På historisk filmmark

I veckan var jag, i ett jobbärende, på Ystads filmmuseum Cineteket. Att Wallander-filmerna, och flera andra produktioner, spelats in i Ystad har väl inte undgått någon. Men vi från Sövestadhållet har också något att vara stolta över. Regissören Jan Troell använde bland annat Krageholmssjön som inspelningsplats för Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972).

Att hitta en plats som påminde om Ki-Chi-Saga, sjön i Minnesota där Karl-Oskar och Kristina slog sig ner, visade sig inte vara så lätt. Något ställe i Småland fanns inte. Och alla sjöar i USA och Kanada som filmteamet besökte var antingen igenväxta eller omgivna av uppodlad mark. Men i Skåne då?
Jodå, på Krageholms gods ägor låg Krageholmssjön som med sina ekdungar och grässluttningar ner mot sjön stämde nästan hundraprocentigt med den miljö Vilhelm Moberg skildrat i sina böcker.

Krageholmssjön md vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

Krageholmssjön med vy från Bokhultsbacken. Snett upp till vänster ligger inspelningsplatsen.

För att besöka inspelningsplatsen gör du följande. Kör Krageholmsvägen från Sövestad och ta höger in på Sjövägen. Parkera och gå ner mot sjön. Den hurtige kan såklart springa runt Krageholmssjön, som jag brukar göra. Jag är alltså på historisk filmmark flera dagar i veckan!

Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Om man fick välja om

Kvällsmörkret sänker sig allt snabbare, vilket blir extra påtagligt om man bor på en gård på landet. Det blir nämligen becksvart. Vårens och sommarens sena kvällspromenader längs den vackra, men oupplysta, Krageholmsvägen är ett minne blott. För i år. Nä, vill jag se ljus måste jag bege mig upp till byn.

Igår blev det därför en sväng förbi skolan. Och när jag närmade mig mitt gamla plugg tändes en förhoppning, tänk om någon oaktsam elev glömt att ta in en boll. För det var verkligen en fin kväll för spontanidrott. Jodå, på grusplanen låg både en basketboll och en fotboll. Med tanke på min bakgrund vore det väl självklart att börja skjuta frisparkar. Men det lockade mer att plocka upp den större och hårdare bollen. Först kändes det ovant, men efter ett lite uppvärmning trillade allt fler skott i. Fan, det är ju det här jag skulle satsat på, tänkte jag.

basket2

Jag tror att alla människor kan känna så, alltså inte att vi nödvändigtvis ångrar våra livsval. Men att vi, med facit i hand, skulle gjort vissa saker annorlunda. Själv hade jag, om jag velat bli så framgångsrik som möjligt, valt än en annan sport än fotboll. Jag har betydligt bättre känsla i händerna än i fötterna, så typ basket kunde nog blivit min grej.
Rent karriärsmässigt hade jag nog också skippat journalistyrket. Det finns vissa saker i mediebranschen som inte är alls är jag. Istället skulle jag vilja arbeta mer med människor, kanske som psykolog. Helst idrottspsykolog då!

Påverkad av skolmiljön slogs jag igår av hur mycket i livet som avgörs redan i tidig ålder. Hur är din familj? Var du mogen nog att satsa på att få bra betyg, så att du kom in på rätt utbildning? Hur såg din uppväxtmiljö ut? Till exempel är det ju svårt att bli basketproffs om det inte går att spela basket på orten där du bor.

basket1

Samtidigt tror jag också att vi använder barn- och ungdomens brister som något att skylla på. Vi hade helt enkelt aldrig en chans, vi kom snett från början. Men så är det ju inte alla gånger. Själv är det säkert tio år sedan jag konstaterade att jag eventuellt valt fel yrke. Jag kunde, och kan, skola om mig. Och när jag som 20-åring lämnade Sövestad fick jag tillgång till föreningar inom basket, tennis, badminton, rodd. You name it! Ändå fortsatte jag med fotbollen i många år och idag arbetar jag fortfarande med skrivande.

Antingen är jag en självplågare av rang, eller så trivs jag faktiskt rätt bra med livet. Trots allt.

Inga vingar kan lyfta oss från vardagen

Krageholms mölla passerar jag nästan dagligen. Dock har jag inte alltid kameran med mig, som när jag är ute och springer. Jag missade därför att ta en bild från söndagens mölledag, då den ståtliga byggnaden öppnas upp för allmänheten. Men när jag löpte förbi folkvimlet slog mig en tanke. Inga vingar, inte ens möllans, kan lyfta oss från vardagen.

Jag tänkte nämligen tillbaka på ungdomens mölledagar, som jag aldrig närvarade vid. De inföll alltid på söndagar, då jag antingen låg sliten efter en sen kväll på Tingvalla i Tomelilla. Eller så hade jag haft en blöt natt på Starshine i Ystad. När mina föräldrar frågade mig om jag ville hänga med blev det ett rungande nej. Dels för att just jag var väldigt trött, dels för att det kändes så sjukt tråkigt. Har folk verkligen inget bättre för sig än att åka till en jäkla mölla, som de redan varit i en massa gånger? Livet måste väl kunna bli roligare än så?

KrageholmsMölla1

Efter studenten stärktes känslan av att det mesta här hemma var rätt pissigt. Hur kul var det att kolla på Ystads IF i handboll? Och varför i h-vete skulle de här handbollsstjärnorna få särbehandling i entrén till Starshine? Man träffade samma människor i hela tiden. Och i Ystads Allehanda stod det bara om helt oviktiga saker, hur kunde någon prenumerera på nåt sånt? Ja, livet i Ystad/Sövestad var extra trist. Det måste vara de mest tragiska platserna i hela Sverige, minst.

Det blev därför några nyttiga år på andra orter i landet. Nyhetens behag var stort i början, men ganska snabbt insåg jag att gräset inte nödvändigtvis måste vara så förbannat mycket grönare på andra ställen. Vardagen infinner sig alltid, förr eller senare. Och det är i vardagen som vi lever större delen av våra liv, det är nog bäst att vi lär oss att uppskatta den som vi ska må bra.

Därför blev jag glad över den glädje jag kände för söndagens mölledag. Engagemanget och entusiasmen hos människorna i mölleföreningen är fantastisk. Fastän de kan sin mölla utan och innan.

Nästa år blir det grisfest!

Idag är det grisfest på idrottsplatsen i Sövestad. Det är det varje år den första lördagen i augusti. Men i år verkar intresset vara lite svalare än vanligt, något som det såklart måste ändras på.

Jag tror att de flesta evenemang på små orter lider av samma problem, man lyckas inte riktigt samla samma folkskaror som förr. Det är på ett sätt ganska naturligt då världen är mindre och utbudet av aktiviteter så oändligt mycket större. Att gå på den stora festen i ens by är inte längre självklart. Finns det något annat som pockar på uppmärksamheten väljer man det istället.

Pig

Så fungerar i alla fall många i min ålder och yngre. Vi ändrar oss snabbt. Vi byter parti, bank och annat i en takt som äldre generationer bara kunnat drömma om. Ibland är ombytligheten befogad, men delvis kan jag sakna den lojalitet och ansvarskänsla som fanns förr. Då tyckte alla kanske inte att det var svinkul (ursäkta ordvitsen) att gå på grisfest. Men man gjorde det ändå, av en slags plikt och för att det helt enkelt gynnade idrottsföreningen.

När jag hörde att det inte var så många som hade anmält sig till grisfesten kändes det jäkligt tråkigt, för jag vill ju att den ska vara som i gamla dagar. Men då måste sådana som jag också göra slag i sak och gå dit. Först och främst för att det är en väldigt rolig fest, men också som en solidarisk handling gentemot föreningen och alla eldsjälar som lägger ner ett otroligt arbete både före och efter. Först då kan vi bli lika många som förr, det måste vi ”ungdomar” fatta.

I år blir det ingen grisfest för mig, då vi har släktingar på besök. Men med bara lite, lite bättre framförhållning hade jag kunnat vara med. Det krävs verkligen inte mycket planering då det alltid är samma helg som gäller. Men nästa år lovar jag att vara med, kom ihåg var ni läste det först!

För lätt att lämna byn?

Igår gick jag upp till byn för att posta ett brev. Men skulle försändelsen vara framme idag, måndag, var jag för sent ute. Och inte så lite heller, sisådär 30 timmar. Lådan tömdes nämligen i fredags klockan 10.
Jaja, förr hade jag i alla fall kunnat trösta mig med att ta en fika på Byabagarn. Eller införskaffat en liter mjölk och lite godis utan att behöva åka in till Ystad. Men nu är det några år sedan det populära stället stängde.

Post

Nä, jag är inte den bittra typen. Jag förstår väl också att det nog inte är ekonomiskt försvarbart att tömma brevlådan i Sövestad på helgerna, särskilt inte när vi skickar allt färre brev till varandra. Och det är förmodligen inte helt lätt att driva kafé/bageri/livs i en by med cirka 400 invånare. Inte minst när det bara är en mil till Ystad, där många sövestadbor arbetar.

Men likväl tycker jag att utvecklingen är lite tråkig. Jag har ju till exempel hört historier från tiden då det fanns två (!) kaféer, där byns ungdomar satt och smorde planer. Idag ser världen helt annorlunda ut och mycket var inte bättre förr. Men visst vore det trevligt med lite mer liv och rörelse, även i små samhällen.

Byabagarn

En sak råder det dock ingen brist på i Sövestad, kommunikationer. Varje halvtimme går en buss till Ystad eller Lund. Och bussen stannar även på mindre hållplatser, till exempel den som bara ligger 400 meter från mitt hem. Så på en timme och femton minuter är jag i Malmö om jag åker kollektivt. Det tycker jag är fantastiskt, med tanke på att jag bor ute på landet.

Busshallplats

Men kanske har det blivit för lätt att ta sig ifrån Sövestad. Är det en bidragande orsak till att vi inte länge har någon livsmedelsbutik? Det är såklart svårt att svara på, Men om jag fick välja skulle jag gärna halvera antal bussturer, i utbyte mot en eller två affärer.

Att handla i en småstad

Ok, jag har inte bott i någon världsmetropol de senaste 10 åren. Men medan Malmö har cirka 280 000 invånare är samma siffra för Ystad knappt 19 000. Skillnaden märks på många sätt, till exempel när man ska handla livsmedel eller ta en runda på stan.

Idag var det dags för den första storhandlingen sedan hemflytten. I Ystad kan man säga att det är Willys eller Ica Kvantum som gäller. Jag vet inte vilket ställe som är bäst, men från Sövestad är det i alla närmare till det senare. En sak visste jag när jag gav mig iväg, jag kommer att träffa någon jag känner eller är bekant med. Så borde det ju vara, för jag har ju växt upp i den här kommunen. Och jag har både släkt och vänner i Ystad.

Ica

Att ge sig ute på shoppingtur och veta att man ska träffa känt folk är jag kluven till. I flera år tyckte jag att en av fördelarna med att bo i Malmö var just anonymiteten. Inte för att jag tyckte illa om människorna hemifrån, men jag ville slå mig fri och skapa mig en egen identitet. Det är svårt när man befinner sig i samma miljö och träffar samma individer.
Idag är jag annorlunda, men det är ändå en speciell känsla att återvända hem efter 15 år på andra orter. För hur bemöter man egentligen personer man en gång kände, när man står där i charkdisken? Minns dom mej? Och tror dom att jag minns dem? Det vet man aldrig, utan mötet kan istället sluta med att bägge tittar ner i sina kundvagnar och låtsas att de inte sett den andre. Sånt är trist, tycker jag. Är man osäker så kan man åtminstone säga hej. Skulle objektet då se ut som ett frågetecken får man väl ta det.

Fast jag har nog en något naiv bild av livet i en småstad, att alla liksom ska vara polare med alla. För under mina 45 minuter på Kvantum fanns det inte tillstymmelse till att känna igen någon. 19 000 är trots allt en hyfsad skara. Nä, ska jag garanterat få mig en pratstund får jag hålla mig i Sövestad, med sina runt 400 invånare.

Valborg utan PTB

Idag är det valborgsmässoafton. Under min barndom firade vi alltid denna kväll hos PTB. Där åt vi pizza innan vi körde upp till majbrasan i Sövestad, där mannakören sjöng ”Vintern rasat ut”. Alltså, PTB var inte något lokalt industriföretag, utan våra grannar. Och deras bil, numera skrotad, hade PTB på registreringsskylten. Det trodde jag att ni fattade.

Nä, det är nog inte många som är lika fixerade vid registreringsskyltar som jag. Att det blivit så är nog dels en effekt av mitt intresse för bokstäver, dels har det säkert genetiska förklaringar. Min mamma är nämligen likadan och lärde mig att komma ihåg just PTB. P:et var första bokstaven i deras hunds namn, T:et första bokstaven i mannens förnamn och B:et första bokstaven fruns brors smeknamn. Lätt som en plätt och hur logiskt som helst!

Registreringsskylt

En cykeltur till fotbollsträningen under 90-talet kunde, ur mitt speciella perspektiv, se ut så här. På grusvägen upp till byn passerade jag bland annat NOG och JGJ, ägaren till den senare hade hundar som jag alltid var lite rädd för.
Inne i samhället, mitt i den enda vägkorsningen, bodde en av mina bästa vänner. Hans föräldrar bytte bil rätt ofta. DOR, MAZ och DYJ var några. MAZ hade förresten också en tjej som jag en gång pluggade med. Lika biltokiga var inte en annan kompis familj, deras gråa MDS stod på uppfarten under många år.

Det hände också att jag blev omkörd av lagkamrater, till exempel mina kusiner. Familjens LEZ var en vit Saab med ett intressant värmesystem, det gick inte att stänga av oavsett årstid. Att bli upphämtad i den en varm sommardag var en mardröm, men samtidigt rena himmelriket om man jämför med alternativet. Deras röda Saab-variant, MTX, användes nämligen ”till vardags”. Och mina släktingar var grisbönder…
Att bli skjutsad i den om man skulle på disco var ingen höjdare.
Jag var oftast i god tid till träningspassen, men om jag var sen kunde jag se kärrorna uppradade på parkeringen. ”Jögge Målvakts” JUU, ”Dalas” LHO, Tords GYR, Ronnies NEW och Rune O:s FDR. Och många fler!

Parkering1

Jag vet inte riktigt vad det säger om mig att jag minns det här. Ibland har jag önskat att jag istället för att memorera bokstäver lärde mig något konkret om bilar, för jag är helt okunnig. Men jag har i alla fall blivit upphovsman till ett uttryck som då och då används i min kompiskrets. En gång i tiden hade min mormor en LAK, en beige Ford Fiesta. LAK blir, i en kombination av skånska och slang, ”lack” när det uttalas. Och lack betyder typ sur, i alla fall där jag växt upp. Så om man sitter och deppar heter det att man ”kör Ford Fiesta”. Så vet ni det om ni skulle höra det på stan!

Trevlig valborg!