En dag i osvenskhetens tecken

Att vara osvensk. Ja, det där tycker jag är ett lite lustigt uttryck. Om man som svensk sätter detta epitet på en annan borde det vara negativt laddat, man är inte som en själv. Men i de flesta fallen är det ju faktiskt tvärtom. Att vara osvensk innebär att man är en person som vågar bryta mönster och säga vad man tycker. Kanske gör man den där riskfyllda dribblingen på egen planhalva. Eller så skäller man ut den impopulära chefen när alla andra bangar. Osvenskhet är helt enkelt uppfriskande!

Samtidigt är vårt hyllande av det icke typiskt svenska en kritik mot hur medel-Svensson normalt beter sig. Jag har funderat på om det är likadant i andra länder, alltså att man lite ser ner på den norm som råder och istället lyfter fram motsatsen som något positivare. Jag har aldrig bott utomlands, så jag tar mig friheten att spekulera lite kring några nationer.

Frankrike
Undrar om en bonde som INTE blir fly förbannad över sänkt jordbruksstöd, och som låter traktorn stå parkerad i maskinhallen istället för på en motorväg, får andra farmares respekt för sitt ofranska beteende.

Italien
Va oitalienskt av dig att hålla inne med dina känslor, och resonera lugnt, när någon körde på din bil. Bra där! Får en italienare någonsin höra nåt sånt?

Tyskland
Jag vet flera som fått böter i tyska tunnelbanor på grund av att de, av misstag, köpt fel typ av biljett. Men kontrollanterna har varit lika oresonliga varje gång. Att vara lite mer otysk, och kunna se mellan fingrarna ibland, hade ju varit trevligt. Men hade andra tyskar uppskattat detta?

osvenskt

I alla fall, gårdagen innehöll två osvenska händelser. Innan Malmö FF:s match mot Östersund gick jag och en kompis till Mitt Möllan för att äta, det blev indiskt. Jag beställde en Chicken tikka masala och fick förklarat för mig vilka tillbehör som stod uppdukade. Som den Svenne Banan jag är tog jag bara av aiolin och mango chutneyn, som jag kände igen. Det var kocken inte nöjd med.
– Du provade inte den inlagda löken (och en annan sås), sa hon när kom fram till vårt bord. Varför inte det?
– Nä, men jag ska testa, ursäktade jag mig.
Så det blev ännu ett besök till tillbehörsbordet, där jag försåg mig med inlagd lök. Nu hade jag väl gjort min plikt. Men nej. När jag skulle hämta servetter noterade hon att jag ännu inte hade testat allt.
– Det blir mycket godare om man blandar fler smaker, påtalade hon vänligt men bestämt.
Det var bara att lyda. Och den sista såsen smakade gott, så den något osvenska kockstilen vidgade mina vyer. Bra!

osvenskt1

Men ingen regel utan undantag. Ibland vill man bara att allt ska vara stabilt och att ingen oförutsett ska hända. Det är jäkligt osvenskt att falla ihop som ett korthus på hemmaplan, inte minst när man går för guld och möter en nykomling. Men det vi behöver vi inte prata mer om, på sedvanligt svenskt manér.

Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Ett organiserat kaos

Det är ett tätt schema i Allsvenskan just nu. Malmö FF spelade i torsdags och ikväll är det dags för ny match, Skånederby mot Helsingborgs IF på hemmaplan. Inte lönt att åka hem emellan, kände jag. Så under de senaste dagarna har jag flackat runt mellan kompisars lägenheter och kontoret. Resultatet ser ni på bilden.

kaos

Jag får rätt ofta kritik för mitt sätt att organisera saker och ting. Om jag till exempel bor på hotell packar jag aldrig upp, jag ska ju bara vara där i några dygn. När ska jag flytta gör jag inga djupare analyser kring vad som ska ner i respektive låda. Snabbt rafsar jag ner grejerna, de ska ju ändå sorteras i det nya hemmet.

Till mångas stora förfäran har jag heller ingen plånbok. De få kort jag har, samt en och annan sedel, bär jag löst i fickan. Jag saknar även en almanacka, så späckat med händelser är inte mitt liv. Jag kommer ihåg det jag behöver. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Men om jag hade bättre ordning skulle allt gå mycket smidigare och jag skulle inte slarva bort så mycket, säger folk.

Fast, det gör jag faktiskt inte. Jag tappar i stort sett aldrig bort någonting, för det mesta vet jag precis var jag har det eller det. Fastän det väl inte verkar så. Så låt mig göra som jag vill, i alla fall tills ni blir lidande av mitt ”kaos”. Då lovar jag att ändra på mig!

Men trots allt hoppas jag inte att MFF:s backlinje har samma filosofi som jag. Då blir det problem ikväll.

Närhet föder engagemang

Fotbolls-EM hann inte ta slut förrän Allsvenskan sparkade igång igen. Europeisk toppfotboll eller världens 45:e bästa liga? Jag vet vad jag föredrar. Närheten till de allsvenska spelarna och klubbarna gör mig mycket mer engagerad.

Vi kan ta det direkt. Jag kommer inte att bli bjuden på Malmö FF:s fest om laget tar guld i år. Men det är, även i en stor stad som Malmö, ganska lätt att hitta band till MFF-lirarna. Spelarna är inga ”kändisar” i den bemärkelsen, utan lever i samma vardag som jag. Som ett exempel kan vi titta på startelvan från gårdagens match mot Örebro SK.

MFFÖrebro

Målvakten Johan Wiland har jag många gånger mött utanför Kronprinsen, när han susat fram på sin cykel med ett barn därbak. Mittbacken Rasmus Bengtssons föräldrar har jag träffat på Schiphol, Amsterdams flygplats, eftersom en vän känner dem. Hans mittbackskollega Felipe Carvalho stod bakom mig i en butik på Emporia när jag köpte shortsen som jag har på mig nu. Vänsterbacken Pa Konate och jag har vid flera tillfällen varit på Mäster Livs på Gamla Väster samtidigt. Och jag är bekant med en nära släkting till Markus Rosenberg.

Beskådade av Carvalho.

Beskådade av Carvalho.

Ni ser, det är inga starka kopplingar. Men det är små tecken på att vi existerar i samma värld och andas samma luft, vilket för mig är helt avgörande för att djupare känslor ska uppstå. Jag har full respekt för personer som håller på klubbar i andra länder, fastän man inte ens sett laget live. Men själv skulle jag ha svårt för det. Och det är väl lite så vi människor fungerar. Vi snackar mer om ett mord på Östergatan i Ystad än att 10 000 barn i ett avlägset afrikanskt land dör av svält.
Ja, möjligen kan man vända på det. Att bli en passionerad supporter till ett lag man inte har någon anknytning till är kanske en styrka, ett tecken på ett öppet sinne.

Nåväl, matchen igår vann MFF med 1-0 efter mål av Jo Inge Berget. Hans skäggiga skepnad har jag bara sett på fotbollsplanen. Men jag gillar honom ändå!

Ett avslut värdigt en mäZtare

De flesta av er kollade väl på Eurovision Song Contest igår kväll. Men jag har hört att en del också följde Zlatan i hans sista match för Paris Saint Germain. Det senare gjorde i alla fall jag, dock via text-tv i avsaknad av rätt tv-kanal. Själv var jag mest spänd på om han skulle slå målrekordet och bli Parisklubbens främste målskytt under en säsong. För det krävdes två strutar. Eller spänd och spänd, jag var ganska övertygad om att Ibra skulle sätta det perfekta slutet. Därför blev jag lite konfunderad när matchklockan tickade upp mot full tid och det fattades ett mål. Men så, i 89:e minuten, kom såklart den andra fullträffen. Det var som någon på Malmö FF:s forum Himmelriket skrev:
”Zlatan får Martin Scorsese att framstå som en B-regissör”.

Vinnare

Det är något speciellt med mästare, som likt Zlatan alltid lyckas prestera när det gäller som mest. Vi har Roger Federer, som totalt dominerade en världssport som tennis i många år. Usain Bolt kom till friidrotts-VM i Peking 2015 som skadeförföljd och ifrågasatt. Ändå spöade han Justin Gatlin både på 100 meter och 200 meter. Det är bara några exempel på idrottare som har förmågan att plocka fram det där lilla extra, som ingen egentligen kan förklara vad det är.

Men den här typen av tävlingsindivider existerar också på en mer lokal nivå. I fotbollslaget finns det alltid någon spelare som jämt tycks vara i den vinnande konstellationen på träningarna. På jobbet kan en viss säljare alltid visa de starkaste sifforna, fastän han verkar göra samma sak som sina kollegor. Lirar man poker kan det se ut som en spelare ständigt har extra tur med korten. Men händer det här gång på gång är det sällan slumpen. Jag tror på Ingemar Stenmarks ord:
”Ju mer jag tränar, ju mer tur har jag”.

Usain Bolt

Jag tror att majoriteten vill se sig själv som ”vinnare”, det är liksom ett tecken på framgång i vår västerländska kultur. Men själv skulle jag nog inte placera mig i den kategorin, jag är alltså ingen person som höjer mig jättemycket i tävlingssammanhang. Men jag viker mig inte heller. Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg kan jag ha problem med fokuset, så om jag till exempel har matchboll mot mig i tennis kan mina tankar finnas på nästa blogginlägg. Ibland blir jag därför okoncentrerad och missar, andra gånger kan jag vända det till min fördel då jag sällan blir nervös. Det bästa är ju att möta någon som ser sig själv som en mästare, men inte har egenskaperna. Det är det tacksammaste motståndet!

Sanas reaktion lätt att förstå

Jag tror att det var Anders Svensson, mångårig landslagsman, som en gång tog upp det här med fotbollsspelarnas arbetsmiljö. Han påpekade att inga andra yrkesgrupper skulle acceptera det som fotbollsproffs utsätts för på sitt jobb, alltså fotbollsplanen. Nidramsor, hot och förolämpningar är en del av vardagen. Igår tog en IFK Göteborg-supporter problemet till en ny nivå då hen slängde en banger, alltså ett knallskott, på Malmö FF-liraren Tobias Sana. Tänk den starten när du öppnar dörren till ditt kontor på morgonen. Den forne Blåvitt-spelaren svarade med att ta en hörnflagga och slänga på publiken. Rätt gjort? Nej. Förståeligt? Mycket.

Banger

Jag har genom åren sett en hel del fotboll, till exempel har jag sedan fem år tillbaka årskort till MFF:s matcher. Ibland har jag tänkt på hur mycket skit spelarna måste ta, utan att få ge igen. För om någon blivit häcklad i 90 minuter och sedan råkar göra mål går det inte att fira framför sina mobbare. Då är han respektlös och anses vigla upp stämningen. Det tycker jag är helt ologiskt med tanke på vad han har fått stå ut med.

För det finns verkligen saker som inte hör hemma på en fotbollsarena. När den förre Malmö FF-spelaren Simon Thern gjorde den ”förbjudna övergången” mellan Helsingborgs IF och Malmö FF tillverkade HIF-fansen en docka som hängde i ett rep. Bredvid fanns en banderoll med texten ”Simon Thern ska dö”.
”Di himmelsblå” har någon gång sjungit om IFK Göteborgs Tobias Hysén och anspelat på att hans bror Anton är homosexuell. Delar av AIK-klacken stämmer ibland upp i ”Låt han dö” när en motståndarespelare ligger skadad och väntar på att få behandling. Det här blev helt fel i fjorårets derby mot Hammarby när Bajens Erik Israelsson fick en svår huvudskada och låg livlös.
Det här var bara några prov på avarter som inte ska förknippas med fotboll.

Skatt

Men sedan finns det, enligt mig, rätt fyndiga varianter också. Varje gång ”Änglarnas” Stefan Selakovic, som lade av för några år sedan, skulle lägga en hörna skanderade MFF-klacken ”skattesmitare”. Man syftar då på att han, i den ekonomiska härva som IFK Göteborg var inblandat i 2006, åtalades för bokföringsbrott.
När Malmö FF möter Stockholmslag sjunger 08:orna om att Skåne lika gärna kan skänkas till Danmark, medan MFF:arna vill ”befria Skåne från Svea rike land”.
Som ni märker är gränsen mellan vad som är klädsamt och opassande hårfin. Och väldigt individuell. Kanske mådde Stefan Selakovic skitdåligt av att sitt öknamn, fastän det var själva klubben IFK Göteborg som egentligen var föremål för hånet.

Hur löser vi då det här? Jag vill absolut inte ta bort vissa ramsor då de berikar min fotbollsupplevelse. Spänningen, den lätta aggressionen och rivaliteten är anledningar till varför jag ser fotboll live istället för på tv. Men vi måste tänka till lite. Och om någon spelare skulle hyscha med fingret mot oss, eller jubla våldsamt framför vår klack, får vi svälja det. Den reaktionen är ofta berättigad.

Vi söker oss till det kända

2001 flyttade jag till Uppsala. Jag kände inte en själ i staden och började spela fotboll i IFK Uppsala, en förening som under 1900-talets begynnelse spelade tre SM-finaler. Vem av er kan skryta med att ha spelat i ett sådant lag?
I alla fall. På den första träningen noterade jag en kille med ett fruktansvärt humör. Han skrek åt allt och alla, även på sig själv när han gjorde misstag. Men han gormade på skånska och någon gång under det nervösa första passet öppnade väl jag också munnen. Därför kom Krille, som han hette, fram till mig efteråt och dunkade mig i ryggen.
– Fan vad skönt med en skåning. Vi måste ta en öl en kväll.
– Jo, det kan vi göra, svarade jag, utan någon större entusiasm. Men jag hade ju inte direkt mängder av andra vänner.

Skånsk flagga

Jag tänkte ju att jag omöjligtvis kan ha något gemensamt med den här killen. Men jag hade fel. Eller, vi var ju väldigt olika. Men vi hade också mycket roligt ihop. Under tiden i Uppsala blev det många öl tillsammans, speciellt när det vankades fotbollsderby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Krille var nämligen HIF:are. Men den enda anledningen till att vi började umgås var vårt ursprung. Hade vi till lirat tillsammans i en skånsk klubb hade vi aldrig blivit nära vänner, det är jag helt säker på.

Det här fenomenet, att vi alltid tycks söka oss till det kända, är intressant. Och det gör integrationen så svår. För det ligger i vår natur att dra oss till miljöer och människor vi känner oss bekanta med. Och att känna sympati med de som vi tycker är som oss själva, det visar sig inte minst när man är utomlands. I höstas var jag till exempel på Oktoberfest i München, instängd i ett tält med ölpimplare från världens alla hörn. När vi hamnade i diskussion med en full dansk backades vi upp av några stockholmare. När det blev bråk med en grupp italienare om ett bord klev ett par norrmän, som skandinaver, in och tog vårt parti. Fastän det inte alls var solklart att vi hade rätt.

I eftermiddag blir det Malmö FF-Djurgårdens IF på Swedbank Stadion för mig. Dessa 08:or alltså…

När Facebook styr ens handlingar

– Var det trevligt på Möllan?
– Möllan?
– Ja, innan Malmö FF-matchen.
– Jag var inte på Möllan.
– Jo, men du lade ju upp en bild på Facebook.
– Jaja, men jag gick ju bara dit och knäppte en bild innan jag gick till arenan.

Facebook

Så här lät en dialog mellan mig och en kompis. Och samtalet blev lite av en ögonöppnare.
Jag har ju tidigare varit en mycket sparsam Facebook-användare. Men i och med bloggens intåg har jag fått tänka om. För att locka läsare är jag nu mer aktiv på FB, vilket på många sätt är skitkul. Men det skapar också en viss press att till exempel leverera coola bilder som skildrar min vardag. Och hur spännande är typ en vanlig tisdag? Då gäller det att vara kreativ och försöka framställa sitt liv som lite bättre än vad det är.

Det var precis det jag gjorde inför den här fajten. Jag kom med tåget från Ystad, hoppade av vid Triangeln och tänkte gå raka vägen till stadion. Men vad fanns att berätta om det? Nä. Istället fick det bli en omväg till Möllevångstorget, där fansen alltid laddar upp, för att ta några foton. Det var aldrig min mening att få läsarna att tro att jag satt där och drack öl, men det var säkerligen så det uppfattades. För varför har man annars bilder på ölpimplande människor?

Det här är egentligen ett väldigt oskyldigt exempel. Men det pekar ändå på några intressanta saker. Dels styrde Facebook min handling. Jag hade aldrig ens gått till Möllan om jag inte känt behovet av att lägga upp något. Dels visar mitt fall att det ganska lätt går att förmedla en bild av sitt liv som är bra mycket roligare än verkligheten. Åka tåg i all ära…

Därför älskar vi ett lag

Att bryta ihop när ens lag förlorar, att få helgen förstörd efter ett nederlag eller att under en matchdag vara så nervös att inga vettiga sysslor kan utföras. Ja, det här var länge totalt obegripligt för mig. Men nu förstår jag lite bättre. Häng med på min supporterresa med Malmö FF!

Min första kontakt med supporterkulturen fick jag under slutet av 1990-talet. En eftermiddag bestämde jag och mina klasskompisar Björn och Johan (båda MFF:are) oss för en spontan tripp till Göteborg. ”Di Himmelsblå” skulle möta Västra Frölunda borta, så vi stack direkt efter sista lektionen. Och hela resan är ett bevis på att det hänt rätt mycket, på alla plan, under de senaste 20 åren!

Först skulle vi tanka. På den tiden fanns det något som hette förskottsbetalning, där man först gick in på macken med en viss summa kontanter och sedan fyllde på med bränsle. Björn hostade upp 300 kronor, kruxet var att tanken på hans mammas lilla bil bara rymde bensin för 250 kronor. Nu hade vi alltså 50 kronor bensin över som vi inte fick plats med, men som vi behövde senare. Så vad göra? Vi lyckades hitta en dunk, dock utan lock, som en av oss fick sitta och hålla i 30 mil. Vi överlevde ångorna.

Bensindunk

En bensindunk med lock, vilken lyx!

När vi närmade oss Götet började vi, naivt nog, att leta efter skyltar mot Ruddalen. Men vi hamnade inte på Västra Frölundas lilla hemmarena, utan mitt i centrum där vi var centimeter från att krocka med en spårvagn. Hur skulle vi fixa detta? Varken mobiltelefon eller GPS var ju aktuellt på den här tiden. Lösningen blev att haffa en taxi, som fick köra framför oss och visa vägen.

Debaclet med navigeringen gjorde att vi missade halva första halvlek. När vi anlände hade MFF redan hamnat i underläge och den tillresta klacken var missnöjd. Eller klack och klack. Skulle MFF spela bortamatch i Göteborg idag skulle föreningen ha med sig flera hundra anhängare. Nu rörde det sig om kanske 10-15 personer, där varje man var viktig för att stötta laget. Det skulle jag få erfara när klackledaren uppmanade alla att sträcka upp sina händer för att klappa igång grabbarna på planen. Det där gällde väl inte mig, tänkte jag. Jag är ju neutral och håller ju inte på MFF på riktigt.
– JA, DU DÄR OCKSÅ! UPP MED HÄNDERNA FÖR HELVETE!, skrek han och pekade rakt på mig.
Nä, det funkade inte vara alliansfri. Jag höjde armarna i skyn och såg förmodligen ut som om jag hade blivit rånad. Och inte hjälpte mitt stöd heller. MFF föll och det blev en lång hemresa. Det enda positiva var att tanken nu nästan var tom, så vi slapp bensinångorna.
Upplevelsen på Ruddalen satte liksom min bild av det brinnande supporterskapet. Jag fascinerades av glöden, men samtidigt hade jag svårt att begripa hur allvarligt man tog det här. Det var ju trots allt bara fotboll.

Jag på Ruddalen.

Jag på Ruddalen.

Sedan 2010 har jag årskort på MFF:s matcher. Första året blev jag tillfrågad av några vänner och eftersom jag älskar fotboll hakade jag på. Men jag ska erkänna att jag under de första säsongerna inte kände någon större passion. Fast med åren har jag lärt mig att det är så jag fungerar. Inte bara inom idrott utan även när det gäller kärlek, vänskap och andra sammanhang. Prackar någon på mig något för snabbt vänder jag taggarna utåt. Kärlek måste få växa fram, vilket det verkligen gjort när det gäller supporterskapet. Idag känner jag sann glädje när MFF vinner och genuin besvikelse när det går åt skogen.

Förhoppningsvis mognar man också som människa. Idag förstår jag vilken betydelse ett lag kan ha i ens liv. För alla söker vi väl någon form av trygghet, vi vill ha något/någon som alltid finns där oavsett vad som händer. Till skillnad från familjemedlemmar, partners, vänner och djur så dör eller försvinner aldrig en klubb. Den kan svika oss många gånger, men den överger en aldrig. Det är nog därför som vi älskar ett lag.

Supporter

Så här glad blir jag, numera, när MFF gör mål.

Varje år den 3 oktober köper en av mina kompisar släktingar en glasstårta, för att fira Zlatans födelsedag. Sina tre döttrar han förbjudit att bära röda kläder under uppväxten, för rött är rivalen Helsingborgs IF:s färg. Det är ett ta supportrollen ett steg till. Jag undrar om jag någonsin kommer dit, men man vet aldrig!

Allsvenskan är igång!

Allsvenskan startade idag och det blev bästa tänkbara inledning, Malmö FF besegrade IFK Norrköping med 3-1!

Här kommer lite bilder från matchen. Imorgon kommer jag att lägga ut en lite längre text om supporterkultur.

 

Uppladdning på Möllan.

Uppladdning på Möllan.

Bra publiksiffra, 21 085.

Bra publiksiffra, 21 085.

MFFIFKNorrköping

Dålig start, IFK Norrköping tog ledningen.

Jubel efter Jo Inge Bergets 2-1-mål på straff.

Jubel efter Jo Inge Bergets 2-1-mål på straff.