Ett organiserat kaos

Det är ett tätt schema i Allsvenskan just nu. Malmö FF spelade i torsdags och ikväll är det dags för ny match, Skånederby mot Helsingborgs IF på hemmaplan. Inte lönt att åka hem emellan, kände jag. Så under de senaste dagarna har jag flackat runt mellan kompisars lägenheter och kontoret. Resultatet ser ni på bilden.

kaos

Jag får rätt ofta kritik för mitt sätt att organisera saker och ting. Om jag till exempel bor på hotell packar jag aldrig upp, jag ska ju bara vara där i några dygn. När ska jag flytta gör jag inga djupare analyser kring vad som ska ner i respektive låda. Snabbt rafsar jag ner grejerna, de ska ju ändå sorteras i det nya hemmet.

Till mångas stora förfäran har jag heller ingen plånbok. De få kort jag har, samt en och annan sedel, bär jag löst i fickan. Jag saknar även en almanacka, så späckat med händelser är inte mitt liv. Jag kommer ihåg det jag behöver. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Men om jag hade bättre ordning skulle allt gå mycket smidigare och jag skulle inte slarva bort så mycket, säger folk.

Fast, det gör jag faktiskt inte. Jag tappar i stort sett aldrig bort någonting, för det mesta vet jag precis var jag har det eller det. Fastän det väl inte verkar så. Så låt mig göra som jag vill, i alla fall tills ni blir lidande av mitt ”kaos”. Då lovar jag att ändra på mig!

Men trots allt hoppas jag inte att MFF:s backlinje har samma filosofi som jag. Då blir det problem ikväll.

Vi söker oss till det kända

2001 flyttade jag till Uppsala. Jag kände inte en själ i staden och började spela fotboll i IFK Uppsala, en förening som under 1900-talets begynnelse spelade tre SM-finaler. Vem av er kan skryta med att ha spelat i ett sådant lag?
I alla fall. På den första träningen noterade jag en kille med ett fruktansvärt humör. Han skrek åt allt och alla, även på sig själv när han gjorde misstag. Men han gormade på skånska och någon gång under det nervösa första passet öppnade väl jag också munnen. Därför kom Krille, som han hette, fram till mig efteråt och dunkade mig i ryggen.
– Fan vad skönt med en skåning. Vi måste ta en öl en kväll.
– Jo, det kan vi göra, svarade jag, utan någon större entusiasm. Men jag hade ju inte direkt mängder av andra vänner.

Skånsk flagga

Jag tänkte ju att jag omöjligtvis kan ha något gemensamt med den här killen. Men jag hade fel. Eller, vi var ju väldigt olika. Men vi hade också mycket roligt ihop. Under tiden i Uppsala blev det många öl tillsammans, speciellt när det vankades fotbollsderby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Krille var nämligen HIF:are. Men den enda anledningen till att vi började umgås var vårt ursprung. Hade vi till lirat tillsammans i en skånsk klubb hade vi aldrig blivit nära vänner, det är jag helt säker på.

Det här fenomenet, att vi alltid tycks söka oss till det kända, är intressant. Och det gör integrationen så svår. För det ligger i vår natur att dra oss till miljöer och människor vi känner oss bekanta med. Och att känna sympati med de som vi tycker är som oss själva, det visar sig inte minst när man är utomlands. I höstas var jag till exempel på Oktoberfest i München, instängd i ett tält med ölpimplare från världens alla hörn. När vi hamnade i diskussion med en full dansk backades vi upp av några stockholmare. När det blev bråk med en grupp italienare om ett bord klev ett par norrmän, som skandinaver, in och tog vårt parti. Fastän det inte alls var solklart att vi hade rätt.

I eftermiddag blir det Malmö FF-Djurgårdens IF på Swedbank Stadion för mig. Dessa 08:or alltså…