En folktom kväll på stan

Jag borde kanske fattat när jag var den enda passagaren på 301:an in till Ystad. Jag har faktiskt inte åkt ensam i en så stor buss sedan det hände en liten olycka på Tingvalla i min ungdom. Fast det där är preskriberat nu.
Men i alla fall trodde jag inte att staden skulle vara lika öde som transportmedlet. Att Ystad är en så kallad sommarstad är ett understatement.

<a href="http://www.perssonsperspektiv more tips here.se/wp-content/uploads/2016/11/Folktomt-1.jpg”>folktomt

Jag och några barndomskompisar hade igår styrt upp en after work. Kvällen inleddes på nya och fräscha HG 8 på Hamngatan, där det till en början var en del människor. Men när vi lämnade stället vid 20-tiden var vi ensamma.

Nästa anhalt var Soft Social Club, där det inte heller var några problem med trängsel. Förutom vårt sällskap fanns ungefär tio gäster. Och då snackar vi en fredagkväll.
Däremot var det rusning på 22-bussen hem, jag fick samsas om utrymmet med två andra.

Kanske var det för att båda Ystadlagen i handboll spelade match. Kanske var det för att det är sista helgen innan löning i gråa november. Men jag blev faktiskt förvånad över hur folktomt det var. Dock var det ändå en mycket trevlig kväll!

Oförutsägbarhet svårt att hantera

När jag var yngre imponerades jag av politiker. För det kvittade liksom vilka frågor de fick, genom ett statistiskt påstående eller genom att börja prata om något helt annat lyckades de alltid slinka ur fällan.
Idag har jag insett att det är lite så det politiska spelet fungerar. Man slirar lite på sanningen här, förskönar lite där och skyller på varandra. De flesta etablerade politiker beter sig så, håller man bara sig inom rimliga gränser blir det inga hard feelings.

trump

Det som står klart, särskilt efter den senaste veckan, är hur problematiskt det blir när någon bryter mönstret. När någon inte följer mallarna tycks vi bli paralyserade. Då menar jag inte bara Donald Trumps uppträdande och retorik, som ingen hittade något medel mot. Utan oförutsägbarhet är helt enkelt något som är svårt att hantera.

Ett tag var poker en fluga. Alla tycktes spela, utom jag. Men på en festresa åkte pokerbordet fram och en av mina vänner valde en högst besynnerlig strategi. Han gick ”all in”, det vill säga satsade allt, i varenda giv. Det är såklart dödsdömt att göra så om du sitter med dåliga kort. Och ingen vettig person spelar så. Men han blev omöjlig att läsa och denna fullkomliga självmordstaktik lyckades. Han vann tävlingen medan han drev polarna till vansinne, de bara skakade på sina huvuden.

2004 vann Grekland fotbolls-EM. Som enda lag körde man med ett spelsystem byggt på man-man-markering, som ingen längre använder och som bra lag borde kunna straffa. Men ingen nation hittade någon lösning och superskrällen var ett faktum.

Så om man vill nå framgångar ska överraskningsinslaget inte underskattas. Om det sedan håller i längden är en annan sak.

Liten och stor könsrasism

Förlorade Hillary Clinton presidentvalet för att hon är kvinna? Nja, eftervalsanalyserna visar att det förmodligen var andra faktorer som avgjorde. Men kan könet ändå, på ett omedvetet sätt, spelat in? Litar vi inte på att kvinnor, eller män, klarar saker som det andra könet ”har patent på”?

Häromdagen var jag på Hemköp Kronprinsen i Malmö. Det var sent på kvällen och när jag hade betalat för mig hade jag ingen bakom mig. Tjejen i kassan stod alltså sysslolös när en dam i 75-årsåldern kom fram till henne.
– Ursäkta mig, jobbar det någon man här? Jag skulle behöva hjälp med att köpa ett batteri.
Den yngre kvinnan visste nog inte om hon skulle skratta eller gråta. Vänligt, men bestämt, sa hon.
– Jo, det gör det. Annars finns det ju en TJEJ också.
Fem sekunders tystnad. Den äldre förstod hur hennes ord hade uppfattats.
– Jojo, det var inte så jag menade. Men jag vill bara att det ska bli RÄTT.
– Visst, jag hämtar min kollega.

hemkop-kronprinsen

Där här är ju ett ytterst oskyldigt exempel på så kallad könsrasism. Och jag har själv agerat ”rasistiskt”. Bland annat vet jag att klivit in en blomsteraffär och nästan per automatik gått fram till den kvinnliga floristen istället för hennes manliga arbetskamrat. För kvinnor kan ju det här med blommor bäst, eller hur? Eller inte.
Inte heller detta beteende är väl något att bli direkt upprörd över, även om man blir lite besviken på sig själv.

Men snabbt kan samma typ av resonemang få allvarliga konsekvenser. Jag har manliga vänner som skiljt sig och som därmed har delad vårdnad om barnen med sina ex, Vid gemensamma besök med sonen eller dottern har mina kompisar noterat en intressant detalj. Ibland sitter läkaren, läraren eller någon annan myndighetsperson vänd mot mamman och ställer alla frågor till henne. För det är ju hon som vet bäst, hon som tar störst ansvar. Som man känns det oerhört förnedrande och nu börjar könsrasismen kännas olustig.

Och om det amerikanska folket dissat Hillary Clinton för att hon är kvinna, med följden att Donald Trump blir president, vore det riktigt illa. Skönt att det inte verkar vara så.

Bra stämning = ingen bryr sig?

Allsvenskan ska till att avgöras och de flesta fokuserar väl på guldkampen. Jag tänkte dock lyfta fram bottenstriden och ett fenomen som känns allt vanligare, att lag som misslyckats kapitalt ändå har så ”bra stämning”. Är det verkligen sunt att det stojas och stimmas på träningarna när man håller på att åka ur en serie?

När jag var ung, som det så vackert heter, var det inte kul när det gick dåligt. Nu har jag alltid spelat fotboll på låg nivå, där kamratskapen alltid gått före det sportsliga. Men nog märktes det om vi hade fem raka förluster och närmade oss nedflyttningsstrecket. Det kunde bli småirriterat, ropas på ”krismöte” (där ingen ändå vågade säga något) och spelarfesterna ägnades åt att analysera vad som gått snett. Det kunde bli rätt gaggigt, men en sak var säker. Folk brydde sig och var engagerade.

<img class="alignnone size-medium wp-image-762" src="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg" alt="stamning" width="300" height="204" srcset="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-300×204.jpg 300w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-768×523.jpg 768w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-1024×698.jpg 1024w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/10/Stämning-440×300 helpful resources.jpg 440w” sizes=”(max-width: 300px) 100vw, 300px” />

Med den bakgrunden blir jag lite konfunderad när jag hör och läser intervjuer där elitspelare vittnar om jättebra stämning och stark sammanhållning, samtidigt som laget parkerar som jumbo. Visst, det kan såklart vara något man bara säger. Men om jag var supporter skulle jag hellre vilja höra att det småbråkades än att alla gick runt och var nöjda.
För här ringer det nämligen varningsklockor hos mig. Om du inte har en enda konflikt, meningsskiljaktighet eller bär på någon form av ångest är det något som inte stämmer. Min tolkning är att folk skiter i vilket, tänker på nästa klubb i karriären och att det saknas vinnarskallar. Konstant frid och fröjd är väl behagligt, men sällan utvecklande.

Fast kanske är jag för hård mot dagens generation fotbollsspelare. Kanske är det så att de just har utvecklats. Man har lärt sig att det inte tjänar något till att vara ovänner, för då blir ju tillvaron bara ännu jobbigare.

Vi litar på dem som är som oss

Ni har väl inte missat turerna kring den dopningsanklagade Therese Johaug? Jag måste säga att hela den här historien börjar kännas skum på nåt sätt. Det är vissa saker som är väldigt konstiga.

Men så var det ju inte från början. När den norska skidstjärnan höll sin presskonferens var jag, och säkert många andra, övertygad om att allt bara var ett stort missförstånd. Till och med SVT verkade säkra, då en av deras reportrar menade att det var ”omöjligt att inte lida med Johaug”. För det fanns ju inte på kartan att hon medvetet skulle ha dopat sig. Blond, snygg, framgångrik och talandes ett språk som vi i stora drag förstår. Nä, inte skulle en sådan person ta förbjudna preparat.

dopning1

Nu kanske inte fallen helt går att jämföra, men ni minns väl den svenska löperskan Abeba Aregawi som har etiopiska rötter. Hon anklagades också för dopning, nekade och friades i maj 2016. Rätt eller fel, det går alltid att diskutera. Men lek med tanken att Abeba Aregawi hade hetat Anna Abrahamsson, haft ljust hår och talat en klockren svenska. Då hade det nog varit betydligt mer synd om henne än om Abeba. Och självklart måste den påstådda dopningen bara vara ett misstag.

Det är rätt tydligt att vi litar mer på dem som vi upplever är som oss själva. Det kan tyckas fördomsfullt, men jag tror att det är så i de flesta kulturer och sammanhang. Män som gillar fotboll anställer andra män som gillar fotboll, det är bra för ”lagkänslan” på arbetsplatsen. Är du tränare för ett lag är det lätt att plocka in spelare med samma nationalitet som dig själv, för du känner till karaktärsdragen. Du vet ungefär vad du får.

dopning

Och ibland kommer man på sig själv när man tänker i väldigt snäva banor. I veckan satt jag till exempel på ett kafé och skrev. Efter ett tag behövde jag gå på toaletten och ville att någon skulle hålla koll på min dator i några minuter. Jag tittade mig runt och letade efter en lämplig ”vakt”. Och självklart föll valet på en blond, helsvensk kille i min egen ålder. Trots att det fanns massor av andra alternativ.

Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Hellre hånad än rånad

Jag har inte gjort mig känd som någon större finsmakare när det gäller öl. Ska jag vara helt ärlig bryr jag mig inte så mycket om den är ljus eller mörk. Eller vilket märke det är, jag dricker det mesta. Och då behöver man såklart inte köpa de dyraste varianterna.

Det här har mina vänner uppmärksammat och jag har genom åren fått utstå en del hån. Till exempel för att ett stort antal Sofiero, snikölen nummer ett, slunkit ner. Även sorter som Dansk Fadöl och Humlan har förekommit. Och under midsommarafton 2002 smyckade jag en gröning i Halmstad med ölen Allsvensk.

olearys

Ok, ibland har jakten på den billigaste ölen gått till överdrift. Men smakar en stor stark bättre ju mer den kostar? Efter att igår ha besökt O´Learys på Malmö C, och pungat upp med 95 kronor för 0,6 l Staropramen, blir svaret på den frågan nej. Åtta gånger godare än en burk Sofiero var den inte.

Höst = sänkta krav

Som fotbollsspelare gillade jag alltid höstmånaderna mest. Eller, gillade är kanske fel ord. Det var aldrig speciellt roligt att spela match i regn och snålblåst. Men jag presterade i alla fall bäst när löven började falla. Min spelstil, byggd på att springa och slita, fungerade bättre ju uslare de yttre förutsättningarna var. För i slutet av säsongerna fanns det inga krav på finlir. När jag tänker efter har jag nog inte gjort en enda riktigt bra match i strålande solsken. Nä, då briljerade de tekniska genierna.

krageholmsskogen

En promenad i Kragholmsskogen blev det idag.

Jag tycker att hösten har samma effekt på livet i övrigt. När det är mörkt klockan 18, det regnar och blåser och temperaturen kryper ner mot fem plusgrader finns det egentligen inte så mycket spännande du kan göra. Du kan träna, läsa en bok, hälsa på en vän, umgås med familjen och så vidare. Men pressen, som finns under sommaren, på att ägna sig åt mer avancerade aktiviteter sjunker.

Till exempel behöver du inte vara megasocial och beta av hela din umgängeskrets. En regnig oktobersöndag, som idag, är det istället helt okej att bara stanna inne, glo på en film eller nån sportsändning. Ingen kommer att tycka att det är konstigt.
Fast jag tycker att det är lite trist att vädret har så stor betydelse för hur vi lägger upp vår dag. Vill du sträckkolla på en serie en het sommardag i juli ska du självklart kunna göra det, utan att få kritik.

Ni kan säkert gissa att jag inte har något emot hösten. Och min känsla är att fler och fler värdesätter denna lite utskällda årstid. Jag tror att sänkta prestationskrav och minskad stress är en viktig förklaring. Och höstens pånyttfödelse vittnar väl om att tempot vi lever i ibland är för högt.

Sportvokabulärets förvirrade värld

Ikväll spelar Sverige VM-kvalmatch i fotboll. För motståndet står Luxemburg, som förvisso inte tillhör de absolut sämsta lagen i Europa. Men några blågula strutar, baljor eller pytsar ska det väl kunna bli. Ja, kärt barn har förresten många namn. Vissa helt obegripliga, om man tänker efter.

När jag pluggade till journalist fick vi i klassen vissa tips. Om man ska jobba på en dagstidning är det till exempel bra att ”skriva så att din mormor förstår”. Det innebär att man ska använda så få svåra ord som möjligt. Du kan vara hur bra som helst på att formulera dig, men om läsaren inte förstår texten spelar det inte så stor roll.

strut

Var också försiktig med sportklyschor, löd ett annat råd. För sportvokabuläret kan lätt missförstås om du inte har dina rötter i Sverige. Tänk om du nyligen kommit hit som flykting och imorgon slår upp tidningen för att försöka snappa upp lite händelser från Luxemburg-matchen. Du läser:

Marcus Berg gjorde två strutar
Ok, när gjorde han dem? Sprang han ut till glasståndet mitt under matchen?

Forsberg målade i sista minuten
Hade han glömt penseln i omklädningsrummet och blev sen? Och vad målade han?

Efter 20 minuter ringde det i Luxemburgs bur
Vem ringde? Och vad ville personen? Fanns det en fast telefon nere vid ena stolpen?

telefon

Ja, det finns egentligen hur många exempel som helst. Som nyanländ är det nog bäst att vänta lite med sportsidorna!