Mobbare tappar lätt minnet

”Sommar i P1” rullar vidare och i söndags var det Kikki Danielssons tur att sommarprata. Den folkkära artisten berättade bland annat om hur hon mobbades i skolan. Senare i livet, när Kikki blivit känd, dök mobbarna upp efter spelningarna och bad om autografer.
– Du kommer väl ihåg mig? Vi gick ju på samma skola, sa en av dem.
Vilken vidrig människa, är min spontana reaktion. Men om man visste hur illa man gjort någon, skulle man då verkligen gå fram och säga så?
Som mobbare tror jag att det är lätt att förtränga vad som hänt. Eller så fattar man inte innebörden av vad man ställt till med. Man är ju ofta ung och vet inte särskilt mycket om världen.

Sövestads skola, där jag gick årskurs 1-6. På min tid hade vi en gräsplan.

Sövestads skola, där jag gick årskurs 1-6. På min tid hade vi en gräsplan.

För några år sedan var jag på en återträff med min klass från grundskolan. Det var inget stort evenemang, utan vi gick bara ut och käkade och tog några öl. Dessutom var vi inte så många, så det blev därför en intim och personlig stämning när vi mindes tillbaka på skoltiden. Vi var väl trots allt en ganska lugn klass, var vi överens om.
Därför var det närmast chockerande när en i sällskapet berättade att hen varit mobbad. Ja, kanske inte av den allvarligaste graden. Men kurator och skolpsykolog hade varit inblandade.

SövestadsSkola1

Basketplanen är kvar, men trepoängslinjen är ny.

Mobbningen slutade efter ett tag och personen mår idag hur bra som helst. Men själv kände jag mig fruktansvärt dum när jag fick höra det här. Visst var den här klasskompisen lite utanför, men att det var så jävligt visste jag inte. Självklart började jag fundera på min egen roll i det hela. Var jag med och bidrog till klasskamratens helvete? Ja, förmodligen i någon form. I alla fall gjorde jag inget för att förbättra situationen.

Ja, mobbning är ett jäkla gissel. Det är nog få mobbare som efteråt är stolta över sitt beteende, men dessa handlingar kan sätta livslånga spår i människor. Själv blev jag aldrig mobbad, däremot fick jag en del pikar då jag som barn och ungdom var kraftig. Ja, på gränsen till tjock. Det är jag inte idag, men jag kan fortfarande känna mig obekväm om någon kommenterar mitt utseende eller kropp. Det är rätt sjukt egentligen.

SövestadsSkola2

Den där stenen till vänster var lite knepig att komma upp på i början. I alla fall om man hade lite extrakilon!

Jag tycker att Kikki Danielsson hanterade sina gamla plågoandar på ett bra sätt. När de kom för att få hennes namnteckning teg hon.
– De hade ändå inte förstått hur illa de gjort mig, menade hon.

För er som vill fördjupa er i återträffarnas psykologi är filmen ”Återträffen” av Anna Odell ett tips.

OS på hemmaplan

Om precis en vecka drar OS i Rio de Janeiro igång. För 12 år sedan, under olympiaden i Aten, sommarjobbade jag på Ystads Allehandas sportredaktion och vi gjorde då en serie som vi kallade ”OS på hemmaplan”. Vi sportjournalister åkte runt till olika ställen och testade ett antal OS-grenar, upplevelser som vi sedan skrev om. Det var väldigt intressant att prova på nya sporter och det gav en hel del insikter.

På min lott hamnade höjdhopp, cykling, 100 meter, tresteg och boxning. Höjdhopp har man ju hoppat en del i skolan, så det var väl inga direkta konstigheter. Jag tror att jag klarade 1.55. Och cyklat har man gjort en del under åren, även om det kändes ovant att sitta på en riktig tävlingscykel. Men från övriga idrotter kan noteras:

OS

100 meter
Att springa 100 meter borde ju inte vara så avancerat. Men 100 meter i maxfart, vilket i mitt fall inte är så snabbt, kräver uthålighet. Jag fixade i alla fall inte att hålla samma hastighet distansen ut. Någonstans vid 70 meter fick jag ta ”omtag”, typ som en andning i simning, för att orka fullfölja. Efter den här erfarenheten har jag lättare att förstå löpare som tappar stora ledningar i slutet av loppen.

Tresteg
Det här är ju en väldigt speciell gren, som egentligen inte går att utföra utan utbildning. Det där andrasteget blir ju brutalt kort och jag kände mig mest fånig. Och jag nådde inte ens fram till själva sandgropen på Korsavads IP i Simrishamn.

Boxning
Jag begav mig till BK Viljan i Sjöbo för att sparra med en av deras tungviktare, som nyligen deltagit på SM. Jag var på förhand helt övertygad om att jag skulle åka på några rejäla smällar, det var bara frågan om hur illa det skulle bli. Men efter lite uppvärmning och slagträning var det faktiskt jag som fick chansen att nypa till först.
– Slå mig i huvudet. Allt vad du kan, sa min sparringpartner.
– Nä, det kan jag väl inte.
– Jo, kom igen. Slå nu!

OS2

Inte för att jag trodde att jag skulle golva honom. Men för mig, som aldrig varit i slagsmål, kändes det väldigt märkligt. Det fanns liksom en inbyggd spärr mot att skada någon annan, särskilt i ansiktet. Men till slut gick jag mot min instinkt och klippte till. Självklart rörde han inte en min, utan kontrade istället med en riktig magsugare. Men mer stryk fick jag inte, tack och lov.

Mest imponerande från ”OS på hemmaplan” var nog min kollega Uffes insats i stavhopp. Han lyckades svinga sig över flera höjder i en tekniskt mycket svår sport. Konstantin, som sprang marathon mellan Simrishamn och Ystad, gjorde också en stark prestation.

Drömmen om en tröska – med hytt

För sisådär 30 sedan hade jag förmodligen sprungit ifatt den här tröskan. Sedan hade jag bönat och bett om att få ta plats bredvid föraren. För som barn var en tröska med hytt drömmen, tänk att ha en sån.

Tröska

Nu fick jag förvisso åka tröska, hos min dagpappa Ove. Men hans variant saknade hytt, vilket gjorde att mina känslor inför skörden var delade. Det var roligt att sitta bredvid Ove, men samtidigt kliade agnarna från vetet eller kornet så förbaskat. Efter avslutat tröskpass fick dagmamma Karin alltid duscha mig och det var så drygt att få bort alla halmrester. Tänk om vi hade haft en hytt, då hade jag ju sluppit det här. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde och erbjöd Ove alla mina sparpengar, så att han skulle kunna köpa en ny tröska.

Det är rätt intressant hur man som liten påverkas av sin uppväxtmiljö. Är dina föräldrar musiker börjar du förmodligen att spela ett instrument. I en idrottsfamilj är det sporten som är nummer ett. Och så vidare. Själv växte jag upp med jordbruk och blev otroligt fascinerad av traktorer och djur. Om det var John Deere, New Holland, Ford eller Massey Ferguson spelade ingen roll. Jag kunde varenda modell!

Tröska1

Men man förändras. Ju äldre jag blev, desto mindre sugen blev jag på att utfodra korna eller hänga med till sockerbruket i Köpingebro för att lämna betor. Till exempel fanns det ju tidningar att läsa, rätt kul det också. När jag under högstadiet sommarjobbade hos mina kusiner, som var grisbönder, hade jag till och med börjat lukta på mina händer. För att liksom försäkra mig om att jag inte osade gris. Det här påstår dom i alla fall. Lite tillspetsad är säkert historien, men den innehåller nog en del sanning också.

Men kanske kan barndomsintressen försvinna, för att sedan dyka upp igen när man blir äldre? Jag tänkte på det när jag igår såg Krageholms Gods tröska raps. Det vore rätt häftigt att provköra en sån fin tröska. Och det vore väl inte fel att ha några djur hemma på gården.

En van vattnare

Det är mycket nytt att lära sig när man bor på en gård, särskilt på sommaren. Men en syssla behärskar jag mycket väl, att vattna. Och det har sin förklaring.

Det var år 2000, tror jag, som jag som vanligt sommarjobbade på Ystads kommun. Tidigare hade jag varit såväl strandstädare med flakmoppe och parkarbetare, nu var det dags för nästa uppdrag. Att vattna träd inom Ystads tätort. Inga kollegor, bara jag, min traktor och min vagn med vattentunna på. Till min hjälp hade jag ett papper med alla ställen som skulle vattnas, så det var bara att följa ett schema.

Vattna

Först tänkte jag att den här uppgiften borde passa mig bra. Jag är inte överdrivet social och tycker om att sköta mig själv. Men det blev nog lite väl mycket egentid och utrymme till att tänka. För att vattna träd innebär väntan. Ner med slangen eller spjutet i marken, vänta några minuter och sedan samma procedur igen. I tio veckor. Och det här var före smartphonen, ska ni veta.

Visst kan det vara nyttigt med självreflektion. Idag betalar människor dyra pengar för att åka ut i obygden och fokusera på sig själva. Men som 20-åring, med mycket funderingar om både framtiden och sig själv, var det ensamma livet som vattnare nog inte helt ultimat. I alla fall vittnade förbipasserande kompisar om en någon dyster uppsyn.

En annan pressande faktor var att jag inte kunde backa, vilket det inte är fel att kunna om man kör med traktor och vagn. Det ständiga letandet efter hotfulla situationer tog nog också ut sin rätt. Men jag klarade en hel sommar utan att lägga in backen, även om det var nära några gånger. Värst var det nog i Bellevuebacken, dit jag en gång kom med full tank. Halvvägs upp i backen märkte jag att traktorn sackade, det här skulle inte gå utan behöva backa. Så sekunderna innan jag hade fått motorstopp slängde jag traktorn åt vänster och med sina sista krafter lyckades traktorn åstadkomma en U-sväng. Som tur var fick jag inte möte.

Så, att behöva vattna ett par rabatter kommer jag aldrig klaga över.

Gamla platser väcker känslor

Därnere, i det högra av de två gula husen, föddes jag. Eller i den vänstra halvan, rättare sagt. Huset rymde nämligen två lägenheter. I stort sett dagligen går eller springer jag numera förbi Hamburg, som stället kallas, och därför är det lätt att minnas tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var bara fyra år när vi flyttade därifrån, men jag kommer ändå ihåg ganska mycket. Pappas vedhög som jag klättrade upp i när jag blev sur. Grannen Tomas som jag gick över till när det var för tråkigt hemma. Vår hund Pluto. Med mera.

Hamburg2

Jag har en kompis som hatar att återvända till platser han bott på. Han tycker att det är svårt eftersom det minner om svunna tider och om hur snabbt livet går. Min inställning är lite annorlunda, även om jag också förstår det jobbiga. Men för min del väger det positiva över, jag tycker nämligen att gamla miljöer får mig att känna mig levande. Man minns vänner, kärlekar, framgångar och misslyckanden. Och man inser hur mycket man har förändrats genom åren. Jag gillar den här blandningen av känslor, även om vissa inslag är smärtsamma.

Därför har jag funderat på att göra en liten turné. Det skulle vara intressant att besöka Uppsala, Holsbybrunn, Växjö och Ljungby, platser där jag bott förutom i Malmö, och insupa atmosfären i några dagar. Men enklast är ju att börja med Hamburg!

Det fysiska arbetets glädje och pris

I dagens informationssamhälle är det många, inklusive jag själv, som har stillasittande yrken. Ibland kan jag känna att det är svårt att veta vad jobbet man lägger ner leder till. Vad händer med en artikel jag skrivit? Ja, någon läser förmodligen den. Men mer då? Påverkar mina texter någons vardag? Det där får jag sällan reda på.

Konkret2

Därför är fysiskt arbete en skön kontrast, för det är väldigt konkret och resultatet märks direkt. Till exempel när du klipper gräset. Eller som idag, när några hålor i vägen behövde fyllas igen med grus. Före lagningen skumpade det till i bilen när man körde på vägen, nu flyter bilen fram. Min insats gjorde skillnad! Dessutom är det ju bra motion.

Konkret1

Men kroppsligt arbete har också sitt pris. I alla fall om man är utrustad med känsliga händer, eller vad man ska kalla det. Nyligen fick jag en blåsa när jag skruvade mitt på mitt skrivbord, så att det skulle höjas. Och idag var det dags igen. Cirka 200 meter med en rullebör med lite grus, samt några grepp med en spade, blev för mycket.

På minkjakt!

Kommer ni ihåg Zeb Machan? Hårdingen i tv-serien Familjen Macahan, ni vet. Känd för sin tuffhet, sitt fransiga skinställ och sin haltande gång. Han var också en jäkel på djur och natur. Hittade han hovspår i sanden kunde han lista ut hur mycket havre hästen hade ätit på morgonen. Typ. Om nu pållar i vilda västern åt havre…

Mink

Själv har jag en släkting som påminner om den gode Zeb, i alla fall på det sättet att han kan det mesta om naturen. I dagarna var han nere vid vår damm, där vi har kräftor, och menade att det luktade mink där. Jag passerar kräftdammen flera gånger i veckan och självklart höll jag med honom.
– Du har rätt, här doftar definitivt mink, sa jag.

Mink1

Nä, inte riktigt. Jag har ingen aning om hur minkdoft känns i näsan och jag fick återigen ett bevis på att åren i en storstad satt sina spår. Men jag litar ju på min släkting. Så, för att vi ska få ha våra kräftor i fred, det blev till att sätta ut en minkfälla som ska kollas ett par gånger om dagen. I morse var den tom, men fortsättning följer!

Hur gammal vill jag bli?

I helgen var jag på två födelsedagskalas. Tillställningarna fick mig att fundera över hur gammal jag egentligen vill bli.

I lördags var det min kusin Tobias och min kompis Magnus som hade gemensam 40-årsfest. Kvällen blev, precis som väntat, mycket lyckad och var fylld med underhållning. Till exempel inledde värdparet festligheterna med att framföra en egen version av Samir & Viktors ”Bada nakna”. Två ”pigga” jubilarer med andra ord och de fick 40-årsstrecket att inte kännas alltför skrämmande.
Skämt åsido. Kontrasten till söndagens födelsedagsfirande var i alla fall enorm, men så fyllde min mormor också 88 år. Vi hälsade på henne på hennes äldreboende, bjöd på tårta och hade en fin eftermiddag.

Malin1

Om man är på ett äldreboende tycker jag att det är svårt att inte börja fundera kring vissa saker. Visst, jag är bara 36 år. Men kommer jag att hamna på en sådan här plats någon gång? Och i vilket skick är jag då? Hur tar man sig an livet när dagens stora, och kanske enda, höjdpunkt är måltiderna? Om man ens kan äta själv.

Samtidigt är det nog rätt meningslöst att tänka på sådant här, för vi styr ju ändå inte över slutet. Kanske är det inställningen till livet som är det viktigaste, att man försöker att inte tappa livsglädjen oavsett vad som händer. Som cyklande bingolottoförsäljare i ”pensionärshusen” hemma i byn i början av 90-talet träffade jag många äldre människor. Den ene skröpligare än den andre. Men medan vissa fokuserade på bekymmer och elände visade andra en avundsvärd gnista. Man hade aptit på livet, trots allt.

Så, för att återgå till frågan i rubriken. Jag vill nog bli så gammal som livet känns kul och meningsfullt. Ett närmare svar går inte att lämna.

Sjung om studentens vemodiga dag

Det är studenttider och gymnasister över hela Sverige firar. Det ska de självklart göra, det gjorde jag också. Men jag måste erkänna att jag aldrig var speciellt upprymd över att ta studenten, tvärtom var det ganska vemodigt. Och inget särskilt att celebrera, tyckte jag.

Min gymnasietid var sjukt rolig, i klassen som jag gick fanns många sköna personligheter. Men fokuset på studierna var ofta högst bristfälligt. Istället var det mycket fest och andra upptåg. Det var helt enkelt en rätt oseriös tillvaro som rådde.
Själv är jag, och har aldrig varit, den busiga typen. Men jag föll in i miljön och gjorde bara precis vad jag behövde göra. För att få godkänt i Matematik C fick jag till exempel dra en riktig snyftvals för läraren, så att jag fick de poäng på nationella provet som krävdes. Och att spela på känslor funkar ibland…

Här var det livat, här var det glatt!

Här var det livat, här var det glatt!

När vi gick ut på trappan kände jag mig därför inte jättestolt över mig själv. Istället kändes det ledsamt att jag skulle skiljas från vänner som jag haft så otroligt skoj tillsammans med. Jag tror faktiskt att jag knappt hade på mig studentmössan, utan mest höll den i handen.

Men studentfirandet är ju en tradition, så precis som alla andra hade jag också en fest för släkt och vänner. Den var trevlig och sedan tackar man ju för presenterna genom att skicka ett kort till alla festdeltagare. Som jag minns det skulle den här bilden av mig själv tas dagen efter studenten.
I alla fall var jag väldigt sliten och ovillig till att bli plåtad, om man säger så. Men mamma drog upp mig och vi lyckades producera ett foto, som dock andades mer uppgivenhet än uppskattning. Texten, som mamma hade författat, beskrev hur glad jag var över uppvaktningen på min stora dag. Men mitt uttryck sa något helt annat. Och det tackkortet har många kompisar haft kul åt!