Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Varför är du med i ett lag?

Artikeln i Ystads Allehanda igår har i alla fall jag väntat på. Var är småklubbsfotbollen på väg? Vad är det egentligen som har hänt under de senaste, sisådär, tio åren? När jag skulle skriva om det här ämnet poppade det upp säkert tio olika infallsvinklar. Tränarens allt svagare ställning, den allt mer egocentrerade människan, flyttkarusellen under frimånaden och så vidare. Men jag fastnade för frågeställningen ”Varför är du med i ett lag”?

lokalfotboll

Min moderklubb Sövestads IF tog i år hem division 7. Ren krasst, sett till det svenska seriesystemets uppbyggnad, vann laget Sveriges nionde högsta division. Långt, långt från elitfotboll, pengar och kontrakt. Kan man på den här nivån kräva att spelarna helt anpassar sin tillvaro efter matchschemat? Nej, så var det förr. Men den tiden är förbi och kommer aldrig mer tillbaka. Visst ska man kunna åka på semester eller någon annan aktivitet utan att få skuldkänslor.
Minns ni 2007 när ”fylledansken” sprang in på Parken och attackerade domaren? Då var jag i publiken medan mina lagkamrater spelade en tuff bortamatch mot Brösarp, som förlorades. Jag minns hur dåligt samvete jag hade för att jag ”svek” laget, så ska det inte behöva vara.

Men om man först planerar livet och sen, när man hunnit med allt annat, börjar titta på spelschemat bör man nog ta sig en rejäl funderare på om det är lagsport man ska syssla med. För att vara med i ett lag innebär ett åtagande med vissa skyldigheter, precis som i en relation. Det är inte världens roligaste att stressa från jobbet, slänga i sig maten och åka upp till Åhus en tisdagskväll och förlorade med 0-5. På samma sätt är det kanske inte jättekul att åka till partnerns mormors 90-årskalas, en söndag när du är trött och sliten. Men det ingår liksom i paketet, det går inte bara att välja ut godbitarna.

Och egentligen är det ju det här som är charmen med lagidrott, att man tillsammans upplever medgångar och motgångar. Den där jävliga 0-5-förlusten är rätt skön att tänka tillbaka på när du i oktober sitter i omklädningsrummet och har vunnit serien. Ett utdrag från Karen Boyes dikt ”I rörelse”, som Tommy Svensson läste upp för spelarna under VM 94, sammanfattar känslan rätt bra.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Idag håller jag tummarna för Svenstorps IF i den helt avgörande matchen mot Borrby IF. Vinst eller poäng för SIF innebär trevliga derbyn i division 6 nästa säsong.

Idrottens märkliga psykologi

Sövestads IF är nära division 6 efter 6-0 borta mot Smedstorps IF igår. Nu krävs det inte många poäng till för att säkra avancemanget. Och faktum är att vissa redan gratulerat klubben till seriesegern, vilket som spelare kan vara ett svårt psykologiskt läge. För vi vill ju inte ha press på oss, eller vill vi det? Ja, det beror på vilken idrott vi pratar om.

Smedstorp-SIF

Jag skulle säga att fotbollen är relativt befriad från psykologiska utspel. Det på pappret bättre laget finner sig ofta i favoritskapet medan motståndaren försöker utnyttja rollen som underdog.
Annat är det ju i till exempel boxning, där det redan innan själva matchen gäller att psyka sin motståndare. Du ska framstå som oövervinnerlig, fastän du åkt på tio raka knockouter och ska upp mot världsmästaren.

På den andra sidan av skalan finns gentlemannasporten tennis, där respekten för motspelaren knappt vet några gränser. I sommarens Wimbledon mötte ikonen Roger Federer den 772-rankade britten Marcus Willis, som han lätt avfärdade med 3-0 i set. Efteråt antydde schweizaren dock att första sett varit lite småtufft, det slutade 6-0…

Men ingen regel utan undantag, även tennisen har haft sin bad boys. John McEnroe är väl det mesta bekanta exemplet. Det mest överraskande namnet på någon som ballat ur är nog Jonas Björkman, känd för sitt sportsliga uppträdande. Men alla kan ha en dålig dag, det visar det här klippet.

 

Vinnare spelar i rött

Vad har Manchester United, Liverpool och Arsenal gemensamt? Ja, förutom att de här lagen dominerat den engelska fotbollen under långa perioder spelar de också i rött. Och faktum är att tröjfärgen kan ha betydelse för framgångarna, det visar i alla fall forskning.

I förra veckan drog ju Premier League igång och då kom jag att tänka på den här undersökningen, som jag läste om när jag pluggade psykologi. Det är forskare i Storbritannien som studerat matchstatistiken för engelsk fotboll mellan 1947 och 2003. Och resultatet är ganska häpnadsväckande. Genomgående för samtliga divisioner är att klubbar med rött matchställ har det bästa hemmafacitet, man tar fler poäng och toppar ofta hemmatabellen. På sin egen arena spelar man ju alltid i sina rätta färger.

Röd tröja

Forskarna tittade också på hur det såg ut i åtta engelska städer, men fler än ett större lag. På samtliga ställen, utom i Sheffield, var det röda laget dominerande. Till exempel har Liverpool fler pokaler än Everton, Manchester United fler titlar än Manchester City och i norra London har Arsenal haft fler framgångar än Tottenham.

Men varför är det då så här? Ja, den frågan har forskarna inte lika lätt att svara på. Men bland teorierna märks att den röda färgen stärker självförtroendet och gör motståndarna osäkra. Man kan också upplevas som mer aggressiva och dominerande än till exempel blåskrudade kollegor.

Vad bra, då vet vi varför Sövestads IF toppar division 7 sydöstra Skåne!

Skönt att slippa minnen

Onslunda förra veckan, Glemmingebro igår. Sövestads IF:s segertåg fortsätter efter 6-0 (5-0) under torsdagskvällen. Att besöka sydöstra Skånes idrottsplatser väcker roliga minnen från tiden då jag själv spelade. Men som aktiv var det nog inte alltid så positivt att åka till bortamatcher med minnesbilder från det förflutna.

2006 gjorde Sövestads IF sin bästa säsong på många år. Vi vann division 6 i överlägsen stil, utan att förlora en enda match. Men det var inte bara den idrottsliga prestationen som gjorde den här säsongen speciell, även själva serieindelningen stack ut. Vi hade under alla år hamnat i den sydöstra sexan med samma gamla Österlenlag som vanligt. Men nu blev vi placerade i den sydvästra serien med klubbar från Trelleborg, Svedala och Malmö. Inga derbyn och längre resor, muttrades det sedan vår överklagan om att byta serietillhörighet avslagits.

Glemmingebro

Vi hade ett riktigt bra lag 2006, så kanske hade vi vunnit Österlensexan också. Men jag tror att det absolut inte gått lika lätt, för efter massor av år i sexan bar vi nog på en del mentala spöken som hade kunnat ställa till det för oss. Att åka till Borrby var aldrig lätt, de kvicka Högströmbröderna i Lunnarp var i stort sett ostoppbara och ”Taggen” i Skillinge kunde göra vad som helst med en boll. Och att slå Simrishamn borta var i princip omöjligt, de hade ju en så stor plan. Och så vidare.

Allt det där slapp vi under vår succésäsong. Vi åkte till Minnesberg, Holmeja och Västra Ingelstad utan att veta ett skatt om varken planen eller motståndet. Vi fokuserade bara på oss själva, vilket visade sig vara helt korrekt medicin. Därmed fick vår tränare Uffe Olsson, som verkligen trodde på oss, rätt. Före den första matchen myntade han den klassiska meningen.
– Vinner vi ente den här serien vet jag inte va jag ska eda opp.

Visst är det trivsamt och härligt att röra sig i hemtama miljöer. Men för sin egen utvecklings skull är det inte fel att ibland kasta sig ut i det okända. Kanske kan man mer än man tror.

Säker SIF-seger

På tisdagskvällen spelade Sövestads IF bortamatch mot Onslunda IF. Efter en spelmässigt svag första halvlek tog SIF över helt efter paus. Segersifforna skrevs till 7-0 (2-0) och killarna kan gå på lördagens grisfest med en fem poäng stor serieledning.

OnslundaSIF

Jesper Persson på väg att göra 1-0, strax innan halvtidsvilan.

Il derby della SIF

Vad är en match i division 7 Skåne sydöstra mot en EM-fajt på ett fullsatt Stade de France? Ja, alldeles fantastiskt skulle jag säga. Det var ett tag sedan jag såg småklubbsfotboll och jag hade nästan glömt hur roligt det var.

Igår var det toppmöte på Svenstorps Idrottsplats mellan tredjeplacerade Svenstorps IF och serieledaren Sövestads IF. Eftersom det inte är särskilt många kilometer mellan orterna är det också ett derby, de två lagen har möts otaliga gånger. Själv är jag från Sövestad och har spelat i klubben i många år, därför låg mina sympatier hos de rödblåa.

SIF1

Att se på lokal fotboll skiljer sig otroligt mycket från att till exempel titta på Allsvenskan. På lägre nivå känner man spelarna, som inte sällan har riktigt roliga smeknamn. Publikens kommentarer är en annan krydda. Igår ombads domaren bland annat att ”plocka upp ostaskivan”, alltså ge en spelare en varning. Har någon gjort en riktigt ful tackling kan även ”julosten” dras fram, alltså det röda kortet då en ost till julbordet har rött omslag.

SIF2

Resultatet då? Jodå, jag och mina vänner körde nöjda hem från matchen. Med några minuter kvar att spela avgjorde Hugo Hellichius tillställningen med ett riktigt snyggt långskott som betydde 3-2. Hugos pappa, Peter, spelade jag själv med under många år. Lika lurig som han var på planen, lika lurigt var hans efternamn att uttala. Där gick de flesta speakrar bet!

Grattis Pirlo!

Idag fyller Andrea Pirlo, den italienske fotbollsguden, 37 år. Faktum är att han delar födelsedag med en annan person, nämligen jag själv. Men jag känner faktiskt ingen större samhörighet med honom, trots att vi båda är oxar.

Födelsedag

Det är kanske inte så konstigt att banden mellan mig och Andrea inte känns så starka. Medan jag har harvat runt som en slitvarg i som högst division 5 har han smekt in frisparkar på världens finaste arenor.
Men jag tror inte att det handlar om det. Problemet ligger nog snarare i att det är tufft att acceptera att vi i princip är lika gamla. För alltså, Pirlo är ju en veteran. En man på väg upp mot de 40. Den bilden av mig själv har jag väldigt svårt att ta in.

Ja, det är väl bara att bege sig till Sövestads IP klockan 19 varje tisdag. Då tränar oldboyslaget och efter några pass har säkert polletten trillat ner.

Depp av pepp

Igår intog Toughest, där det gäller att ta sig förbi olika hinder, Ribersborgsstranden. Festligt, javisst. Men absolut ingenting för mig. Jag triggas inte av en amerikansk speaker som skriker att jag är ”awesome”, för jag vet själv att jag suger inom styrka. Av sånt snack blir jag snarare deppad än peppad. Jag klarar heller inte riktigt av den här masshysterin som det kan bli runt vissa evenemang, där det känns viktigare att bara vara där än att prestera en bra tid. Det är ingen kritik, utan bara inte jag.

Toughest2

Med en bakgrund som lagidrottare vore det kanske logiskt att gilla tävlingar som Toughest, där man gör något tillsammans med andra. Men så här några år efter att jag lagt fotbollsskorna på hyllan inser jag att det alltid bott en individualist i mig. När tränare hållit brandtal på matchgenomgångar har jag ofta stängt av. Istället har jag kunnat tänka på om jag ska ha ris eller pasta till köttfärssåsen när jag kommer hem. Eller vad jag ska se på tv på kvällen. Sedan har jag gått ut och kämpat som ett djur ändå, men jag har alltid hämtat motivationen från mig själv.

Toughest3

Som ni säkert förstår är jag ingen person som ska ha rollen att peppa andra. Det stod helt klart efter en händelse våren 2007. Under 2006 gick mitt fotbollslag, Sövestads IF, obesegrade genom hela säsongen. Vi vann division 6 i överlägsen stil. Sviten höll i sig in på 2007 när vi en tisdag, eller nåt, åkte till Yngsjö för att möta ortens lag. Att spela mitt i veckan, på vår nivå, är lite knepigt. Folk får stressa från jobbet, hinner knappt äta och extra jobbigt är det om matchen är på bortaplan. Dessutom hade vi till den här fajten ingen målvakt, utan fick ställa en utespelare i mål, och flera viktiga kuggar saknades. Däribland lagkaptenen, som bland annat ska sköta det obligatoriska snacket i ”ringen” i omklädningsrummet. Så efter uppvärmningen klev vår lagledare fram till mig med bindeln.
– Chrisse, du får vara lagkapten idag.

Toughest4

Så där stod vi, omfamnade, och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Till slut mumlade jag fram något om att vi skulle kriga, men min stämma saknade både entusiasm och tro. Jag tror till och med att några lagkamrater småskrattade. Och ni kan säkert gissa vad som hände, sviten sprack och vi gjorde vår sämsta insats på ett år.
Det fanns, som sagt, en massa faktorer som gjorde att vi förlorade. Men den främsta förklaringen blev mitt misslyckade tal, som jag blivit väldigt pikad för. Jag kan svälja det, för hela situationen var rätt komisk. Och kanske är det just humorn, hånen och alla sjuka händelser som gör att jag trots allt älskar lagidrotten.

Löpningens svar på Leicester

Tittar man högst upp i Premier League-tabellen hittar man Leicester City. Skulle ”The Foxes” stå distansen ut vore det en superskräll. Laget, som ifjol slogs för sin existens i bottenskiktet, har i år på allvar utmanat de stora drakarna. Jag tycker att det är jättecoolt, för jag älskar underdogs. Och jag gillar själv att slå ur underläge.

Kanske är jag löpningens svar på Leicester. Inte för att jag är någon stjärna när det gäller att springa. Dock har jag bland annat klarat av Göteborgsvarvets 21,1 kilometer på 1 timme och 36 minuter, vilket väl får betecknas som helt okej. Men jag har alltid, likt Leicester, presterat med små medel. Jag har svischat förbi folk med vattenbälten, perfekt löpteknik, korrekta löpartajts, svindyra skor och pulsklockor. Det är en härlig känsla, måste jag säga. Det är skönt att konstatera att vissa framgångar kan man inte köpa sig till.

LöpningChristian

Men vad kännetecknar då underhunden? Perssons perspektiv lyckades under påskdagen fånga ett exemplar på bild, precis efter en 13 kilometer lång löprunda i trakterna kring Sövestad i Ystads kommun. Jag tänkte att vi skulle analysera bilden. Notera först den skeptiska uppsynen och avståndet. Underdogen gillar inte att se käck ut och vill ogärna synas framför kameran. På huvudet bär han sedan en mössa, en reklamprodukt från hans kompis återvinningsföretag. Intill kroppen sitter ett underställ, från pappans gamla jobb. På överkroppen syns en träningströja från 2000-talets begynnelse, som matchar bra med de svarta shortsen från 2004. De senare tillhörande en småländsk fotbollsklubb. Strumporna från 1990-talet tillhör fotbollsföreningen Sövestads IF och på fötterna sitter en par lätt slitna löparskor. Det är underhunden det, i sin finaste prakt.

Löparskor

Jag hoppas att Leicester lyfter Premier League-bucklan i maj. Men jag är ytterst tveksam till om mina skor är med då!