Slogans – hjälper eller stjälper?

Som nyinflyttad i en kommun blir du uppmärksammad. Du får ett välkomstbrev med lite rabattkuponger och en hälsning från den politiska ledningen, som självklart gläds över ännu en skattebetalare. Ju fler invånare, ju större intäkter. För att locka nya ansikten använder många kommuner slogans, mer eller mindre lyckade.

Jag satt och funderade på det här när jag idag gratispendlade (även Skånetrafiken uppmuntrar folk som flyttar på sig) till Malmö. Jag lämnade ”Ja, i Ystad” för att efter 20 minuter nå ”When in Europe – Don´t miss Skurup”. Väl framme vid slutdestinationen är det ”Mångfald, möten och möjligheter” som gäller.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Skurups slogan har väl fått en och annan att höja på ögonbrynen. Men det finns andra kommuner som tagit ut svängarna mer och längst har troligen Säter, i Dalarna, gått. I sex år har kommunen använt sig av ”Jag är tokig i Säter”, som inte bara antyder att det är lätt att förälska sig i kommunen. Nä, sloganen anspelar också på den psykiatriska kliniken som funnits på orten i 100 år. Och som bland annat vårdat Sture Bergwall (Thomas Quick).
Denna formulering har väckt heta diskussioner och när Säters kommun ville varumärkesskydda ”Jag är tokig i Säter” hos Patent- och registreringsverket fick man nej. Den var anstötlig. Men i augusti 2016 meddelade kommunen att man väljer att ha kvar sloganen, trots kritiken.

slogan1

Sedan finns det också kommuner som går mot strömmen. Ni kanske noterade att jag hoppade över Svedala under min tågresa till Malmö. Det var ingen tillfällighet. 2012 beslutade politikerna att inte låsa sig till en viss slogan. När Sydsvenskan skrev om det här sattes en ganska rolig rubrik, ”Kommunen utan slogan”. Ja, det kanske kunde vara ett framtida alternativ…

En tuff start på högstadiet

Idag är det skolstart för många barn och ungdomar. Jag minns att den första dagen alltid var lite nervös, särskilt om man skulle byta klass eller skola. Inget fick liksom gå fel, det var inte läge att göra bort sig. Men det kan man väl säga att jag gjorde när jag skulle börja högstadiet.

Efter sex låg- och mellanstadieår på trygga Sövestads skola var Västervångskolan i Ystad nästa anhalt. Det kändes på flera sätt som en jättegrej. Jag umgicks inte med någon som bodde i stan och nu skulle jag dessutom börja åka buss varje dag. Men nervositeten fick såklart inte märkas. Därför intog jag en mycket avslappnad hållning i väntan på premiärturen med buss 399. Jag lutade mig tillbaka mot busshållplatsstolpen, som om jag inte gjort något annat i mitt liv än åkt buss. Ja, jag lyckades framstå som så cool att chauffören antog att jag väntade på 301:an, som går direkt mellan Sjöbo och Ystad. Hastigt, men mindre lustigt, såg jag bara bussens baklyktor försvinna bort.

Reflexsnurra

Då var man inte kaxig. Ja, det var jag väl egentligen inte ensam om. Mina kompisar på 399:an kunde ju sagt ifrån, men de konstaterade mest att ”där missade Chrisse bussen”.
Vad skulle jag nu göra? Skulle jag missa uppropet i aulan? Och var låg aulan? När paniken lagt sig något insåg jag att jag fick ta 301:an, fastän den inte gick till min skola, och försöka hoppa av någonstans. Det löste sig, som tur var.

Efter den här incidenten ändrade Skånetrafiken sina rutiner. Eller inte. Men det är glädjande att se att ingen annan skolelev ska behöva uppleva det jag gjorde. Det är bara att snurra på reflexskivan. Inga höga coolhetspoäng på det, men bussen stannar i alla fall!