner på den norm som råder och istället lyfter fram motsatsen som något positivare. Jag har aldrig bott utomlands, så jag tar mig friheten att spekulera lite kring några nationer.

Frankrike
Undrar om en bonde som INTE blir fly förbannad över sänkt jordbruksstöd, och som låter traktorn stå parkerad i maskinhallen istället för på en motorväg, får andra farmares respekt för sitt ofranska beteende.

Italien
Va oitalienskt av dig att hålla inne med dina känslor, och resonera lugnt, när någon körde på din bil. Bra där! Får en italienare någonsin höra nåt sånt?

Tyskland
Jag vet flera som fått böter i tyska tunnelbanor på grund av att de, av misstag, köpt fel typ av biljett. Men kontrollanterna har varit lika oresonliga varje gång. Att vara lite mer otysk, och kunna se mellan fingrarna ibland, hade ju varit trevligt. Men hade andra tyskar uppskattat detta?

osvenskt

I alla fall, gårdagen innehöll två osvenska händelser. Innan Malmö FF:s match mot Östersund gick jag och en kompis till Mitt Möllan för att äta, det blev indiskt. Jag beställde en Chicken tikka masala och fick förklarat för mig vilka tillbehör som stod uppdukade. Som den Svenne Banan jag är tog jag bara av aiolin och mango chutneyn, som jag kände igen. Det var kocken inte nöjd med.
– Du provade inte den inlagda löken (och en annan sås), sa hon när kom fram till vårt bord. Varför inte det?
– Nä, men jag ska testa, ursäktade jag mig.
Så det blev ännu ett besök till tillbehörsbordet, där jag försåg mig med inlagd lök. Nu hade jag väl gjort min plikt. Men nej. När jag skulle hämta servetter noterade hon att jag ännu inte hade testat allt.
– Det blir mycket godare om man blandar fler smaker, påtalade hon vänligt men bestämt.
Det var bara att lyda. Och den sista såsen smakade gott, så den något osvenska kockstilen vidgade mina vyer. Bra!

osvenskt1

Men ingen regel utan undantag. Ibland vill man bara att allt ska vara stabilt och att ingen oförutsett ska hända. Det är jäkligt osvenskt att falla ihop som ett korthus på hemmaplan, inte minst när man går för guld och möter en nykomling. Men det vi behöver vi inte prata mer om, på sedvanligt svenskt manér.

Vi litar på dem som är som oss

Ni har väl inte missat turerna kring den dopningsanklagade Therese Johaug? Jag måste säga att hela den här historien börjar kännas skum på nåt sätt. Det är vissa saker som är väldigt konstiga.

Men så var det ju inte från början. När den norska skidstjärnan höll sin presskonferens var jag, och säkert många andra, övertygad om att allt bara var ett stort missförstånd. Till och med SVT verkade säkra, då en av deras reportrar menade att det var ”omöjligt att inte lida med Johaug”. För det fanns ju inte på kartan att hon medvetet skulle ha dopat sig. Blond, snygg, framgångrik och talandes ett språk som vi i stora drag förstår. Nä, inte skulle en sådan person ta förbjudna preparat.

dopning1

Nu kanske inte fallen helt går att jämföra, men ni minns väl den svenska löperskan Abeba Aregawi som har etiopiska rötter. Hon anklagades också för dopning, nekade och friades i maj 2016. Rätt eller fel, det går alltid att diskutera. Men lek med tanken att Abeba Aregawi hade hetat Anna Abrahamsson, haft ljust hår och talat en klockren svenska. Då hade det nog varit betydligt mer synd om henne än om Abeba. Och självklart måste den påstådda dopningen bara vara ett misstag.

Det är rätt tydligt att vi litar mer på dem som vi upplever är som oss själva. Det kan tyckas fördomsfullt, men jag tror att det är så i de flesta kulturer och sammanhang. Män som gillar fotboll anställer andra män som gillar fotboll, det är bra för ”lagkänslan” på arbetsplatsen. Är du tränare för ett lag är det lätt att plocka in spelare med samma nationalitet som dig själv, för du känner till karaktärsdragen. Du vet ungefär vad du får.

dopning

Och ibland kommer man på sig själv när man tänker i väldigt snäva banor. I veckan satt jag till exempel på ett kafé och skrev. Efter ett tag behövde jag gå på toaletten och ville att någon skulle hålla koll på min dator i några minuter. Jag tittade mig runt och letade efter en lämplig ”vakt”. Och självklart föll valet på en blond, helsvensk kille i min egen ålder. Trots att det fanns massor av andra alternativ.

Ett försvarstal till ungdomen

Dagens blogginlägg skrivs från köpcentret Emporia. Från min plats på kaféet fascineras jag av hur många, främst ungdomar, som går runt i sina egna världar stirrandes ner i sina mobiler. Ja, hur ska det gå för dessa stackare senare i livet. När det är dags att bruka allvar. Har tekniken tagit över deras hjärnor?

Det kan nog gå rätt bra för många. När jag pratar med dagens unga blir jag ofta imponerad över vilken koll på världen de har, jämfört med mig själv när jag var i deras ålder. Ok, den svenska skolan har tappat en del på rankingen. Och när det till exempel gäller matematik och stavning var det säkert bättre förr. Men på andra områden är 00-talisterna helt klart klokare.

emporia

Till exempel visade en undersökning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2015 att alkoholkonsumtionen hos landets niondeklassare är den lägsta sedan mätningarna började på 1970-talet. På 15 år har andelen niondeklassare som dricker alkohol halverats. Även narkotikaanvändningen har minskat.
En teori till alkoholens sjunkande popularitet är den digitala utvecklingen. Via nätet hittar ungdomar andra sätt att umgås, där alkoholen inte har en naturlig plats. Även drogförebyggande arbete och en allmän hälsotrend lyfts fram som tänkbara förklaringar.

Själv tänker jag också att den nya tekniken öppnat upp för helt andra sociala möjligheter. När jag växte upp var det annorlunda. Då fick man göra det bästa av livet i sin by eller stad, vilket ofta ledde till drickande. Så jag gissar att dagens högstadieelever har fler hjärnceller i behåll när de äntrar vuxenlivet.

vodka

Det är många äldre som klagar på beteendet hos ”dagens ungdom”. Men en sak som ibland glöms bort är att det inte är ungdomarna som skapat den värld vi lever i. De har inte uppfunnit smartphonen, den allt större egofixeringen och det sanslöst höga tempot i samhället. Det är vi vuxna som är skyldiga till det. Ynglingarna har bara anpassat sig, precis som människor gjort i alla tider.

Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Hellre hånad än rånad

Jag har inte gjort mig känd som någon större finsmakare när det gäller öl. Ska jag vara helt ärlig bryr jag mig inte så mycket om den är ljus eller mörk. Eller vilket märke det är, jag dricker det mesta. Och då behöver man såklart inte köpa de dyraste varianterna.

Det här har mina vänner uppmärksammat och jag har genom åren fått utstå en del hån. Till exempel för att ett stort antal Sofiero, snikölen nummer ett, slunkit ner. Även sorter som Dansk Fadöl och Humlan har förekommit. Och under midsommarafton 2002 smyckade jag en gröning i Halmstad med ölen Allsvensk.

olearys

Ok, ibland har jakten på den billigaste ölen gått till överdrift. Men smakar en stor stark bättre ju mer den kostar? Efter att igår ha besökt O´Learys på Malmö C, och pungat upp med 95 kronor för 0,6 l Staropramen, blir svaret på den frågan nej. Åtta gånger godare än en burk Sofiero var den inte.

Yes Man!

Har ni sett filmen ”Yes Man”? Om inte så är det en romantisk komedi med Jim Carrey i huvudrollen. Hans karaktär är en deprimerad man som på ett seminarium uppmanas att säga ja till precis alla förslag. Allt för att få nya upplevelser.
Under en period i livet, när jag hade behov av förändring, levde jag själv efter den här filosofin. I en mildare form såklart, men jag hängde med på det mesta. Det hände många roliga saker, men i längden blev det ohållbart eftersom livet helt tappade struktur.

yes

Men att då och då utmana sig själv tror jag är viktigt. Att stanna i sin trygghetszon är givetvis skönt och behagligt, men inte särskilt bra för ens utveckling. Självklart ska man inte utsätta sig för situationer man verkligen inte gillar, som rentav är obehagliga. Men ibland tror jag att vi överskattar konsekvenserna av att testa något nytt. Hur många kommer att prata skit bakom din rygg? Bara dom som inte är dina riktiga vänner och som inte har något bättre för sig. Och om din nya idé trots allt skiter sig då? Ja, då har du i alla fall lärt dig något och du kan vara stolt över att du vågade.

I förra veckan blev jag kontaktad av en radiokanal, som ville att jag skulle medverka i ett av deras program. Min instinkt skrek nej. Jag gör mig inte i radio och det här inslaget krävde också att jag blev ganska personlig. Pinsamt, tänkte jag först. Men så funderade jag en gång till. Tar jag mig inte mig själv på lite för stort allvar nu, vem bryr sig liksom? Efter lite betänketid var det solklart att tacka ja.
Vi får se hur inspelningen går!