Bra stämning = ingen bryr sig?

Allsvenskan ska till att avgöras och de flesta fokuserar väl på guldkampen. Jag tänkte dock lyfta fram bottenstriden och ett fenomen som känns allt vanligare, att lag som misslyckats kapitalt ändå har så ”bra stämning”. Är det verkligen sunt att det stojas och stimmas på träningarna när man håller på att åka ur en serie?

När jag var ung, som det så vackert heter, var det inte kul när det gick dåligt. Nu har jag alltid spelat fotboll på låg nivå, där kamratskapen alltid gått före det sportsliga. Men nog märktes det om vi hade fem raka förluster och närmade oss nedflyttningsstrecket. Det kunde bli småirriterat, ropas på ”krismöte” (där ingen ändå vågade säga något) och spelarfesterna ägnades åt att analysera vad som gått snett. Det kunde bli rätt gaggigt, men en sak var säker. Folk brydde sig och var engagerade.

<img class="alignnone size-medium wp-image-762" src="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg" alt="stamning" width="300" height="204" srcset="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg 300w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-768×523.jpg 768w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-1024×698.jpg 1024w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-440×300 helpful resources.jpg 440w” sizes=”(max-width: 300px) 100vw, 300px” />

Med den bakgrunden blir jag lite konfunderad när jag hör och läser intervjuer där elitspelare vittnar om jättebra stämning och stark sammanhållning, samtidigt som laget parkerar som jumbo. Visst, det kan såklart vara något man bara säger. Men om jag var supporter skulle jag hellre vilja höra att det småbråkades än att alla gick runt och var nöjda.
För här ringer det nämligen varningsklockor hos mig. Om du inte har en enda konflikt, meningsskiljaktighet eller bär på någon form av ångest är det något som inte stämmer. Min tolkning är att folk skiter i vilket, tänker på nästa klubb i karriären och att det saknas vinnarskallar. Konstant frid och fröjd är väl behagligt, men sällan utvecklande.

Fast kanske är jag för hård mot dagens generation fotbollsspelare. Kanske är det så att de just har utvecklats. Man har lärt sig att det inte tjänar något till att vara ovänner, för då blir ju tillvaron bara ännu jobbigare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *