Slogans – hjälper eller stjälper?

Som nyinflyttad i en kommun blir du uppmärksammad. Du får ett välkomstbrev med lite rabattkuponger och en hälsning från den politiska ledningen, som självklart gläds över ännu en skattebetalare. Ju fler invånare, ju större intäkter. För att locka nya ansikten använder många kommuner slogans, mer eller mindre lyckade.

Jag satt och funderade på det här när jag idag gratispendlade (även Skånetrafiken uppmuntrar folk som flyttar på sig) till Malmö. Jag lämnade ”Ja, i Ystad” för att efter 20 minuter nå ”When in Europe – Don´t miss Skurup”. Väl framme vid slutdestinationen är det ”Mångfald, möten och möjligheter” som gäller.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Skurups slogan har väl fått en och annan att höja på ögonbrynen. Men det finns andra kommuner som tagit ut svängarna mer och längst har troligen Säter, i Dalarna, gått. I sex år har kommunen använt sig av ”Jag är tokig i Säter”, som inte bara antyder att det är lätt att förälska sig i kommunen. Nä, sloganen anspelar också på den psykiatriska kliniken som funnits på orten i 100 år. Och som bland annat vårdat Sture Bergwall (Thomas Quick).
Denna formulering har väckt heta diskussioner och när Säters kommun ville varumärkesskydda ”Jag är tokig i Säter” hos Patent- och registreringsverket fick man nej. Den var anstötlig. Men i augusti 2016 meddelade kommunen att man väljer att ha kvar sloganen, trots kritiken.

slogan1

Sedan finns det också kommuner som går mot strömmen. Ni kanske noterade att jag hoppade över Svedala under min tågresa till Malmö. Det var ingen tillfällighet. 2012 beslutade politikerna att inte låsa sig till en viss slogan. När Sydsvenskan skrev om det här sattes en ganska rolig rubrik, ”Kommunen utan slogan”. Ja, det kanske kunde vara ett framtida alternativ…

Om man fick välja om

Kvällsmörkret sänker sig allt snabbare, vilket blir extra påtagligt om man bor på en gård på landet. Det blir nämligen becksvart. Vårens och sommarens sena kvällspromenader längs den vackra, men oupplysta, Krageholmsvägen är ett minne blott. För i år. Nä, vill jag se ljus måste jag bege mig upp till byn.

Igår blev det därför en sväng förbi skolan. Och när jag närmade mig mitt gamla plugg tändes en förhoppning, tänk om någon oaktsam elev glömt att ta in en boll. För det var verkligen en fin kväll för spontanidrott. Jodå, på grusplanen låg både en basketboll och en fotboll. Med tanke på min bakgrund vore det väl självklart att börja skjuta frisparkar. Men det lockade mer att plocka upp den större och hårdare bollen. Först kändes det ovant, men efter ett lite uppvärmning trillade allt fler skott i. Fan, det är ju det här jag skulle satsat på, tänkte jag.

basket2

Jag tror att alla människor kan känna så, alltså inte att vi nödvändigtvis ångrar våra livsval. Men att vi, med facit i hand, skulle gjort vissa saker annorlunda. Själv hade jag, om jag velat bli så framgångsrik som möjligt, valt än en annan sport än fotboll. Jag har betydligt bättre känsla i händerna än i fötterna, så typ basket kunde nog blivit min grej.
Rent karriärsmässigt hade jag nog också skippat journalistyrket. Det finns vissa saker i mediebranschen som inte är alls är jag. Istället skulle jag vilja arbeta mer med människor, kanske som psykolog. Helst idrottspsykolog då!

Påverkad av skolmiljön slogs jag igår av hur mycket i livet som avgörs redan i tidig ålder. Hur är din familj? Var du mogen nog att satsa på att få bra betyg, så att du kom in på rätt utbildning? Hur såg din uppväxtmiljö ut? Till exempel är det ju svårt att bli basketproffs om det inte går att spela basket på orten där du bor.

basket1

Samtidigt tror jag också att vi använder barn- och ungdomens brister som något att skylla på. Vi hade helt enkelt aldrig en chans, vi kom snett från början. Men så är det ju inte alla gånger. Själv är det säkert tio år sedan jag konstaterade att jag eventuellt valt fel yrke. Jag kunde, och kan, skola om mig. Och när jag som 20-åring lämnade Sövestad fick jag tillgång till föreningar inom basket, tennis, badminton, rodd. You name it! Ändå fortsatte jag med fotbollen i många år och idag arbetar jag fortfarande med skrivande.

Antingen är jag en självplågare av rang, eller så trivs jag faktiskt rätt bra med livet. Trots allt.

Tacka vet jag ”Gomorron Sverige”!

Det finns egentligen bara en negativ sak med helger, jämfört vardag. Inget vardagsmorgonsprogram, i alla fall inte i SVT:s regi. ”Gomorron Sverige” har en speciell plats i mitt hjärta.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Programmet började sändas 1993 och sändningsschemat bestämde när man begav sig till skolbussen. Så fort sporten var avklarad hoppade jag på cykeln. Så har det sedan fortsatt genom livet, under tiden då man först var student och sedan började jobba. Och programledarna, vissa har varit med från starten, har blivit som en skön snuttefilt att vakna upp tillsammans med. Man har följt deras utveckling, har någon bytt efternamn eller frisyr har jag direkt reagerat.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bland de personliga favoriterna märks Ulf Wallgren, nyhetsuppläsaren som är expert på ”mellansnack”, när tiden behöver fyllas ut. Skånske meteorolog-Nils är en annan populär figur. Och Alexander Norén är allmänbildad som få.

Under helgen får man hålla till godo med ”Nyhetsmorgon” på TV4. Men snart är det måndag igen!

Ett knivigt släktdrag

I min släkt har det ständigt pratats om problem med stortån. Alltid har någon gått runt med en blå tå, ibland utan en vettig förklaring. I många år var jag säker på att jag själv led av det här genetiska arvet, tills jag slutade med fotbollen. Då stod det klart att det var trånga fotbollsskor och en och annan stämpling som var boven i dramat. Mina stortånaglar har varit intakta länge nu.

bordsskick

I alla fall trodde jag att tåproblematiken var det enda utmärkande släktdraget. Men nu kan jag ha hittat ett nytt, bordsskicket. Jag har så länge jag kan minnas hållit kniven i vänster hand, vilket vissa tyckt varit väldigt konstigt. Och på rak arm kommer jag inte ihåg någon med samma ovana.
Men för några år sedan var jag på en fest, där jag noterade att två släktingar också hade gaffeln i högerhanden. Märkligt, tänkte jag. Nu i veckan träffade jag en annan släktmedlem, som berättade att två av hennes barn hade samma bordskick. Och ett av hennes barnbarn också. Slumpen? Nja, jag tror inte det. Men jag har heller inte någon bra teori om varför det är så här.

Jaja, onda tår och felfattade knivar är väl Perssons grej. Det finns tyngre släktok att bära på…

Äkta italiensk pizza?

Det blir pizza ikväll. Med tanke på hur många pizzerior det finns, och vad de heter, borde det fullkomligt krylla av italienare i Sverige. Men hur ofta är de italienskklingande namnen mest till för att vi ska associera till pizzans förlovade land?

Jag bodde under åtta år granne med pizzeria Lazio på Värnhem i Malmö. Lazio är både en region, där huvudstaden Rom ligger, och ett känt fotbollslag i Italien. Stället visade alltid fotboll och var utsmyckat med matchtröjor och halsdukar i Lazios ljusblåa färger. På menyn fanns pizzor som hette Svennis, som tränade klubben när laget vann ligan år 2000. Eftersom jag själv är en fotbollsfantast ville jag en gång surra lite om den senaste italienska ligaomgången. Och självklart var jag intresserad av att höra bakgrunden till denna brinnande passion för Romklubben. Men tji fick jag.
– Nej nej, vi är inte från Italien utan från Libanon.
Och ingen verkade ha koll på lagets senaste insatser. Det gjorde absolut ingenting, det var ändå alltid lika trevligt att gå till pizzeria Lazio. Men lite konstigt kändes det allt buy antabuse.

pizzeriatriangeln

Självklart spelar det ingen roll varifrån man kommer när man öppnar en pizzeria. Och man får såklart marknadsföra den precis som man vill. Men vi kan väl konstatera att det italienska spåret verka vara ett säkert kort. Därför hade det varit kul med lite mer variation, men då kanske vi slutar att köpa pizza? Vi kanske vill ha vibbarna från stövellandet.

Ikväll blir det i alla fall inte italienskt, utan pizzan kommer att hämtas från Pizzeria Triangeln. Hrmm, undrar om det är några matematiker som driver den…

Inga vingar kan lyfta oss från vardagen

Krageholms mölla passerar jag nästan dagligen. Dock har jag inte alltid kameran med mig, som när jag är ute och springer. Jag missade därför att ta en bild från söndagens mölledag, då den ståtliga byggnaden öppnas upp för allmänheten. Men när jag löpte förbi folkvimlet slog mig en tanke. Inga vingar, inte ens möllans, kan lyfta oss från vardagen.

Jag tänkte nämligen tillbaka på ungdomens mölledagar, som jag aldrig närvarade vid. De inföll alltid på söndagar, då jag antingen låg sliten efter en sen kväll på Tingvalla i Tomelilla. Eller så hade jag haft en blöt natt på Starshine i Ystad. När mina föräldrar frågade mig om jag ville hänga med blev det ett rungande nej. Dels för att just jag var väldigt trött, dels för att det kändes så sjukt tråkigt. Har folk verkligen inget bättre för sig än att åka till en jäkla mölla, som de redan varit i en massa gånger? Livet måste väl kunna bli roligare än så?

KrageholmsMölla1

Efter studenten stärktes känslan av att det mesta här hemma var rätt pissigt. Hur kul var det att kolla på Ystads IF i handboll? Och varför i h-vete skulle de här handbollsstjärnorna få särbehandling i entrén till Starshine? Man träffade samma människor i hela tiden. Och i Ystads Allehanda stod det bara om helt oviktiga saker, hur kunde någon prenumerera på nåt sånt? Ja, livet i Ystad/Sövestad var extra trist. Det måste vara de mest tragiska platserna i hela Sverige, minst.

Det blev därför några nyttiga år på andra orter i landet. Nyhetens behag var stort i början, men ganska snabbt insåg jag att gräset inte nödvändigtvis måste vara så förbannat mycket grönare på andra ställen. Vardagen infinner sig alltid, förr eller senare. Och det är i vardagen som vi lever större delen av våra liv, det är nog bäst att vi lär oss att uppskatta den som vi ska må bra.

Därför blev jag glad över den glädje jag kände för söndagens mölledag. Engagemanget och entusiasmen hos människorna i mölleföreningen är fantastisk. Fastän de kan sin mölla utan och innan.

Att sälja sig själv – eller sälja ut sig själv

Jag försöker att vara flitig med bloggskrivandet, minst en text varannan dag är målet. Men för att skapa en framgångsrik blogg krävs mer än att kunna svänga sig med ord. Du måste sälja dig själv. Men var gränsen mellan att sälja sig själv och att sälja ut sig själv?

Som bloggare finns det en mängd statistik att använda sig av för att just ditt inlägg ska tränga igenom mediebruset. Självklart försöker jag alltid att ta upp intressanta ämnen, som berör er läsare. Det är en grundförutsättning. Men statistikstaplarna visar mer än vilka inlägg som är populära. Jag kan också se hur läsarna hittat till min blogg, var i landet de bor, om de surfat in på dator eller mobil och mycket annat. All den här infon ska man ju helst väga in, så att man kan skriva målgruppsanpassade inlägg för att öka läsarskaran.

Blogg

Likaså gäller det att hålla sig uppdaterad kring trender. Idag går vi mot mer bilder och mindre text. Budskapet ska gå fram snabbt, tålamod är det ganska ont om. Bilder på sig själv är också bra, vi lever ju trots allt i ett selfiesamhälle.
Här går jag verkligen mot alla nybörjarråd som jag fått. Men det är faktiskt inte alls min stil att skriva jättekort, det jag vill säga ryms sällan på några enstaka rader. Och jag gillar verkligen inte att lägga ut bilder på mig själv, det känner jag mig inte alls bekväm i. Fast kanske måste jag ändå ta till de här metoderna för att ta mig framåt i bloggvärlden, men hur mycket finns det då kvar av den jag är?

Selfie

Den här typen av situationer, där yttre krav ska samsas med vår personlighet, hamnar man ständigt i. Ska man säga vad man egentligen tycker när man är på en dejt, eller ska man fokusera på det som mest troligast går hem? Ska man göra exakt som den elake chefen säger och få högre lön? Eller ska man ta fajten fastän man får det jobbigt efteråt? Ja, det här dilemmat finns även i sportens värld. Ska man spela en mördande tråkig fotboll och vinna hela mästerskapet? Eller ska man ha kul och åka ut i gruppspelet?

Jag tror att vi människor har helt olika syn på det här. För vissa är det självklart att anpassa sig, annars kommer man ju ingen vart. För andra är det precis tvärtom, det är viktigare att köra sitt race än att bli framgångsrik. En kombination vore såklart det bästa.

Planering in absurdum

Som bloggare är det inte alltid man har ett solklart ämne att skriva om. Efter avslutad klippning satte jag mig därför på Condeco, nere vid kanalen i Malmö. Medan jag avnjöt en kopp kaffe tänkte jag att jag skulle komma på något intressant. Men det gick trögt, så jag bestämde mig för att ta hjälp av kafégästerna genom att avlyssna deras samtal. Vad pratar folk om?

Planering

Det tog faktiskt inte så lång tid innan jag fick en idé. En bit ifrån mig satt nämligen två kvinnor, troligen kollegor, och gjorde upp planer för den närmaste tiden. Möten skrevs in i kalendrar och diverse listor fylldes i. Fine, men så kom orden som fick mig att rycka till.
– Hur ska du vara ledig mellan jul och nyår?
Men hallå, vem orkar tänka på det nu? Vissa har ju inte ens kommit tillbaka från sin semester.

Jag förstår självklart att vissa saker kräver långsiktig planering. Och om jag verkligen blev tvungen att lägga upp min julledighet nu skulle jag såklart göra det. Men jag skulle aldrig kunna göra det med det här brinnande engagemanget som den här duon. Hur mycket som helst händer ju innan dess.

Vi i Sverige är rätt snabba med att se ner på länder som inte är så organiserade som vårt. Men ibland tror jag att det är sunt att se oss själva i spegeln, så att vi inte planerar in absurdum och glömmer bort nuet.

O(bil)dad och smart på samma gång

Min bil är fixad inför besiktningen. Förutom en lättare service fick Golfen också ett nytt hjullager. Ja, eller nåt i den stilen. Trots att jag är man kan jag faktiskt inte ett dugg om bilar.

Det är nog rätt vanligt att vi, beroende på kön, ålder eller andra faktorer, utgår från att en person kan vissa saker. Till exempel borde jag som man ha en hum om hur bilar fungerar. Och känna till saker som bromsskivor, givare och kopplingssatser. Ja, förmodligen är många män bekanta med de här grejerna, men för mig är det rena grekiskan. Det märks såklart och då kan jag känna mig rätt dum. Ja, jag är förresten kass på det mesta som är praktiskt. Jag har tummen mitt i handen.

Bil

Andra gånger överraskar man positivt. Till exempel känns det som om kvinnor inte har så jättehöga tankar om män när det gäller känslor. Vi kan inte läsa mellan raderna och saknar den där intuitionen, vilket gör oss sämre på att avläsa situationer. Dessutom har vi inget större intresse att av prata om just känslor, utan vi låter logiken styra.
Så funkar inte jag. Jag skulle säga att jag är hyfsat duktig på de här områdena, i alla fall jämfört med den ”typiske mannen”. Därför blir det lite av en ”wow-effekt” om jag skulle se en detalj, eller på andra sätt upptäcka något som en individ av mitt kön eller ålder normalt sett missar. Men som för mig är helt naturligt.

Lika korkad som bilmekanikern tycker att jag är, lika ”smart” kan därmed någon annan se mig som. Båda har ju rätt, det är själva förväntningarna som ligger till grund för domen.

En imponerande brist på aggression

Vad som är typiskt manligt och kvinnligt håller på att jämnas ut. Män har blivit bättre på att prata om känslor och kvinnor bättre på att stå upp för sina åsikter, för att ta några exempel. Men det finns tillfällen där skillnaderna mellan könen är väldigt tydliga. Det är exempelvis nog ingen slump att det är män som startar alla krig.

För ni såg väl OS-kvartsfinalen i damfotboll igår mellan Sverige och USA. Matchen gick till förlängning och när det återstod cirka tre minuter gjorde Lotta Schelin 2-1, ett mål som med största sannolikhet avgjort kampen. Men efter en jättelik domartabbe godkändes inte målet på grund av offside. Det var ett grovt felbeslut och jag väntade bara på att det stora kaoset.
Men vad hände? Absolut ingenting. Nä, nu överdriver jag lite. Lotta Schelin såg ut att skrika ett könsord, mer var det inte. Inget skäll på domaren, inget tjafs, ingenting. Tänk om det här hade hänt i en herrfajt. Oj, då hade helvetet brakat löst. Vi hade sett domaren omringas, spelare bli varnade och bänken på väg in på planen.

Aggression

Mina känslor för tjejernas beteende är blandade. Å ena sidan blir jag nästan bestört över de uteblivna reaktionerna efter att ha blivit drabbade av en sådan oförrätt. Å andra sidan är inställningen imponerande. Att direkt kunna släppa domarmisstaget, för att sedan dunka in fyra av fem straffar, är grymt starkt. Jag undrar om ett herrlag hade kunnat ha det fokuset.

Men ingen regel utan undantag. Till skillnad från svenskorna uppförde sig amerikanskornas målvakt Hope Solo riktigt osportsligt, när hon inför den sista straffen skulle byta handskar för att psyka Lisa Dahlkvist.