En lång väntan

SM-guldet var redan klart. Och det blev seger i årets sista MFF-match. Nu väntar, i och med den tidiga sortin i Svenska Cupen, ett rekordlångt uppehåll från tävlingsmatcher. Det blir en seg vinter!

malmoffhammarby

I mål och mot nya mål

I ett strålande solsken var det igår dags för Yddingeloppet, i Bokskogen utanför Malmö. Själv genomförde jag de 12 kilometerna, i härlig terräng, på 52 minuter och 18 sekunder. Jag är nöjd med tiden, i alla fall sprang jag mycket snabbare än vad jag gör när jag är ensam i spåret. Jag behöver helt enkelt tävlingsmomentet för att plocka fram de extra krafterna.

yddingeloppet1

Det här är lite av en ny insikt för mig. Jag har nämligen alltid hävdat att jag är ganska bra på att driva mig själv, alltså att jag inte behöver så mycket yttre stimuli för att prestera. Och länge var det också så. Jag gick in med samma inställning till fotbollsmatcher, det kvittade om det var en träningskamp eller en helt avgörande seriefinal.
I jobbsammanhang triggades jag aldrig av diverse tävlingar, jag blev snarare anti när någon genom ”mutor” försökte få mig att höja mig. Det blir jag visserligen fortfarande, men idag inser jag poängen med det. För numera behöver jag piskan, det finns fler växlar att lägga i om jag blir motiverad.

yddingeloppet2

Jag har delvis också ändrat min syn på att sätta upp mål. Tydliga målsättningar har alltid skrämt mig lite, för risken är ju att man glömmer bort att leva i nuet. Så vill jag inte ha det.
Men för ett tag sedan hörde jag en elitidrottare berätta om det här, hur han liksom orkade att hela tiden sträva efter mer och aldrig vara belåten. Atleten menade att nuet kan bli mer meningsfullt om det finns en långsiktig plan. Och att det finns en charm i att veta vad man ska göra varje dag. Jodå, det kan jag ju faktiskt hålla med om. Till viss del i alla fall.

Så det kanske får bli lite fler lopp under det kommande året. Målet för nästa Yddingeupplaga måste vara under 50 minuter!

På historisk filmmark

I veckan var jag, i ett jobbärende, på Ystads filmmuseum Cineteket. Att Wallander-filmerna, och flera andra produktioner, spelats in i Ystad har väl inte undgått någon. Men vi från Sövestadhållet har också något att vara stolta över. Regissören Jan Troell använde bland annat Krageholmssjön som inspelningsplats för Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972).

Att hitta en plats som påminde om Ki-Chi-Saga, sjön i Minnesota där Karl-Oskar och Kristina slog sig ner, visade sig inte vara så lätt. Något ställe i Småland fanns inte. Och alla sjöar i USA och Kanada som filmteamet besökte var antingen igenväxta eller omgivna av uppodlad mark. Men i Skåne då?
Jodå, på Krageholms gods ägor låg Krageholmssjön som med sina ekdungar och grässluttningar ner mot sjön stämde nästan hundraprocentigt med den miljö Vilhelm Moberg skildrat i sina böcker.

Krageholmssjön md vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

Krageholmssjön med vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

För att besöka inspelningsplatsen gör du följande. Kör Krageholmsvägen från Sövestad och ta höger in på Sjövägen. Parkera och gå ner mot sjön. Den hurtige kan såklart springa runt Krageholmssjön, som jag brukar göra. Jag är alltså på historisk filmmark flera dagar i veckan!

En dag i osvenskhetens tecken

Att vara osvensk. Ja, det där tycker jag är ett lite lustigt uttryck. Om man som svensk sätter detta epitet på en annan borde det vara negativt laddat, man är inte som en själv. Men i de flesta fallen är det ju faktiskt tvärtom. Att vara osvensk innebär att man är en person som vågar bryta mönster och säga vad man tycker. Kanske gör man den där riskfyllda dribblingen på egen planhalva. Eller så skäller man ut den impopulära chefen när alla andra bangar. Osvenskhet är helt enkelt uppfriskande!

Samtidigt är vårt hyllande av det icke typiskt svenska en kritik mot hur medel-Svensson normalt beter sig. Jag har funderat på om det är likadant i andra länder, alltså att man lite ser ner på den norm som råder och istället lyfter fram motsatsen som något positivare. Jag har aldrig bott utomlands, så jag tar mig friheten att spekulera lite kring några nationer.

Frankrike
Undrar om en bonde som INTE blir fly förbannad över sänkt jordbruksstöd, och som låter traktorn stå parkerad i maskinhallen istället för på en motorväg, får andra farmares respekt för sitt ofranska beteende.

Italien
Va oitalienskt av dig att hålla inne med dina känslor, och resonera lugnt, när någon körde på din bil. Bra där! Får en italienare någonsin höra nåt sånt?

Tyskland
Jag vet flera som fått böter i tyska tunnelbanor på grund av att de, av misstag, köpt fel typ av biljett. Men kontrollanterna har varit lika oresonliga varje gång. Att vara lite mer otysk, och kunna se mellan fingrarna ibland, hade ju varit trevligt. Men hade andra tyskar uppskattat detta?

osvenskt

I alla fall, gårdagen innehöll två osvenska händelser. Innan Malmö FF:s match mot Östersund gick jag och en kompis till Mitt Möllan för att äta, det blev indiskt. Jag beställde en Chicken tikka masala och fick förklarat för mig vilka tillbehör som stod uppdukade. Som den Svenne Banan jag är tog jag bara av aiolin och mango chutneyn, som jag kände igen. Det var kocken inte nöjd med.
– Du provade inte den inlagda löken (och en annan sås), sa hon när kom fram till vårt bord. Varför inte det?
– Nä, men jag ska testa, ursäktade jag mig.
Så det blev ännu ett besök till tillbehörsbordet, där jag försåg mig med inlagd lök. Nu hade jag väl gjort min plikt. Men nej. När jag skulle hämta servetter noterade hon att jag ännu inte hade testat allt.
– Det blir mycket godare om man blandar fler smaker, påtalade hon vänligt men bestämt.
Det var bara att lyda. Och den sista såsen smakade gott, så den något osvenska kockstilen vidgade mina vyer. Bra!

osvenskt1

Men ingen regel utan undantag. Ibland vill man bara att allt ska vara stabilt och att ingen oförutsett ska hända. Det är jäkligt osvenskt att falla ihop som ett korthus på hemmaplan, inte minst när man går för guld och möter en nykomling. Men det vi behöver vi inte prata mer om, på sedvanligt svenskt manér.

Yes Man!

Har ni sett filmen ”Yes Man”? Om inte så är det en romantisk komedi med Jim Carrey i huvudrollen. Hans karaktär är en deprimerad man som på ett seminarium uppmanas att säga ja till precis alla förslag. Allt för att få nya upplevelser.
Under en period i livet, när jag hade behov av förändring, levde jag själv efter den här filosofin. I en mildare form såklart, men jag hängde med på det mesta. Det hände många roliga saker, men i längden blev det ohållbart eftersom livet helt tappade struktur.

yes

Men att då och då utmana sig själv tror jag är viktigt. Att stanna i sin trygghetszon är givetvis skönt och behagligt, men inte särskilt bra för ens utveckling. Självklart ska man inte utsätta sig för situationer man verkligen inte gillar, som rentav är obehagliga. Men ibland tror jag att vi överskattar konsekvenserna av att testa något nytt. Hur många kommer att prata skit bakom din rygg? Bara dom som inte är dina riktiga vänner och som inte har något bättre för sig. Och om din nya idé trots allt skiter sig då? Ja, då har du i alla fall lärt dig något och du kan vara stolt över att du vågade.

I förra veckan blev jag kontaktad av en radiokanal, som ville att jag skulle medverka i ett av deras program. Min instinkt skrek nej. Jag gör mig inte i radio och det här inslaget krävde också att jag blev ganska personlig. Pinsamt, tänkte jag först. Men så funderade jag en gång till. Tar jag mig inte mig själv på lite för stort allvar nu, vem bryr sig liksom? Efter lite betänketid var det solklart att tacka ja.
Vi får se hur inspelningen går!

Festernas mästare

Jag är, med största sannolikhet, den i min umgängeskrets som är sämst på att ordna fester. Under min livstid har jag haft en hyfsat stor 20-årsfest, en liten 25-årsfest och en inflyttningsfest för tio år sedan. Samt en och annan förfest då. Men jag är inte de många, och stora, festernas man. Genom åren har jag gått på betydligt fler partyn än jag förtjänat, så är det bara.

Jag vet egentligen inte varför, men att fixa en större fest har jag alltid upplevt som ett jätteprojekt. Ni vet, det är mycket att ha koll på. Mat, musik, vilka ska bjudas och så vidare. Och vilka VILL verkligen komma? Tänk om många tackar nej och kanske inte ens dyker upp fastän de svarat ja. Sånt kan jag, helt utan anledning, ibland få för mig. Jag blev därför aningen svettig 2006, då jag hade min inflyttningsfest. Klockan hade tickat över 21 och fortfarande hade ingen kommit, framförallt inte det stora gänget av barndomsvänner. Det blev ett antal öl framför en tjeckisk VM-deltävling i speedway på tv:n, sen kom dom till slut. Det hade blivit strul på restaurangen de åt på, därav förseningen.

oktoberfest2

Jag tror att det lilla antalet fester har sina förklaringar. Dels är jag van vid att bara ha mig själv att ta hand om, då blir det en jättekontrast att ställa till med kalas. Dels är jag ingen jättesocial varelse, jag trivs bättre i mindre sällskap än stora. Men inget av det här är några ursäkter, ibland måste man utmana sig själv. Det är bara bättring som gäller! Man kanske kan ha ”De förlorade festernas fest”.

Festmästarna i egen hög person.

Festmästarna i egen hög person.

Som tur är finns det människor som inte är som jag. Bland ett flertal flitiga festarrangörer måste min kusin Tobbe och David utses till festernas mästare. Med jämna mellanrum trillar inbjudningarna in, inte bara till födelsedagsfirande utan även till tillställningar med olika teman. God mat, gott om dryck, tävlingar, hån och andra påhitt är stående inslag. I lördags stod Oktoberfest hemma i deras garage i Folkestorp på schemat. En riktigt rolig fest, precis som vanligt antabuse online canada.

Ett organiserat kaos

Det är ett tätt schema i Allsvenskan just nu. Malmö FF spelade i torsdags och ikväll är det dags för ny match, Skånederby mot Helsingborgs IF på hemmaplan. Inte lönt att åka hem emellan, kände jag. Så under de senaste dagarna har jag flackat runt mellan kompisars lägenheter och kontoret. Resultatet ser ni på bilden.

kaos

Jag får rätt ofta kritik för mitt sätt att organisera saker och ting. Om jag till exempel bor på hotell packar jag aldrig upp, jag ska ju bara vara där i några dygn. När ska jag flytta gör jag inga djupare analyser kring vad som ska ner i respektive låda. Snabbt rafsar jag ner grejerna, de ska ju ändå sorteras i det nya hemmet.

Till mångas stora förfäran har jag heller ingen plånbok. De få kort jag har, samt en och annan sedel, bär jag löst i fickan. Jag saknar även en almanacka, så späckat med händelser är inte mitt liv. Jag kommer ihåg det jag behöver. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Men om jag hade bättre ordning skulle allt gå mycket smidigare och jag skulle inte slarva bort så mycket, säger folk.

Fast, det gör jag faktiskt inte. Jag tappar i stort sett aldrig bort någonting, för det mesta vet jag precis var jag har det eller det. Fastän det väl inte verkar så. Så låt mig göra som jag vill, i alla fall tills ni blir lidande av mitt ”kaos”. Då lovar jag att ändra på mig!

Men trots allt hoppas jag inte att MFF:s backlinje har samma filosofi som jag. Då blir det problem ikväll.

Mat för att slippa tjat

Ingen blogg utan matbilder. Igår gjorde jag min klassiska korvgryta, den första rätten jag själv hittade på efter att ha flyttat hemifrån.

Det kan finnas många drivkrafter till att komponera ihop egna maträtter. Nyfikenhet och inspiration, för att nämna några. Men min korvgryta kom till av en mer praktisk anledning, jag behövde så snabbt som möjligt få i mig hyfsat med näring så att jag sedan kunde försvinna från köket igen. Men varför då denna panik?
Jo, under min tid i Uppsala var jag nämligen inneboende hos en minst sagt märklig kvinna. Framförallt var hon väldigt ensam och hade ett enormt behov av att prata. Och då fanns ju jag där. Så fort jag klev utanför mitt rum blev jag genompepprad med frågor av alla möjliga slag. Att jag knappt svarade spelade ingen större roll, det bara fortsatte. Till slut blev det outhärdligt och jag lämnade knappt mitt rum. Jag minns att jag hade allvarliga planer på att börja pinka på en flaska, så att jag slapp konfronteras med henne.

Korvgryta

Men det skulle faktiskt bli ännu värre. En helg hade jag några barndomsvänner på besök och vi gick ut och festade. På morgonen gick jag upp tidigt eftersom jag skulle spela fotbollsmatch, vilket innebar att mina kompisar blev ensamma med hyresvärdinnan. Det var inte bra. För när jag kom hem knackade kvinnan på min dörr och undrade hur det egentligen var med mig. Jag fattade ingenting, men intygade att jag mådde hur bra som helst. Hon lät inte alls övertygad och berättade sedan varför. Mina kära polare hade tutat i henne att jag kände mig otroligt ensam så långt hemifrån, att jag var deprimerad, att jag satt och drack på mitt rum för att dränka sorgerna och att jag ville ha MER kontakt med henne. Ja, vad har man vänner för!

Efter det spelade det ingen roll hur fort matlagningen gick, inte ens mitt rum var nu en frizon. Men här kommer receptet i alla fall!

Korvgryta1

Christians snabba korvgryta

3 chorizokorvar
1 paprika
1 gul lök
400 g krossade tomater
2 dl cremé fraiche
Salt
Peppar
Paprikapulver

Hacka/strimla korven, paprikan och löken. Stek tillsammans och tillsätt sedan de krossade tomaterna och cremé fraichen. Krydda och låt puttra lite. Koka pasta eller ris och ha till.

Rutiner är bra – i lagom dos

Eftermiddagsfikat är avklarat, det blev en kopp kaffe och två Ballerinakex. Inget anmärkningsvärt, kan man tycka. Men förr var det här upplägget en omöjlighet.
Som barn/ungdom/ung vuxen var jag nämligen en person med strikta rutiner. Kanske berodde det delvis på min tillvaro som ensambarn, jag var van vid att själv bestämma det mesta. Saker och ting skulle skötas på mitt sätt, inget fick ändras.

En av mina tidigaste rutiner handlade just om Ballerina, som vi alltid hade till kaffet. Av någon anledning fick jag för mig att jag alltid skulle äta tre kex. Aldrig två, aldrig fyra. Alltid tre, oavsett hur sugen eller osugen jag var.
När jag sedan blev läskunnig gällde samma hårda disciplin. Alla sidor i tidningen skulle gås igenom, ja vartenda ord skulle läsas. Och alla idrottsevenemang som jag inte kunde se ”live” på tv:n skulle spelas in på video. Det blev rätt mycket material att beta av.

Ballerina

När jag blev äldre, och började använda hårprodukter, föddes en ny vana. Jag fick absolut inte gå och lägga mig utan att tvätta ur vaxet. Inte ens när jag varit ute och festat fick jag rucka på reglerna, vilket en gång slutade med att jag hade nära till duschen morgonen efter. Ja, det finns egentligen hur många knäppa exempel som helst på den här typen av fixidéer.

Jag tror att en viss mängd av rutiner är nyttigt. De skänker trygghet, inte minst i svåra stunder när man behöver hitta tillbaka till rätt spår. Men att leva för rutinmässigt kan också göra livet begränsat. Om man alltid gör som man alltid har gjort kan man gå miste om mycket. Man får inte sluta lyssna på sig själv och köra på i gamla spår om man inte trivs.

Det är inte så lätt alla gånger, men för egen del finns det väl hopp. Att hålla mig till två Ballerinakex är starkt, nästa steg är väl att testa Singoalla!

En tuff start på högstadiet

Idag är det skolstart för många barn och ungdomar. Jag minns att den första dagen alltid var lite nervös, särskilt om man skulle byta klass eller skola. Inget fick liksom gå fel, det var inte läge att göra bort sig. Men det kan man väl säga att jag gjorde när jag skulle börja högstadiet.

Efter sex låg- och mellanstadieår på trygga Sövestads skola var Västervångskolan i Ystad nästa anhalt. Det kändes på flera sätt som en jättegrej. Jag umgicks inte med någon som bodde i stan och nu skulle jag dessutom börja åka buss varje dag. Men nervositeten fick såklart inte märkas. Därför intog jag en mycket avslappnad hållning i väntan på premiärturen med buss 399. Jag lutade mig tillbaka mot busshållplatsstolpen, som om jag inte gjort något annat i mitt liv än åkt buss. Ja, jag lyckades framstå som så cool att chauffören antog att jag väntade på 301:an, som går direkt mellan Sjöbo och Ystad. Hastigt, men mindre lustigt, såg jag bara bussens baklyktor försvinna bort.

Reflexsnurra

Då var man inte kaxig. Ja, det var jag väl egentligen inte ensam om. Mina kompisar på 399:an kunde ju sagt ifrån, men de konstaterade mest att ”där missade Chrisse bussen”.
Vad skulle jag nu göra? Skulle jag missa uppropet i aulan? Och var låg aulan? När paniken lagt sig något insåg jag att jag fick ta 301:an, fastän den inte gick till min skola, och försöka hoppa av någonstans. Det löste sig, som tur var.

Efter den här incidenten ändrade Skånetrafiken sina rutiner. Eller inte. Men det är glädjande att se att ingen annan skolelev ska behöva uppleva det jag gjorde. Det är bara att snurra på reflexskivan. Inga höga coolhetspoäng på det, men bussen stannar i alla fall!