En tuff start på högstadiet

Idag är det skolstart för många barn och ungdomar. Jag minns att den första dagen alltid var lite nervös, särskilt om man skulle byta klass eller skola. Inget fick liksom gå fel, det var inte läge att göra bort sig. Men det kan man väl säga att jag gjorde när jag skulle börja högstadiet.

Efter sex låg- och mellanstadieår på trygga Sövestads skola var Västervångskolan i Ystad nästa anhalt. Det kändes på flera sätt som en jättegrej. Jag umgicks inte med någon som bodde i stan och nu skulle jag dessutom börja åka buss varje dag. Men nervositeten fick såklart inte märkas. Därför intog jag en mycket avslappnad hållning i väntan på premiärturen med buss 399. Jag lutade mig tillbaka mot busshållplatsstolpen, som om jag inte gjort något annat i mitt liv än åkt buss. Ja, jag lyckades framstå som så cool att chauffören antog att jag väntade på 301:an, som går direkt mellan Sjöbo och Ystad. Hastigt, men mindre lustigt, såg jag bara bussens baklyktor försvinna bort.

Reflexsnurra

Då var man inte kaxig. Ja, det var jag väl egentligen inte ensam om. Mina kompisar på 399:an kunde ju sagt ifrån, men de konstaterade mest att ”där missade Chrisse bussen”.
Vad skulle jag nu göra? Skulle jag missa uppropet i aulan? Och var låg aulan? När paniken lagt sig något insåg jag att jag fick ta 301:an, fastän den inte gick till min skola, och försöka hoppa av någonstans. Det löste sig, som tur var.

Efter den här incidenten ändrade Skånetrafiken sina rutiner. Eller inte. Men det är glädjande att se att ingen annan skolelev ska behöva uppleva det jag gjorde. Det är bara att snurra på reflexskivan. Inga höga coolhetspoäng på det, men bussen stannar i alla fall!

OS på hemmaplan

Om precis en vecka drar OS i Rio de Janeiro igång. För 12 år sedan, under olympiaden i Aten, sommarjobbade jag på Ystads Allehandas sportredaktion och vi gjorde då en serie som vi kallade ”OS på hemmaplan”. Vi sportjournalister åkte runt till olika ställen och testade ett antal OS-grenar, upplevelser som vi sedan skrev om. Det var väldigt intressant att prova på nya sporter och det gav en hel del insikter.

På min lott hamnade höjdhopp, cykling, 100 meter, tresteg och boxning. Höjdhopp har man ju hoppat en del i skolan, så det var väl inga direkta konstigheter. Jag tror att jag klarade 1.55. Och cyklat har man gjort en del under åren, även om det kändes ovant att sitta på en riktig tävlingscykel. Men från övriga idrotter kan noteras:

OS

100 meter
Att springa 100 meter borde ju inte vara så avancerat. Men 100 meter i maxfart, vilket i mitt fall inte är så snabbt, kräver uthålighet. Jag fixade i alla fall inte att hålla samma hastighet distansen ut. Någonstans vid 70 meter fick jag ta ”omtag”, typ som en andning i simning, för att orka fullfölja. Efter den här erfarenheten har jag lättare att förstå löpare som tappar stora ledningar i slutet av loppen.

Tresteg
Det här är ju en väldigt speciell gren, som egentligen inte går att utföra utan utbildning. Det där andrasteget blir ju brutalt kort och jag kände mig mest fånig. Och jag nådde inte ens fram till själva sandgropen på Korsavads IP i Simrishamn.

Boxning
Jag begav mig till BK Viljan i Sjöbo för att sparra med en av deras tungviktare, som nyligen deltagit på SM. Jag var på förhand helt övertygad om att jag skulle åka på några rejäla smällar, det var bara frågan om hur illa det skulle bli. Men efter lite uppvärmning och slagträning var det faktiskt jag som fick chansen att nypa till först.
– Slå mig i huvudet. Allt vad du kan, sa min sparringpartner.
– Nä, det kan jag väl inte.
– Jo, kom igen. Slå nu!

OS2

Inte för att jag trodde att jag skulle golva honom. Men för mig, som aldrig varit i slagsmål, kändes det väldigt märkligt. Det fanns liksom en inbyggd spärr mot att skada någon annan, särskilt i ansiktet. Men till slut gick jag mot min instinkt och klippte till. Självklart rörde han inte en min, utan kontrade istället med en riktig magsugare. Men mer stryk fick jag inte, tack och lov.

Mest imponerande från ”OS på hemmaplan” var nog min kollega Uffes insats i stavhopp. Han lyckades svinga sig över flera höjder i en tekniskt mycket svår sport. Konstantin, som sprang marathon mellan Simrishamn och Ystad, gjorde också en stark prestation.