Varför är du med i ett lag?

Artikeln i Ystads Allehanda igår har i alla fall jag väntat på. Var är småklubbsfotbollen på väg? Vad är det egentligen som har hänt under de senaste, sisådär, tio åren? När jag skulle skriva om det här ämnet poppade det upp säkert tio olika infallsvinklar. Tränarens allt svagare ställning, den allt mer egocentrerade människan, flyttkarusellen under frimånaden och så vidare. Men jag fastnade för frågeställningen ”Varför är du med i ett lag”?

lokalfotboll

Min moderklubb Sövestads IF tog i år hem division 7. Ren krasst, sett till det svenska seriesystemets uppbyggnad, vann laget Sveriges nionde högsta division. Långt, långt från elitfotboll, pengar och kontrakt. Kan man på den här nivån kräva att spelarna helt anpassar sin tillvaro efter matchschemat? Nej, så var det förr. Men den tiden är förbi och kommer aldrig mer tillbaka. Visst ska man kunna åka på semester eller någon annan aktivitet utan att få skuldkänslor.
Minns ni 2007 när ”fylledansken” sprang in på Parken och attackerade domaren? Då var jag i publiken medan mina lagkamrater spelade en tuff bortamatch mot Brösarp, som förlorades. Jag minns hur dåligt samvete jag hade för att jag ”svek” laget, så ska det inte behöva vara.

Men om man först planerar livet och sen, när man hunnit med allt annat, börjar titta på spelschemat bör man nog ta sig en rejäl funderare på om det är lagsport man ska syssla med. För att vara med i ett lag innebär ett åtagande med vissa skyldigheter, precis som i en relation. Det är inte världens roligaste att stressa från jobbet, slänga i sig maten och åka upp till Åhus en tisdagskväll och förlorade med 0-5. På samma sätt är det kanske inte jättekul att åka till partnerns mormors 90-årskalas, en söndag när du är trött och sliten. Men det ingår liksom i paketet, det går inte bara att välja ut godbitarna.

Och egentligen är det ju det här som är charmen med lagidrott, att man tillsammans upplever medgångar och motgångar. Den där jävliga 0-5-förlusten är rätt skön att tänka tillbaka på när du i oktober sitter i omklädningsrummet och har vunnit serien. Ett utdrag från Karen Boyes dikt ”I rörelse”, som Tommy Svensson läste upp för spelarna under VM 94, sammanfattar känslan rätt bra.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Idag håller jag tummarna för Svenstorps IF i den helt avgörande matchen mot Borrby IF. Vinst eller poäng för SIF innebär trevliga derbyn i division 6 nästa säsong.

Idrottens märkliga psykologi

Sövestads IF är nära division 6 efter 6-0 borta mot Smedstorps IF igår. Nu krävs det inte många poäng till för att säkra avancemanget. Och faktum är att vissa redan gratulerat klubben till seriesegern, vilket som spelare kan vara ett svårt psykologiskt läge. För vi vill ju inte ha press på oss, eller vill vi det? Ja, det beror på vilken idrott vi pratar om.

Smedstorp-SIF

Jag skulle säga att fotbollen är relativt befriad från psykologiska utspel. Det på pappret bättre laget finner sig ofta i favoritskapet medan motståndaren försöker utnyttja rollen som underdog.
Annat är det ju i till exempel boxning, där det redan innan själva matchen gäller att psyka sin motståndare. Du ska framstå som oövervinnerlig, fastän du åkt på tio raka knockouter och ska upp mot världsmästaren.

På den andra sidan av skalan finns gentlemannasporten tennis, där respekten för motspelaren knappt vet några gränser. I sommarens Wimbledon mötte ikonen Roger Federer den 772-rankade britten Marcus Willis, som han lätt avfärdade med 3-0 i set. Efteråt antydde schweizaren dock att första sett varit lite småtufft, det slutade 6-0…

Men ingen regel utan undantag, även tennisen har haft sin bad boys. John McEnroe är väl det mesta bekanta exemplet. Det mest överraskande namnet på någon som ballat ur är nog Jonas Björkman, känd för sitt sportsliga uppträdande. Men alla kan ha en dålig dag, det visar det här klippet.

 

Äntligen lite tårar!

Igår var det en tårarnas dag i OS, i alla fall för oss svenskar. Hos Sanna Kallur och Angelica Bengtsson rann tårar av besvikelse, medan Lotta Schelin grät av glädje. De här känsloyttringarna var härliga att se, jag har saknat dem click over here.

Jag tycker nämligen att många idrottsstjärnor blivit så otroligt professionella, på ett nästan omänskligt sätt. Bara några minuter efter ett jättemisslyckande kan de i intervjuer se nyktert på tillvaron och analysera sig själva.
– De första 50 meterna var bra, det tar jag med mig till nästa gång.
Ungefär så kan det låta. Det är såklart en otrolig styrka att kunna tänka så, men det är ack så tråkigt att lyssna på. Jag vill ju se hjärta och smärta.

Tårar

Jag har funderat lite på varför det blivit såhär, det här robotliknande beteendet. Kanske har idrottare just blivit FÖR professionella? De är mentalt tränade för att kunna hantera nederlag och se positivt på tillvaron, även i de mörkaste stunder. Kanske har pengarna en betydelse. De flesta toppatleter är ju välbärgade och lever ett gott liv, även utan den där medaljen. Kanske snurrar världen idag så snabbt att det inte finns så mycket tid till att sörja, det som hände idag är snart glömt. Och nya tävlingar väntar runt hörnet.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sannas, Angelicas och Lottas tårar var sköna att se, även om jag hade önskat de två förstnämnda ett bättre öde.

Säker SIF-seger

På tisdagskvällen spelade Sövestads IF bortamatch mot Onslunda IF. Efter en spelmässigt svag första halvlek tog SIF över helt efter paus. Segersifforna skrevs till 7-0 (2-0) och killarna kan gå på lördagens grisfest med en fem poäng stor serieledning.

OnslundaSIF

Jesper Persson på väg att göra 1-0, strax innan halvtidsvilan.

Närhet föder engagemang

Fotbolls-EM hann inte ta slut förrän Allsvenskan sparkade igång igen. Europeisk toppfotboll eller världens 45:e bästa liga? Jag vet vad jag föredrar. Närheten till de allsvenska spelarna och klubbarna gör mig mycket mer engagerad.

Vi kan ta det direkt. Jag kommer inte att bli bjuden på Malmö FF:s fest om laget tar guld i år. Men det är, även i en stor stad som Malmö, ganska lätt att hitta band till MFF-lirarna. Spelarna är inga ”kändisar” i den bemärkelsen, utan lever i samma vardag som jag. Som ett exempel kan vi titta på startelvan från gårdagens match mot Örebro SK.

MFFÖrebro

Målvakten Johan Wiland har jag många gånger mött utanför Kronprinsen, när han susat fram på sin cykel med ett barn därbak. Mittbacken Rasmus Bengtssons föräldrar har jag träffat på Schiphol, Amsterdams flygplats, eftersom en vän känner dem. Hans mittbackskollega Felipe Carvalho stod bakom mig i en butik på Emporia när jag köpte shortsen som jag har på mig nu. Vänsterbacken Pa Konate och jag har vid flera tillfällen varit på Mäster Livs på Gamla Väster samtidigt. Och jag är bekant med en nära släkting till Markus Rosenberg.

Beskådade av Carvalho.

Beskådade av Carvalho.

Ni ser, det är inga starka kopplingar. Men det är små tecken på att vi existerar i samma värld och andas samma luft, vilket för mig är helt avgörande för att djupare känslor ska uppstå. Jag har full respekt för personer som håller på klubbar i andra länder, fastän man inte ens sett laget live. Men själv skulle jag ha svårt för det. Och det är väl lite så vi människor fungerar. Vi snackar mer om ett mord på Östergatan i Ystad än att 10 000 barn i ett avlägset afrikanskt land dör av svält.
Ja, möjligen kan man vända på det. Att bli en passionerad supporter till ett lag man inte har någon anknytning till är kanske en styrka, ett tecken på ett öppet sinne.

Nåväl, matchen igår vann MFF med 1-0 efter mål av Jo Inge Berget. Hans skäggiga skepnad har jag bara sett på fotbollsplanen. Men jag gillar honom ändå!

Sven-Alex – den perfekta kombinationen

Semester innebär tid för att läsa. För sport- och fotbollsintresserade är Sven-Göran Erikssons ”Min historia” och Sir Alex Fergusons ”Min självbiografi” två tips. Ingen av böckerna är väl några litterära mästerverk. Det mest intressanta, enligt mig, är att studera skillnaderna mellan de två topptränarna. Den ene verkar tänka på samma sätt sedan han slog igenom, den andre har anpassat sig till dagens moderna fotboll genom att ständigt utveckla sig själv. Det senare ett betydligt mer framgångsrikt recept. Men vem hade roligast?

Hur någon framställs i en självbiografi beror ju väldigt mycket på vad personen vill säga. Och vem som skriver boken. Men en sak står i alla fall klart. Medan ”Svennis”, vid sidan av tränaryrket, minglar på fester, träffar damer och umgås med societeten körde den numera pensionerade Manchester United-ikonen en annan stil. Nästan allt han berättar om rör själva fotbollen. Man får intrycket att han jobbar extremt hårt, resten av tiden umgås han med familjen.

SvennisSirAlex

Nu tror jag att ”Svennis” jobbar/jobbade mycket han också. Men i dagens fotbollsmiljö är konkurrensen nog skarpare än någonsin. Att vid sidan av fotbollen, likt Sven-Göran, njuta av det goda livet känns inte riktigt 2000-tal. Det där tror jag att skotten tidigt förstod, medan ”Svennis” körde på som förut. Även svenskens, i vissa fall, dåliga egenskap att lita på allt och alla känns som hämtat ur en annan tidsepok. Har det inte varit reportrar utklädda till shejker så har det varit finansiella rådgivare som lurat honom.

Så, när de här två herrarnas gärningar summeras kommer nog Sir Alex att bli ihågkommen som den störste legendaren. Inte minst på grund av den nedåtgående spiral som gått hand i hand med ”Svennis” under det senaste decenniet. Men om jag fick leva någon av deras liv så skulle jag lätt välja mr Erikssons. Anpassning kan vara framgångrikt, men samtidigt jäkligt tråkigt. Jag skulle vilja vara en Sven-Alex, om det gick!

Il derby della SIF

Vad är en match i division 7 Skåne sydöstra mot en EM-fajt på ett fullsatt Stade de France? Ja, alldeles fantastiskt skulle jag säga. Det var ett tag sedan jag såg småklubbsfotboll och jag hade nästan glömt hur roligt det var.

Igår var det toppmöte på Svenstorps Idrottsplats mellan tredjeplacerade Svenstorps IF och serieledaren Sövestads IF. Eftersom det inte är särskilt många kilometer mellan orterna är det också ett derby, de två lagen har möts otaliga gånger. Själv är jag från Sövestad och har spelat i klubben i många år, därför låg mina sympatier hos de rödblåa.

SIF1

Att se på lokal fotboll skiljer sig otroligt mycket från att till exempel titta på Allsvenskan. På lägre nivå känner man spelarna, som inte sällan har riktigt roliga smeknamn. Publikens kommentarer är en annan krydda. Igår ombads domaren bland annat att ”plocka upp ostaskivan”, alltså ge en spelare en varning. Har någon gjort en riktigt ful tackling kan även ”julosten” dras fram, alltså det röda kortet då en ost till julbordet har rött omslag.

SIF2

Resultatet då? Jodå, jag och mina vänner körde nöjda hem från matchen. Med några minuter kvar att spela avgjorde Hugo Hellichius tillställningen med ett riktigt snyggt långskott som betydde 3-2. Hugos pappa, Peter, spelade jag själv med under många år. Lika lurig som han var på planen, lika lurigt var hans efternamn att uttala. Där gick de flesta speakrar bet!

En liten resesammanfattning

Sent igår kom jag hem efter några dagar på fotbolls-EM. Här kommer några reflektioner. Resans:

Gemensamma fiende
SAS. Ramsan ”Alla som inte hoppar är en SAS-pilot” sjöngs friskt i den svenska klacken.

Prestation
Familjen från Vansbro i Dalarna som hade en minst sagt strulig resa till Paris. Först tog man sig till Stockholm för att sedan flyga till Frankfurt för mellanlandning. Då bröt flygstrejken ut, så det blev att åka till Budapest istället. Och därifrån till Bryssel. Från Belgiens huvudstad tog man tåget till Paris. Starkt jobbat!

Besvikelse
Sveriges insats mot Irland, den var inte bra.

EM2

Konstaterande
Att Zlatan är hur stor som helst i Paris. Vi hade inte varit i Paris i många minuter innan människor skrek ”Zlatan” efter oss.

Felberäkning
Om man vet att ens restaurang kan invaderas av fotbollsupportrar får man se till att ha öl i lager. Men den tog faktiskt slut där många svenskar laddade upp. Å andra sidan kostade de ölen elva euro, så det blev förmodligen lönsamt ändå.

EM3

Förbrödring
Stämningen mellan de svenska och irländska fansen var fantastisk, så otroligt långt ifrån huliganismen som syntes tidigare under veckan.

Byggnad
Det här var ingen kulturresa, så då blir valet Stade de France. En otroligt fin arena.

EM4

Zlatan gör en Mourinho?

Han vägrar att avslöja vilken hans nästa klubb är. Han svarar inte på frågan om EM är hans sista framträdande i blågult. Han ger svårtolkade kommenterar, vilka öppnar upp för vilda spekulationer. När Zlatan Ibrahimovic igår lanserade sin egen klädkollektion i Paris kände jag att det någonstans fick räcka. Hur mycket medieutrymme ska han ta från de andra i landslaget? Men, tänkte jag sen, det kanske är exakt det som är meningen. Har han månne lärt sig av José Mourinho, tränaren som han kom så bra överens med i Inter?

Presskonferens

EM är en jättegrej för de flesta svenska spelare, som till exempel MFF-bekantingarna Erik Johansson och Oscar Lewicki som gör sina första seniormästerskap. Plötsligt slungas de in i en karusell med krav och press som de aldrig upplevt förut.
För Zlatan är den här situationen vardagsmat, han är van vid att dagligen ha tusentals ögon på sig. Och han vet hur han ska hantera det. Därför tror jag att det kan finnas ett syfte med hans aktioner. Genom olika utspel visar han, som den lagkapten han är, att ”grabbar, jag tar smällarna, sköt ni ert i lugn och ro”. Att sedan hans sätt ibland sammanfaller med kommersiella intressen är en annan historia. Men min uppfattning är att Zlatan fortfarande är en superprofessionell idrottare som sätter framgångar på planen framför de utanför.

Det är möjligt att han i så fall inspirerats av José Mourinho. För ni fotbollsmänniskor vet väl hur det brukar låta när hans lag underpresterat och riskerar att utsättas för kritik. Då kan domarna få sig en skrapa, eller så får reportrarna höra hur odugliga de är. Ja, en gång gav han sig på lagets sjukgymnast. Oavsett vem som får klä skott blir effekten alltid densamma, allt handlar om Mourinhos utfall medan den usla prestationen faller i glömska.

Vem vet, de två herrarna kanske återförenas till hösten…

Anonyma Tre Kronor

Ikväll spelar Sverige mot Ryssland i ishockey-VM, turneringen som på senare år fått mycket skit. De bästa är inte med, stämmer. Många tackar nej av ibland diffusa skäl, det är sant. Och frågan om man ägna sig åt en vintersport när sommaren står för dörren är berättigad. Men så länge jag kan minnas har det varit så här, ändå känns mästerskapet mer ointressant för varje år. Jag tror att en viktig förklaring är att jag inte vet ett dugg om spelarna.

På skoj tittade jag igenom Tre Kronors 25 man starka VM-trupp. Av dem var det tre som jag på förhand skulle känna igen på stan. Målvakten Viktor Fasth, forwarden Mikael Backlund och lagkaptenen Jimmie Ericsson. Under resans gång har jag även snappat upp duktige Gustav Nyqvists nuna. Övriga 22 är totalt okända för mig och då är det svårt att bli exalterad hemma i tv-soffan. Det räcker liksom inte att de försvarar de blågula färgerna, jag måste känna något starkare.

Den här liraren gick inte att missa som barn.

Den här liraren gick inte att missa som barn.

Får jag då inte skylla mig själv som inte läst på bättre? Jo, självklart. Fast jag kan ärligt säga att jag aldrig pluggat namn på ishockeyspelare. Men ändå hade jag i yngre år rätt bra koll, även på profiler som inte var superstjärnor som ”Foppa” och ”Sudden”. Jag visste att Daniel Rydmark var en retsticka, att Kenneth Kennholt sköt hårdare än en häst sparkar och att Mikael Johansson hade ett gudabenådat spelsinne. Med den kunskapen var det lättare att leva sig med i matcherna. Och mycket roligare!

Jag tror att ishockeyn lider ganska hårt av fotbollens allt starkare dominans. Och att fler sporter nu syns i rutan. Att titta på hockey-VM är inte lika självklart som förr. Därmed blir de mindre namnkunniga lirarna inte rikskändisar på samma sätt. Just det här såg vi ett klockrent exempel på för några veckor sedan i samband med den avbrutna fotbollsfajten mellan IFK Göteborg och Malmö FF. I knallskottets efterdyningar äntrades ju planen av en inspringande man, som C Mores fotbollsexperter i direktsändning benämnde som en ”åskådare. Det var först senare som det stod klart att denna figur var Frölunda HC:s nyblivne SM-guld vinnare Mats Roselli Olsen. Och då ska man komma ihåg att just C More faktiskt sänder SHL, även om det var fotbollskommentatorer som satt bakom mikrofonen denna kväll.

Så vad är lösningen, slopade hjälmar?