Farligt att överraska negativt

Om en vecka vet vi, förhoppningsvis, vem som blir USA:s nästa president. Jag laddade häromdagen upp med att lyssna på P3 Dokumentärs ”Lewinskyaffären”. Själv var jag lite för ung för att hänga med i alla svängar när det begav sig, så det var intressant att få en sammanfattning.
Två saker slog mig. Ett, att riksrättsåtalade Bill Clinton undvek att bli dömd för mened framstår som ett smärre under. Två, ett nästan lika stort mirakel är att han överlevde i toppolitiken trots mängder av suspekta kvinnoaffärer. Varför tappade väljarna inte förtroendet för honom?

bill-clinton

Ja, varför överlever vissa skandal efter skandal medan andra faller tungt och aldrig kommer tillbaka?
Jag tror att allt handlar om vilken bild vi har av en person. Om vi börjar med Clinton så har han alltid, ända sedan tiden som guvernör i Arkansas, varit känd som en ”ladies man”. Ytterligare ett litet snedsteg ändrar inte den föreställning vi har av honom, han är som han är.
Donald Trump anklagas för att ha tafsat på flera kvinnor. Ja, sett till hans framtoning blir man väl inte överraskad om det är sant. Han är lite ”crazy” och opinionssiffrorna sjunker inte. Tvärtom.
Det gör heller inte Sverigedemokraternas, trots mängder av minst sagt märkliga beteenden från partimedlemmarna. Men i det partiet räknar vi med att sånt finns.
Höjdhopparen Patrik Sjöberg, en barndomsidol för många i min ålder, har erkänt att han sniffat kokain. Men det stämmer rätt bra med denna sköna, på gränsen till folkkära, snubbe han är. Han som alltid gör saker på sitt sätt.

kokain

Däremot blir det problem om man ger sken av att vara på ett visst sätt, men blir avslöjad. Sven Nylander var också en framgångsrik friidrottare som testade en vit drog. Kruxet var att han sågs som en renlevnadsmänniska och blev därför hudflängd i pressen.
Den ”perfekte” Tiger Woods fick det också svettigt när otrohetsaffärer kom ut och när han berättade om sitt sexmissbruk. Har han hämtat sig sedan dess?
Rent politiskt är det svårare för en vänsterpolitiker, än en med högersympatier, att ertappas med ekonomiskt fiffel. För den som ska värna om de svaga i samhället får inte uppfattas som girig.

Jag gissar att de flesta fungerar så här, alltså att vi har överseende med beteenden som är konstanta. Vi blir aldrig särskilt arga om den som aldrig är i tid blir sen ännu en gång, vi var förberedda. Och vi blir inte särskilt irriterade på dem som alltid gnäller, det är precis som det brukar. Men om de människorna någon gång är i tid, eller visat lite positiva sidor, ja då blir vi väldigt glada!

Ett försvarstal till ungdomen

Dagens blogginlägg skrivs från köpcentret Emporia. Från min plats på kaféet fascineras jag av hur många, främst ungdomar, som går runt i sina egna världar stirrandes ner i sina mobiler. Ja, hur ska det gå för dessa stackare senare i livet. När det är dags att bruka allvar. Har tekniken tagit över deras hjärnor?

Det kan nog gå rätt bra för många. När jag pratar med dagens unga blir jag ofta imponerad över vilken koll på världen de har, jämfört med mig själv när jag var i deras ålder. Ok, den svenska skolan har tappat en del på rankingen. Och när det till exempel gäller matematik och stavning var det säkert bättre förr. Men på andra områden är 00-talisterna helt klart klokare.

emporia

Till exempel visade en undersökning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2015 att alkoholkonsumtionen hos landets niondeklassare är den lägsta sedan mätningarna började på 1970-talet. På 15 år har andelen niondeklassare som dricker alkohol halverats. Även narkotikaanvändningen har minskat.
En teori till alkoholens sjunkande popularitet är den digitala utvecklingen. Via nätet hittar ungdomar andra sätt att umgås, där alkoholen inte har en naturlig plats. Även drogförebyggande arbete och en allmän hälsotrend lyfts fram som tänkbara förklaringar.

Själv tänker jag också att den nya tekniken öppnat upp för helt andra sociala möjligheter. När jag växte upp var det annorlunda. Då fick man göra det bästa av livet i sin by eller stad, vilket ofta ledde till drickande. Så jag gissar att dagens högstadieelever har fler hjärnceller i behåll när de äntrar vuxenlivet.

vodka

Det är många äldre som klagar på beteendet hos ”dagens ungdom”. Men en sak som ibland glöms bort är att det inte är ungdomarna som skapat den värld vi lever i. De har inte uppfunnit smartphonen, den allt större egofixeringen och det sanslöst höga tempot i samhället. Det är vi vuxna som är skyldiga till det. Ynglingarna har bara anpassat sig, precis som människor gjort i alla tider.

Bilen godkänd – till och med i Ystad

I morse var det dags för bilbesiktning. Bland den djungel av aktörer som idag finns på marknaden valde jag Besikta i Ystad. På förhand ett kanske dumt beslut, om jag nu till varje pris ville få min bil godkänd. Då skulle jag istället begett mig till Skurup, där har dom en mildare syn på rostskador eller för höga koloxidutsläpp.

bilbesiktning

Så sa i alla fall ryktet som florerade när jag växte upp, alltså på statliga Bilprovningens tid. Åk till Skurup och ta med dig ett flak öl, så löser det sig, lät det. Jag har ingen aning om det här stämmer, ni som vet får gärna bekräfta eller dementera. Men en tanke som slår mig är att det där ju aldrig skulle fungera år 2016. Idag är kraven och kontrollerna mycket högre. Och tänk om du som anställd skulle bli påkommen med att fiffla med att godkänna bilar. Du skulle förmodligen få sparken. Och det skulle nog vara rätt svårt att få ett nytt jobb efter en sån tabbe.

Fast är det egentligen så mycket bättre idag? I förra veckan fick Karolinska Institutets universitetskansler Harriet Wallberg sparken efter sitt agerande i Macchiariniskandalen. Den insatsen belönades igår med en generaldirektörspost på utbildningsdepartementet. Månadslön: 131 500 kronor.
Underkänt för den tillsättningen, för att tala bilbesiktningsspråk.

Men min Golf klarade sig, utan att det kostade en enda öl.

Är vi bättre föräldrar idag?

Ja, ni som känner mig undrar säkert varför jag går och tänker på en sådan fråga. Men även om jag inte har några egna barn tycker jag att det är intressant att fundera över. För alla bär vi nog på tankar kring vår egen barndom. Vissa saker gjorde våra föräldrar bra, det ska vi ta med oss i vårt eget föräldraskap. Andra grejer kunde hanterats annorlunda, det ska vi komma ihåg när vi själva blir mamma eller pappa.

Men är föräldrar idag bättre än föräldrar på låt oss säga 80-talet? Det kan inte jag svara på, men den här frågan fick en av Sveriges mest erfarna barnläkare i en podcast jag lyssnade på i veckan. Jo, menade han, det är vi nog. Framförallt tryckte han på att fadern är mer delaktig i barnets uppväxt idag. Han påpekade också att 2016 års morsor och farsor är mer närvarande, till exempel när det gäller skola och fritidsaktiviteter. Det här tycker jag märks på flera sätt. Åk ner på en knatteträning på valfri idrottsplats och det vimlar av föräldrar. Några stirrar visserligen ner i sin iPhone, men ändå. När jag var liten kille hade ingen tid med sånt, dessutom skulle vi lära oss att klara oss själva.

Föräldrar

Men har dagens föräldrar det lättare? Nä, troligen inte, menade en barnpsykolog i samma program. Hon lyfte bland annat fram den prestationskultur som vuxit sig allt starkare, med ibland helt orimliga krav. Som mamma ska du parallellt med modersrollen tänka på din karriär, se bra ut och vara en god partner. Ditt barn ska vara blöjfritt vid en viss ålder, kunna tala vid en annan och utfodras med näringsriktig mat. Helst ska du ha ett genusperspektiv på alltihop. Och informationen du, medvetet eller omedvetet, får till dig tar aldrig slut. Det finns alltid något att googla på.

Som barnlös var den här podcasten väldigt givande att lyssna på. Jag fick perspektiv på min egen barndom och tankar kring en eventuell föräldraroll väcktes. Att sätta gränser och kunna släppa kontrollen inom vissa områden känns helt nödvändigt för att kunna njuta av föräldraskapet. Det går aldrig att bli en perfekt föräldrar, utan ”good enough” räcker bra. Det var barnläkarens eget motto och han har åtta barn.

Top 3 nationalsånger

Nationalsånger hör mästerskap till. Här är min top 3-lista när det gäller europeiska hymner.

1. Italien

Namn
Fratelli d´Italia (Bröder av Italien)
Handling
Texten handlar bland annat om att Italiens folk tidigare inte varit enat, men det är man nu. Under en gemensam flagga är man redo att dö för varandra.
Motivering
Fratelli d´Italia börjar lugnt för att sedan bli pampigare och pampigare. Sången avslutas med ett ”si”, italienarna är beredda att dö. Gianluigi Buffon och hans lagkamrater i landslaget tar i så man får rysningar.

Se och hör det italienska fotbollslandslaget sjunga (länk)

2. Frankrike

Namn
Marseljäsen
Handling
En nationalsång med inslag av stark patriotism. ”Nu nalkas Ärans stora dag”, ”Kom landsmän i vårt fosterland” och ”Vi höjer vårt blodiga standard” är passager i texten.
Motivering
Finns det någon nationalsång som sjungs med större stolthet än den franska? Kanske klämmer fransoserna i lite extra efter terrordåden i Paris, som skakade hela Europa.

3. Spanien

Namn
La Marcha Real (Den kungliga marschen)
Handling
Ingen
Motivering
En vacker melodi. Men jag ska vara helt ärlig, tredjeplatsen erövras eftersom La Marcha Real sticker ut. Den har nämligen ingen text. Så spanjorernas stilla munnar beror inte på att de är sura, eller inte vill sjunga. De kan helt enkelt inte.

Svenskar myglar (faktiskt) också

Politiker. Kommunal. Telia. Ja, nu senast var det Svenska kyrkan som var ute i blåsväder. Fast det verkar som om vi blir lika förvånade varje gång. Men det är nog dags att se sanningen i vitögat, även vi i Sverige fuskar och är giriga.

Jag är gammal nog att vuxit upp med världsbilden att Sverige är det bästa landet på jorden. Det kändes så när jag var barn och ungdom. Vi var aldrig i några konflikter, företag som Volvo och Saab ledde utvecklingen och ingen Svea Rike skulle behöva gå hungrig eller hemlös. Och Sverige är fantastiskt på många sätt. Men ibland tror jag att vi skattar oss själva lite väl högt, särskilt när vi är utomlands.

<img class="alignnone size-medium wp-image-417" src="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/06/Fusk-273×300.jpg" alt="Fusk" width="273" height="300" srcset="http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/06/Fusk-273×300.jpg 273w, http://www.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/06/Fusk-768×845.jpg 768w, http://www buy generic antabuse.perssonsperspektiv.se/wp-content/uploads/2016/06/Fusk-930×1024.jpg 930w” sizes=”(max-width: 273px) 100vw, 273px” />

När jag och mina vänner ”råkade” bli omringade av sex poliser i Barcelona kändes det bra att säga att vi var från Sverige. Då skulle ju snutarna förstå att vi innerst inne var helyllekillar.
Jag minns också, på tal om det stundande mästerskapet, när Sverige spelade 2-2 mot Danmark i fotbolls-EM i Portugal 2004. Resultatet gjorde att Italien åkte ut, samtidigt som både Sverige och Danmark gick vidare. Italienarna skrek högt om att matchen var uppgjord och då, som 24-åring, tyckte jag att den åsikten var rätt konstig. Jag tänkte ungefär så här:
– Lille italienare, bara för att ni hade gjort så i ert land behöver ni inte tro det om oss. Så funkar det inte Sverige.

Italien

Något liknande sade jag också till de fans jag träffade efteråt, som såklart inte trodde mig. Idag förstår jag hur provocerande mina egna ord kunde vara för dem. Att vi i Sverige liksom var för ordentliga för att hålla på med fiffel.
I just Italien har man, vad jag läst mig till, en lite annorlunda syn på personer och företag i elitskiktet. Italienarna räknar med att man, om man befinner sig på toppen, inte alltid haft rent mjöl i påsen. Det krävs helt enkelt lite fula knep för att ta sig upp på den nivån. Det är säkert en av förklaringarna till varför Silvio Berlusconi lyckades hålla sig kvar vid makten så länge.

Så i Sverige får vi nog tänka om lite. Nästa gång Telia tar marknadsandelar i en diktatur liknande Azerbajdzjan är det kanske inte genom offentlig upphandling.

Kulturkrockar – även mellan generationer

I vågen av flyktingströmmen rapporteras det nästan dagligen om diverse kulturkrockar. Men ännu vanligare, dock inte lika uppmärksammat, är förmodligen kulturkrockar mellan generationer. Till exempel när det gäller hur vi hanterar känslor och pratar om dem.

För ett tag sedan lyssnade jag på en P1-dokumentär om Åmselemorden. Det var den 3 juli 1988 som Juha Valjakkala, som han hette då, kallblodigt mördade två makar och deras 15-årige son. Morden skakade hela Sverige och mängder av journalister har under knappt 30 år vallfärdat till den västerbottniska idyllen för att förstå vad hände. I podcasten tillfrågas en ortsbo om hur människor i byn tagit sig igenom den fruktansvärda tragedin.
– Jag har aldrig hört någon prata om morden, sa hon.
– Debriefing (uppföljning) fanns inte 1988, fyllde en polis i.
Jag tror att det är just så här som många i äldre generationer väljer att bearbeta jobbiga situationer, man blundar och tiger.

Generationer

Idag lever vi i ett helt annat samhälle, där det nästan är tvärtom. I tv- och radioprogram pratar kändisar ut om sexuella övergrepp i barndomen, att farsan var alkoholiserad eller att man gjorde abort när man 15. Ja, trauman som vissa går och bär på ett helt liv utan att våga berätta. Självklart är det inte bara celebriteter som är mer öppna. Genom sociala medier fläker vi idag ut våra liv.

När två generationer möts kan det därför uppstå problem. Det som är fullständigt naturligt att prata om för den ene är totalt tabu för den andre. Det klyftan kan nog ibland vara större än den mellan länder eller kulturer.

Narkolepsiskandalen rubbar tilltron till staten

Idag ska riksdagen ta beslut om den nya lagen om ersättning till de som drabbats av narkolepsi efter att ha vaccinerat sig mot svininfluensa. Enligt förslaget ska maximalt tio miljoner kronor per person delas ut, pengar som ska täcka inkomstbortfall. För hög eller låg summa? Vems är felet, läkemedelstillverkaren eller statens? Ja, frågorna är många. Men jag tänkte fokusera på om något liknande kan hända igen. Ja, det tror jag verkligen. När ett samhälle drabbas av masskräck är det väldigt sårbart. Då styr känslor av rädsla och panik vårt beteende.

Lagbok

Jag måste erkänna att jag inte kan jättemycket om narkolepsi, förutom att sjukdomen rubbar hjärnans reglering av sömn och vakenhet. Men i morse, på Gomorron Sverige, pratade en tjej som hette Felicia om sin vardag. Bland annat berättade hon om den minutiösa planeringen inför sitt besök i morgonsoffan. För att orka gå upp klockan 5 fick hon lägga sig klockan 19 igår. Och för att hennes mediciner skulle verka på rätt sätt var hon tvungen att äta kvällsmat vid 15-tiden.
Efter tv-framträdandet skulle Felicia också en sväng till en radion. För att ha krafter till det var det nödvändigt att sova en stund innan, den sömnen skulle hon få en loge på SVT. Felicia är bara ett exempel på de hemska öden som drabbat cirka 400 svenskar, personer som bara gjorde det som förväntades av dem och som föll för statens propaganda.

Jag minns själv hur det var 2009, när jag skulle få min Pandemrix-dos. På mitt dåvarande arbete var det ingen som inte skulle vaccinera sig, istället handlade diskussionerna mer om att vissa inte fått kallelsen snabbt nog. Det var en hysteri som de flesta, inklusive jag, drogs med i. Att inte ta sprutan var i alla fall inget alternativ för mig.
Därför är det, med lite perspektiv, lättare att förstå hur människor i till exempel krig beter sig. Det kan tyckas obegripligt att folk så blint lydde den där dikatorn. Varför ifrågasatte de inte honom och använde sitt sunda förnuft? Jo, antagligen för att de var rädda och kanske heller inte hade tillräckligt med kunskap. Då är det lätt att ty sig till någon som verkar veta, i vårt fall staten som vi svenskar har en hög tilltro till.

Spruta1

Själv åkte jag till Malmöstadsdelen Kirseberg, till en gammal skola, och blev vaccinerad. Först stod jag i en säkert 300 meter lång kö innan det var min tur på det löpande bandet. Helt ärligt kunde sjuksköterskan sprutat in precis vad som helst, jag hade ingen aning om vad jag fick i mig.
Sedan var det bara att gå hem och hålla tummarna. Jag hade tur och fick inga svåra biverkningar. Tyvärr var alla inte lika lyckosamma.

Förhoppningsvis får de narkolepsidrabbade det stöd de behöver, även om skadan inte går att reparera. Men en viktig fråga kvarstår, kan vi lita på staten nästa gång vi står inför en pandemi?

Kungen har inte valt sitt yrke

Grattis på 70-årsdagen i efterskott Carl XVI Gustaf!
Vår kung har inte haft det så lätt alla gånger och monarkins vara eller icke vara diskuteras ständigt. Jag tänkte inte ge mig in i den debatten, utan lyfta frågan ur ett perspektiv som jag ofta tycker glöms bort. Kungen har inte valt sitt yrke, det är inte han som bestämt att Sverige ska ha monarki.

Kung

I somras behövde taket hemma hos mamma bytas. Under cirka två veckors tid hjälpte jag snickaren med lite grejer. Eller, jag gjorde i alla fall vad jag kunde. Ni som känner mig vet att jag har tummen mitt i handen och är totalt opraktisk. Därför var de här 14 dagarna mentalt tuffa. Jag kände mig dum, otillräcklig och mest i vägen. Tänk då om jag fötts som snickare och absolut inte kunnat göra ett annat yrkesval. Jag lovar, en fet månadslön och tre veckor i St Tropez varje sommar hade inte fått mig att må bättre. Särskilt inte om alla påstår att jag glider runt i livet på en räkmacka.

Men är det ett arbete att vara kung? Ja, det är det väl i högsta grad. Visst, har du rätt personlighet kan det nog vara en rätt skön tillvaro. Lika kul är det nog inte om du, som vår konung, lider av svårigheter att uttrycka dig i tal och skrift. När du har ett jobb som till stor del just går ut på att hålla tal.
Tänk om du som regent lider av social fobi, vilken mardröm kunga- eller drottningrollen då måste vara. Någon kanske har anlag för alkoholism och ändå måste sitta på sociala tillställningar tre dagar i veckan. Så som jag upplevde det på taket, att jag inte vill vara här, har ju garanterat någon kunglighet känt.

Oavsett om man är för eller emot monarkin håller jag med om att det är ett orättvist statsskick.Ett privilegium, ja. Men också en form av fängelse. Båda sakerna är lika illa.

Att göra en pudel – ibland dubbelfel

Även om jag är journalist så är jag ingen expert på mediehantering. Det är svårt att föreställa sig hur det är stå mitt i det så kallade drevet. Men de flesta PR-strategers råd brukar vara att lägga sig platt och göra en pudel. Men jag undrar om denna taktik alltid är smartast. Att ändra sig bara för att man har opinionen mot sig tror jag kan förvärra situationen.

Det finns fall då det är solklart att man ska ”erkänna” allt. Mona Sahlins Toblerone-affär är ett sådant tycker jag. Att använda statens kontokort för privata inköp går liksom inte att försvara, oavsett vad det nu berodde på. Volkswagens utsläppsskandal är ett annat, sånt går inte att snacka bort.

Pudel

Men så finns det andra exempel, som skakat Miljöpartiet de senaste veckorna. Om det var rätt eller fel att Mehmet Kaplan fick avgå som bostadsminister, och att Yasri Khan lämnade alla sina politiska uppdrag, är en intressant diskussion. Men den kan vi spara tills vidare. Det som jag är ute efter är att Miljöpartiets ledning först försvarade Mehmet Kaplan. Några dagar senare, när mediestormen nådde sin kulmen, var han omdömeslös. Att Yasri Khan inte tar i hand med kvinnor kände partiet till, men så länge det inte blev rubriker var detta accepterat.

Som sagt, men kan ha olika uppfattningar om det här i sak. Men jag hade önskat att ett parti i regeringsställning stod upp för sina ursprungliga åsikter. Det hade jag respekterat, även om jag inte hållit med.
Nu blev det liksom dubbelfel. Först tyckte väldigt många att de här två personerna gjorde fel. Sedan blev de ytterligare ett fel när partiet kovände i frågan. Hur ska man kunna lita på ett sådant parti?

Men att göra en pudel är enkelt sätt att försöka komma undan billigt. Själv har jag gjort det massor av gånger då jag är ganska konflikträdd. Jag har helt enkelt tagit på mig saker som jag verkligen inte varit skyldig till, bara för att slippa konfrontation. Ibland har det funkat, men det har också lett till att vissa tappat förtroendet för mig och att jag förlorat min pondus.

Men för mig så ligger det här beteendet nog i generna. För den största pudel jag sett någon göra stod min kära mormor för. När jag var liten hade hon bakat en tårta, vilken hon ställde på bordet. Jag höll på att busa och kastade en filt som råkade hamna rakt i bakverket. Då utbrast min mormor:
– Det var mitt fel, så dum jag är. Det var inte ditt fel Christian. Jag skulle aldrig ställt tårtan på bordet.
Svaret från en annan släkting var självklart och klockrent.
– Var fan skulle du annars ställt den?