I mål och mot nya mål

I ett strålande solsken var det igår dags för Yddingeloppet, i Bokskogen utanför Malmö. Själv genomförde jag de 12 kilometerna, i härlig terräng, på 52 minuter och 18 sekunder. Jag är nöjd med tiden, i alla fall sprang jag mycket snabbare än vad jag gör när jag är ensam i spåret. Jag behöver helt enkelt tävlingsmomentet för att plocka fram de extra krafterna.

yddingeloppet1

Det här är lite av en ny insikt för mig. Jag har nämligen alltid hävdat att jag är ganska bra på att driva mig själv, alltså att jag inte behöver så mycket yttre stimuli för att prestera. Och länge var det också så. Jag gick in med samma inställning till fotbollsmatcher, det kvittade om det var en träningskamp eller en helt avgörande seriefinal.
I jobbsammanhang triggades jag aldrig av diverse tävlingar, jag blev snarare anti när någon genom ”mutor” försökte få mig att höja mig. Det blir jag visserligen fortfarande, men idag inser jag poängen med det. För numera behöver jag piskan, det finns fler växlar att lägga i om jag blir motiverad.

yddingeloppet2

Jag har delvis också ändrat min syn på att sätta upp mål. Tydliga målsättningar har alltid skrämt mig lite, för risken är ju att man glömmer bort att leva i nuet. Så vill jag inte ha det.
Men för ett tag sedan hörde jag en elitidrottare berätta om det här, hur han liksom orkade att hela tiden sträva efter mer och aldrig vara belåten. Atleten menade att nuet kan bli mer meningsfullt om det finns en långsiktig plan. Och att det finns en charm i att veta vad man ska göra varje dag. Jodå, det kan jag ju faktiskt hålla med om. Till viss del i alla fall.

Så det kanske får bli lite fler lopp under det kommande året. Målet för nästa Yddingeupplaga måste vara under 50 minuter!

Slogans – hjälper eller stjälper?

Som nyinflyttad i en kommun blir du uppmärksammad. Du får ett välkomstbrev med lite rabattkuponger och en hälsning från den politiska ledningen, som självklart gläds över ännu en skattebetalare. Ju fler invånare, ju större intäkter. För att locka nya ansikten använder många kommuner slogans, mer eller mindre lyckade.

Jag satt och funderade på det här när jag idag gratispendlade (även Skånetrafiken uppmuntrar folk som flyttar på sig) till Malmö. Jag lämnade ”Ja, i Ystad” för att efter 20 minuter nå ”When in Europe – Don´t miss Skurup”. Väl framme vid slutdestinationen är det ”Mångfald, möten och möjligheter” som gäller.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Skurups slogan har väl fått en och annan att höja på ögonbrynen. Men det finns andra kommuner som tagit ut svängarna mer och längst har troligen Säter, i Dalarna, gått. I sex år har kommunen använt sig av ”Jag är tokig i Säter”, som inte bara antyder att det är lätt att förälska sig i kommunen. Nä, sloganen anspelar också på den psykiatriska kliniken som funnits på orten i 100 år. Och som bland annat vårdat Sture Bergwall (Thomas Quick).
Denna formulering har väckt heta diskussioner och när Säters kommun ville varumärkesskydda ”Jag är tokig i Säter” hos Patent- och registreringsverket fick man nej. Den var anstötlig. Men i augusti 2016 meddelade kommunen att man väljer att ha kvar sloganen, trots kritiken.

slogan1

Sedan finns det också kommuner som går mot strömmen. Ni kanske noterade att jag hoppade över Svedala under min tågresa till Malmö. Det var ingen tillfällighet. 2012 beslutade politikerna att inte låsa sig till en viss slogan. När Sydsvenskan skrev om det här sattes en ganska rolig rubrik, ”Kommunen utan slogan”. Ja, det kanske kunde vara ett framtida alternativ…

Planering in absurdum

Som bloggare är det inte alltid man har ett solklart ämne att skriva om. Efter avslutad klippning satte jag mig därför på Condeco, nere vid kanalen i Malmö. Medan jag avnjöt en kopp kaffe tänkte jag att jag skulle komma på något intressant. Men det gick trögt, så jag bestämde mig för att ta hjälp av kafégästerna genom att avlyssna deras samtal. Vad pratar folk om?

Planering

Det tog faktiskt inte så lång tid innan jag fick en idé. En bit ifrån mig satt nämligen två kvinnor, troligen kollegor, och gjorde upp planer för den närmaste tiden. Möten skrevs in i kalendrar och diverse listor fylldes i. Fine, men så kom orden som fick mig att rycka till.
– Hur ska du vara ledig mellan jul och nyår?
Men hallå, vem orkar tänka på det nu? Vissa har ju inte ens kommit tillbaka från sin semester.

Jag förstår självklart att vissa saker kräver långsiktig planering. Och om jag verkligen blev tvungen att lägga upp min julledighet nu skulle jag såklart göra det. Men jag skulle aldrig kunna göra det med det här brinnande engagemanget som den här duon. Hur mycket som helst händer ju innan dess.

Vi i Sverige är rätt snabba med att se ner på länder som inte är så organiserade som vårt. Men ibland tror jag att det är sunt att se oss själva i spegeln, så att vi inte planerar in absurdum och glömmer bort nuet.

Skönt att slippa minnen

Onslunda förra veckan, Glemmingebro igår. Sövestads IF:s segertåg fortsätter efter 6-0 (5-0) under torsdagskvällen. Att besöka sydöstra Skånes idrottsplatser väcker roliga minnen från tiden då jag själv spelade. Men som aktiv var det nog inte alltid så positivt att åka till bortamatcher med minnesbilder från det förflutna.

2006 gjorde Sövestads IF sin bästa säsong på många år. Vi vann division 6 i överlägsen stil, utan att förlora en enda match. Men det var inte bara den idrottsliga prestationen som gjorde den här säsongen speciell, även själva serieindelningen stack ut. Vi hade under alla år hamnat i den sydöstra sexan med samma gamla Österlenlag som vanligt. Men nu blev vi placerade i den sydvästra serien med klubbar från Trelleborg, Svedala och Malmö. Inga derbyn och längre resor, muttrades det sedan vår överklagan om att byta serietillhörighet avslagits.

Glemmingebro

Vi hade ett riktigt bra lag 2006, så kanske hade vi vunnit Österlensexan också. Men jag tror att det absolut inte gått lika lätt, för efter massor av år i sexan bar vi nog på en del mentala spöken som hade kunnat ställa till det för oss. Att åka till Borrby var aldrig lätt, de kvicka Högströmbröderna i Lunnarp var i stort sett ostoppbara och ”Taggen” i Skillinge kunde göra vad som helst med en boll. Och att slå Simrishamn borta var i princip omöjligt, de hade ju en så stor plan. Och så vidare.

Allt det där slapp vi under vår succésäsong. Vi åkte till Minnesberg, Holmeja och Västra Ingelstad utan att veta ett skatt om varken planen eller motståndet. Vi fokuserade bara på oss själva, vilket visade sig vara helt korrekt medicin. Därmed fick vår tränare Uffe Olsson, som verkligen trodde på oss, rätt. Före den första matchen myntade han den klassiska meningen.
– Vinner vi ente den här serien vet jag inte va jag ska eda opp.

Visst är det trivsamt och härligt att röra sig i hemtama miljöer. Men för sin egen utvecklings skull är det inte fel att ibland kasta sig ut i det okända. Kanske kan man mer än man tror.

Sex mil – två hälsningskulturer

Idag finns det mängder av olika hälsningsbeteenden i Sverige. Är det handtag, famntag, klapp eller kyss som gäller? Idag insåg jag att det inte behöver skilja många mil mellan sätten att hälsa. I Ystad sker det på ett sätt och i Malmö, sex mil bort, på ett annat.

Jag är sedan igår tillbaka i Malmö för några dagars insupande av stadsliv. På stan idag träffade jag på några bekanta och på sedvanligt malmövis blev det ett rejält handslag när vi sågs. Att ta i hand i är ju inte direkt något nytt, men i Ystad upplever jag inte att man gör det i vardagen på samma sätt. På fester och tillställningar, självklart, men inte annars. När jag sträckt fram kardan därhemma känns det som om vissa blivit lite överraskade, det där behövs ju inte. Ett hej räcker ju.

FolketsPark

Jag tror att skillnaderna i att hälsa delvis beror på att Ystad är en liten stad och Malmö en stor. Om ystadborna skulle skaka hand varje gång de mötte någon de kände skulle de antagligen inte få så mycket annat gjort. I Malmö räknar man inte med att stöta på varandra och därför blir det en större grej när man väl ses, som kan firas med ett handslag.
Jag tror också att malmöborna är präglade av de olika kulturer som finns i staden. Det är fler som har som tradition att ta i hand i vardagliga sammanhang, vilket smittar av sig på alla som bor där.

Jag måste säga att jag gillar malmöstilen. Ett handslag skapar en känsla av gemenskap och respekt som jag tycker känns bra. Och det är allmänt känt att fysisk beröring har en uppiggande effekt. Så jag har faktiskt anammat det här sättet att hälsa, bara så att ni i Ystad inte tror att jag gått och blivit högfärdig eller nåt.

För lätt att lämna byn?

Igår gick jag upp till byn för att posta ett brev. Men skulle försändelsen vara framme idag, måndag, var jag för sent ute. Och inte så lite heller, sisådär 30 timmar. Lådan tömdes nämligen i fredags klockan 10.
Jaja, förr hade jag i alla fall kunnat trösta mig med att ta en fika på Byabagarn. Eller införskaffat en liter mjölk och lite godis utan att behöva åka in till Ystad. Men nu är det några år sedan det populära stället stängde.

Post

Nä, jag är inte den bittra typen. Jag förstår väl också att det nog inte är ekonomiskt försvarbart att tömma brevlådan i Sövestad på helgerna, särskilt inte när vi skickar allt färre brev till varandra. Och det är förmodligen inte helt lätt att driva kafé/bageri/livs i en by med cirka 400 invånare. Inte minst när det bara är en mil till Ystad, där många sövestadbor arbetar.

Men likväl tycker jag att utvecklingen är lite tråkig. Jag har ju till exempel hört historier från tiden då det fanns två (!) kaféer, där byns ungdomar satt och smorde planer. Idag ser världen helt annorlunda ut och mycket var inte bättre förr. Men visst vore det trevligt med lite mer liv och rörelse, även i små samhällen.

Byabagarn

En sak råder det dock ingen brist på i Sövestad, kommunikationer. Varje halvtimme går en buss till Ystad eller Lund. Och bussen stannar även på mindre hållplatser, till exempel den som bara ligger 400 meter från mitt hem. Så på en timme och femton minuter är jag i Malmö om jag åker kollektivt. Det tycker jag är fantastiskt, med tanke på att jag bor ute på landet.

Busshallplats

Men kanske har det blivit för lätt att ta sig ifrån Sövestad. Är det en bidragande orsak till att vi inte länge har någon livsmedelsbutik? Det är såklart svårt att svara på, Men om jag fick välja skulle jag gärna halvera antal bussturer, i utbyte mot en eller två affärer.

Att handla i en småstad

Ok, jag har inte bott i någon världsmetropol de senaste 10 åren. Men medan Malmö har cirka 280 000 invånare är samma siffra för Ystad knappt 19 000. Skillnaden märks på många sätt, till exempel när man ska handla livsmedel eller ta en runda på stan.

Idag var det dags för den första storhandlingen sedan hemflytten. I Ystad kan man säga att det är Willys eller Ica Kvantum som gäller. Jag vet inte vilket ställe som är bäst, men från Sövestad är det i alla närmare till det senare. En sak visste jag när jag gav mig iväg, jag kommer att träffa någon jag känner eller är bekant med. Så borde det ju vara, för jag har ju växt upp i den här kommunen. Och jag har både släkt och vänner i Ystad.

Ica

Att ge sig ute på shoppingtur och veta att man ska träffa känt folk är jag kluven till. I flera år tyckte jag att en av fördelarna med att bo i Malmö var just anonymiteten. Inte för att jag tyckte illa om människorna hemifrån, men jag ville slå mig fri och skapa mig en egen identitet. Det är svårt när man befinner sig i samma miljö och träffar samma individer.
Idag är jag annorlunda, men det är ändå en speciell känsla att återvända hem efter 15 år på andra orter. För hur bemöter man egentligen personer man en gång kände, när man står där i charkdisken? Minns dom mej? Och tror dom att jag minns dem? Det vet man aldrig, utan mötet kan istället sluta med att bägge tittar ner i sina kundvagnar och låtsas att de inte sett den andre. Sånt är trist, tycker jag. Är man osäker så kan man åtminstone säga hej. Skulle objektet då se ut som ett frågetecken får man väl ta det.

Fast jag har nog en något naiv bild av livet i en småstad, att alla liksom ska vara polare med alla. För under mina 45 minuter på Kvantum fanns det inte tillstymmelse till att känna igen någon. 19 000 är trots allt en hyfsad skara. Nä, ska jag garanterat få mig en pratstund får jag hålla mig i Sövestad, med sina runt 400 invånare.

Möllan eller myllan?

Igår, när jag tyvärr inte hade mobilen med mig, stod det plötsligt en flock på säkert 20 rådjur framför mig när jag var ute och cyklade på landet. Idag är jag i Malmö och sitter just nu på ett kafé på Möllan. Två totalt skilda miljöer, men jag känner mig hemtam i båda. Trevligt på ett sätt, men var hör jag egentligen hemma?

Ibland kan jag bli jäkligt avundsjuk på folk som vet precis vad de vill med sina liv. Vissa vill ha en stor familj, bo i hus och pyssla med sina trädgårdar. Andra vill absolut inte ha några ungar, utan satsa helhjärtat på karriären. En del viger sin tid på jorden åt sina specialintressen, kanske segling eller orientering. Livet för de här människorna verkar så mycket enklare, man har liksom klart för sig vad ens livsuppgift är.

MöllanMyllan

Själv skulle jag mycket väl kunna tänka mig flera barn. Men jag är precis lika öppen för andra vägar. Köpa mig ett litet ställe i ett varmt land, satsa på skrivandet och bara leva ”basic”? Eller något helt annat? Jag känner att det är så många typer av liv jag vill leva, det är inte alls självklart vad jag ska välja.
Faran med att vara så här är att projekten slutar vid drömstadiet. För ju mer jag vill göra, desto mer splittrad blir jag. Därför blir allt lätt ett mellanting, där saker bara blir som de blir.

Å andra sidan finns det fördelar också. Är du öppen inför vad livet har att erbjuda blir du aldrig färdig som person, vilket är rätt uppfriskande. Du står heller inte och faller om livet inte blir exakt som du tänkt dig, för det blir ju sällan det. Då tror jag att en drömmare som jag enklare kan ställa om och överge min ursprungsplan.

Slutligen måste jag säga att jag saknar landet lite. Det är nog 70-30 till myllan just idag.

Att flytta löser inte allt

Det har varit några dagars bloggpaus på grund av flytt. Dels har jag själv flyttat, dels har jag hjälpt min mormor att flytta för andra gången denna månad. I lördags var jag dessutom på inflyttningsfest hos en kompis som jag burit lite lådor åt. Ja, maj går sannerligen i flyttandets tecken.

Det här var mitt livs åttonde flytt. Jag skulle säga att det är en ganska normal siffra för någon i min ålder, som pluggat och jobbat på lite olika ställen. Men var har jag då trivts bäst? I en storstad? På landet? Eller kanske i ett mindre samhälle? En sak som jag har lärt mig om mig själv är att jag är väldigt anpassningsbar. Det är inte bostadsorten i sig, eller boendet, som varit avgörande. Jag kan nog trivas på de flesta ställen, bara jag känner att jag mår bra.

Flytta

Jag tror att vi lätt gör yttre förändringar när livet är lite tufft. Att byta bostad är en sådan sak. Att byta jobb en annan. Att byta partner också. Vi tror att om vi bara får det där eller det där så kommer vi att bli lyckligare. Och ofta får vi en kick av att bryta mönster. Men på lång sikt försvinner inte bekymren om vi inte tar tag i oss själva på ett djupare plan.

I sex år bodde jag i en lägenhet i Malmö som vette mot innergården. Alltså var den ganska mörk och saknade utsikt. Det var absolut inget problem så länge jag kände mig i fin psykisk form. Men när jag hamnade i en svacka blev det väldigt stort fokus på just boendet. Bristen på ljus och läget. Ja, det var därför jag mådde dåligt. Jag måste därifrån innan allt kan vända uppåt igen. Till slut fick jag en ny och ljus lägenhet. Och jag började känna mig allt piggare. Men det var knappast bostadens förtjänst, även om den gav mig en liten knuff i ryggen.

Vädret har format svensken

Vädersnack kan jag bli hyfsat trött på. Dels är vädret, med undantag för kineserna som inför invigningen av sommar-OS i Peking besköt regnmolnen med hjälp av luftvärnskanoner, inget som vi kan påverka. Dels står de flestas tillvaro inte och faller med lite oväder. Annat var det ju förr, när Sverige var ett bondesamhälle. Då kunde en hagelstorm eller en störtskur förstöra hela skörden, vilket fick katastrofala följder.
Jag är alltså lite less på väderfokuset, samtidigt som jag inser vi även 2016 starkt påverkas av väderleken. Den har till och med format oss, tror jag.

Väder2

Idag är det den sjätte dagen i rad med strålande sommarväder i Malmö. Igår gick jag vid 15-tiden ut och lade mig i Slottsparken. Jag var inte ensam, om man säger så. Visserligen gissar jag att en del var studenter, men det var också tydligt att många hade hastat från jobbet för att bättra på solbrännan. Några grillade och tog sig en öl eller två. Då slog en tanke mig. Tänk om vi hade haft det här kilmatet under, låt oss säga, sju månader om året. Som i Sydeuropa. Hade vi då varit väldigt organiserade och plikttrogna, som svenskar är kända för att vara, när det till exempel gäller arbete? Det är ju absolut lättare att jobba över eller svara på det där sista mejlet om det är nollgradigt och snålblåst ute.

Jag tänker också på bilden på svensken som inbunden och lite osocial. De egenskaperna hade jag svårt att se igår. Folk skrattade, pratade högt och umgicks i stora grupper. Fast det hade varit en annan femma att ha picknick i parken i januari. Kanske är det inte så konstigt att vi då bara vill hem, sätta på tv:n och dra en filt över oss.