Vi litar på dem som är som oss

Ni har väl inte missat turerna kring den dopningsanklagade Therese Johaug? Jag måste säga att hela den här historien börjar kännas skum på nåt sätt. Det är vissa saker som är väldigt konstiga.

Men så var det ju inte från början. När den norska skidstjärnan höll sin presskonferens var jag, och säkert många andra, övertygad om att allt bara var ett stort missförstånd. Till och med SVT verkade säkra, då en av deras reportrar menade att det var ”omöjligt att inte lida med Johaug”. För det fanns ju inte på kartan att hon medvetet skulle ha dopat sig. Blond, snygg, framgångrik och talandes ett språk som vi i stora drag förstår. Nä, inte skulle en sådan person ta förbjudna preparat.

dopning1

Nu kanske inte fallen helt går att jämföra, men ni minns väl den svenska löperskan Abeba Aregawi som har etiopiska rötter. Hon anklagades också för dopning, nekade och friades i maj 2016. Rätt eller fel, det går alltid att diskutera. Men lek med tanken att Abeba Aregawi hade hetat Anna Abrahamsson, haft ljust hår och talat en klockren svenska. Då hade det nog varit betydligt mer synd om henne än om Abeba. Och självklart måste den påstådda dopningen bara vara ett misstag.

Det är rätt tydligt att vi litar mer på dem som vi upplever är som oss själva. Det kan tyckas fördomsfullt, men jag tror att det är så i de flesta kulturer och sammanhang. Män som gillar fotboll anställer andra män som gillar fotboll, det är bra för ”lagkänslan” på arbetsplatsen. Är du tränare för ett lag är det lätt att plocka in spelare med samma nationalitet som dig själv, för du känner till karaktärsdragen. Du vet ungefär vad du får.

dopning

Och ibland kommer man på sig själv när man tänker i väldigt snäva banor. I veckan satt jag till exempel på ett kafé och skrev. Efter ett tag behövde jag gå på toaletten och ville att någon skulle hålla koll på min dator i några minuter. Jag tittade mig runt och letade efter en lämplig ”vakt”. Och självklart föll valet på en blond, helsvensk kille i min egen ålder. Trots att det fanns massor av andra alternativ.

Ett försvarstal till ungdomen

Dagens blogginlägg skrivs från köpcentret Emporia. Från min plats på kaféet fascineras jag av hur många, främst ungdomar, som går runt i sina egna världar stirrandes ner i sina mobiler. Ja, hur ska det gå för dessa stackare senare i livet. När det är dags att bruka allvar. Har tekniken tagit över deras hjärnor?

Det kan nog gå rätt bra för många. När jag pratar med dagens unga blir jag ofta imponerad över vilken koll på världen de har, jämfört med mig själv när jag var i deras ålder. Ok, den svenska skolan har tappat en del på rankingen. Och när det till exempel gäller matematik och stavning var det säkert bättre förr. Men på andra områden är 00-talisterna helt klart klokare.

emporia

Till exempel visade en undersökning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2015 att alkoholkonsumtionen hos landets niondeklassare är den lägsta sedan mätningarna började på 1970-talet. På 15 år har andelen niondeklassare som dricker alkohol halverats. Även narkotikaanvändningen har minskat.
En teori till alkoholens sjunkande popularitet är den digitala utvecklingen. Via nätet hittar ungdomar andra sätt att umgås, där alkoholen inte har en naturlig plats. Även drogförebyggande arbete och en allmän hälsotrend lyfts fram som tänkbara förklaringar.

Själv tänker jag också att den nya tekniken öppnat upp för helt andra sociala möjligheter. När jag växte upp var det annorlunda. Då fick man göra det bästa av livet i sin by eller stad, vilket ofta ledde till drickande. Så jag gissar att dagens högstadieelever har fler hjärnceller i behåll när de äntrar vuxenlivet.

vodka

Det är många äldre som klagar på beteendet hos ”dagens ungdom”. Men en sak som ibland glöms bort är att det inte är ungdomarna som skapat den värld vi lever i. De har inte uppfunnit smartphonen, den allt större egofixeringen och det sanslöst höga tempot i samhället. Det är vi vuxna som är skyldiga till det. Ynglingarna har bara anpassat sig, precis som människor gjort i alla tider.

Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Hellre hånad än rånad

Jag har inte gjort mig känd som någon större finsmakare när det gäller öl. Ska jag vara helt ärlig bryr jag mig inte så mycket om den är ljus eller mörk. Eller vilket märke det är, jag dricker det mesta. Och då behöver man såklart inte köpa de dyraste varianterna.

Det här har mina vänner uppmärksammat och jag har genom åren fått utstå en del hån. Till exempel för att ett stort antal Sofiero, snikölen nummer ett, slunkit ner. Även sorter som Dansk Fadöl och Humlan har förekommit. Och under midsommarafton 2002 smyckade jag en gröning i Halmstad med ölen Allsvensk.

olearys

Ok, ibland har jakten på den billigaste ölen gått till överdrift. Men smakar en stor stark bättre ju mer den kostar? Efter att igår ha besökt O´Learys på Malmö C, och pungat upp med 95 kronor för 0,6 l Staropramen, blir svaret på den frågan nej. Åtta gånger godare än en burk Sofiero var den inte.

Yes Man!

Har ni sett filmen ”Yes Man”? Om inte så är det en romantisk komedi med Jim Carrey i huvudrollen. Hans karaktär är en deprimerad man som på ett seminarium uppmanas att säga ja till precis alla förslag. Allt för att få nya upplevelser.
Under en period i livet, när jag hade behov av förändring, levde jag själv efter den här filosofin. I en mildare form såklart, men jag hängde med på det mesta. Det hände många roliga saker, men i längden blev det ohållbart eftersom livet helt tappade struktur.

yes

Men att då och då utmana sig själv tror jag är viktigt. Att stanna i sin trygghetszon är givetvis skönt och behagligt, men inte särskilt bra för ens utveckling. Självklart ska man inte utsätta sig för situationer man verkligen inte gillar, som rentav är obehagliga. Men ibland tror jag att vi överskattar konsekvenserna av att testa något nytt. Hur många kommer att prata skit bakom din rygg? Bara dom som inte är dina riktiga vänner och som inte har något bättre för sig. Och om din nya idé trots allt skiter sig då? Ja, då har du i alla fall lärt dig något och du kan vara stolt över att du vågade.

I förra veckan blev jag kontaktad av en radiokanal, som ville att jag skulle medverka i ett av deras program. Min instinkt skrek nej. Jag gör mig inte i radio och det här inslaget krävde också att jag blev ganska personlig. Pinsamt, tänkte jag först. Men så funderade jag en gång till. Tar jag mig inte mig själv på lite för stort allvar nu, vem bryr sig liksom? Efter lite betänketid var det solklart att tacka ja.
Vi får se hur inspelningen går!

Höst = sänkta krav

Som fotbollsspelare gillade jag alltid höstmånaderna mest. Eller, gillade är kanske fel ord. Det var aldrig speciellt roligt att spela match i regn och snålblåst. Men jag presterade i alla fall bäst när löven började falla. Min spelstil, byggd på att springa och slita, fungerade bättre ju uslare de yttre förutsättningarna var. För i slutet av säsongerna fanns det inga krav på finlir. När jag tänker efter har jag nog inte gjort en enda riktigt bra match i strålande solsken. Nä, då briljerade de tekniska genierna.

krageholmsskogen

En promenad i Kragholmsskogen blev det idag.

Jag tycker att hösten har samma effekt på livet i övrigt. När det är mörkt klockan 18, det regnar och blåser och temperaturen kryper ner mot fem plusgrader finns det egentligen inte så mycket spännande du kan göra. Du kan träna, läsa en bok, hälsa på en vän, umgås med familjen och så vidare. Men pressen, som finns under sommaren, på att ägna sig åt mer avancerade aktiviteter sjunker.

Till exempel behöver du inte vara megasocial och beta av hela din umgängeskrets. En regnig oktobersöndag, som idag, är det istället helt okej att bara stanna inne, glo på en film eller nån sportsändning. Ingen kommer att tycka att det är konstigt.
Fast jag tycker att det är lite trist att vädret har så stor betydelse för hur vi lägger upp vår dag. Vill du sträckkolla på en serie en het sommardag i juli ska du självklart kunna göra det, utan att få kritik.

Ni kan säkert gissa att jag inte har något emot hösten. Och min känsla är att fler och fler värdesätter denna lite utskällda årstid. Jag tror att sänkta prestationskrav och minskad stress är en viktig förklaring. Och höstens pånyttfödelse vittnar väl om att tempot vi lever i ibland är för högt.

Sportvokabulärets förvirrade värld

Ikväll spelar Sverige VM-kvalmatch i fotboll. För motståndet står Luxemburg, som förvisso inte tillhör de absolut sämsta lagen i Europa. Men några blågula strutar, baljor eller pytsar ska det väl kunna bli. Ja, kärt barn har förresten många namn. Vissa helt obegripliga, om man tänker efter.

När jag pluggade till journalist fick vi i klassen vissa tips. Om man ska jobba på en dagstidning är det till exempel bra att ”skriva så att din mormor förstår”. Det innebär att man ska använda så få svåra ord som möjligt. Du kan vara hur bra som helst på att formulera dig, men om läsaren inte förstår texten spelar det inte så stor roll.

strut

Var också försiktig med sportklyschor, löd ett annat råd. För sportvokabuläret kan lätt missförstås om du inte har dina rötter i Sverige. Tänk om du nyligen kommit hit som flykting och imorgon slår upp tidningen för att försöka snappa upp lite händelser från Luxemburg-matchen. Du läser:

Marcus Berg gjorde två strutar
Ok, när gjorde han dem? Sprang han ut till glasståndet mitt under matchen?

Forsberg målade i sista minuten
Hade han glömt penseln i omklädningsrummet och blev sen? Och vad målade han?

Efter 20 minuter ringde det i Luxemburgs bur
Vem ringde? Och vad ville personen? Fanns det en fast telefon nere vid ena stolpen?

telefon

Ja, det finns egentligen hur många exempel som helst. Som nyanländ är det nog bäst att vänta lite med sportsidorna!

Slogans – hjälper eller stjälper?

Som nyinflyttad i en kommun blir du uppmärksammad. Du får ett välkomstbrev med lite rabattkuponger och en hälsning från den politiska ledningen, som självklart gläds över ännu en skattebetalare. Ju fler invånare, ju större intäkter. För att locka nya ansikten använder många kommuner slogans, mer eller mindre lyckade.

Jag satt och funderade på det här när jag idag gratispendlade (även Skånetrafiken uppmuntrar folk som flyttar på sig) till Malmö. Jag lämnade ”Ja, i Ystad” för att efter 20 minuter nå ”When in Europe – Don´t miss Skurup”. Väl framme vid slutdestinationen är det ”Mångfald, möten och möjligheter” som gäller.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Skurups slogan har väl fått en och annan att höja på ögonbrynen. Men det finns andra kommuner som tagit ut svängarna mer och längst har troligen Säter, i Dalarna, gått. I sex år har kommunen använt sig av ”Jag är tokig i Säter”, som inte bara antyder att det är lätt att förälska sig i kommunen. Nä, sloganen anspelar också på den psykiatriska kliniken som funnits på orten i 100 år. Och som bland annat vårdat Sture Bergwall (Thomas Quick).
Denna formulering har väckt heta diskussioner och när Säters kommun ville varumärkesskydda ”Jag är tokig i Säter” hos Patent- och registreringsverket fick man nej. Den var anstötlig. Men i augusti 2016 meddelade kommunen att man väljer att ha kvar sloganen, trots kritiken.

slogan1

Sedan finns det också kommuner som går mot strömmen. Ni kanske noterade att jag hoppade över Svedala under min tågresa till Malmö. Det var ingen tillfällighet. 2012 beslutade politikerna att inte låsa sig till en viss slogan. När Sydsvenskan skrev om det här sattes en ganska rolig rubrik, ”Kommunen utan slogan”. Ja, det kanske kunde vara ett framtida alternativ…

Festernas mästare

Jag är, med största sannolikhet, den i min umgängeskrets som är sämst på att ordna fester. Under min livstid har jag haft en hyfsat stor 20-årsfest, en liten 25-årsfest och en inflyttningsfest för tio år sedan. Samt en och annan förfest då. Men jag är inte de många, och stora, festernas man. Genom åren har jag gått på betydligt fler partyn än jag förtjänat, så är det bara.

Jag vet egentligen inte varför, men att fixa en större fest har jag alltid upplevt som ett jätteprojekt. Ni vet, det är mycket att ha koll på. Mat, musik, vilka ska bjudas och så vidare. Och vilka VILL verkligen komma? Tänk om många tackar nej och kanske inte ens dyker upp fastän de svarat ja. Sånt kan jag, helt utan anledning, ibland få för mig. Jag blev därför aningen svettig 2006, då jag hade min inflyttningsfest. Klockan hade tickat över 21 och fortfarande hade ingen kommit, framförallt inte det stora gänget av barndomsvänner. Det blev ett antal öl framför en tjeckisk VM-deltävling i speedway på tv:n, sen kom dom till slut. Det hade blivit strul på restaurangen de åt på, därav förseningen.

oktoberfest2

Jag tror att det lilla antalet fester har sina förklaringar. Dels är jag van vid att bara ha mig själv att ta hand om, då blir det en jättekontrast att ställa till med kalas. Dels är jag ingen jättesocial varelse, jag trivs bättre i mindre sällskap än stora. Men inget av det här är några ursäkter, ibland måste man utmana sig själv. Det är bara bättring som gäller! Man kanske kan ha ”De förlorade festernas fest”.

Festmästarna i egen hög person.

Festmästarna i egen hög person.

Som tur är finns det människor som inte är som jag. Bland ett flertal flitiga festarrangörer måste min kusin Tobbe och David utses till festernas mästare. Med jämna mellanrum trillar inbjudningarna in, inte bara till födelsedagsfirande utan även till tillställningar med olika teman. God mat, gott om dryck, tävlingar, hån och andra påhitt är stående inslag. I lördags stod Oktoberfest hemma i deras garage i Folkestorp på schemat. En riktigt rolig fest, precis som vanligt antabuse online canada.