Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Varför är du med i ett lag?

Artikeln i Ystads Allehanda igår har i alla fall jag väntat på. Var är småklubbsfotbollen på väg? Vad är det egentligen som har hänt under de senaste, sisådär, tio åren? När jag skulle skriva om det här ämnet poppade det upp säkert tio olika infallsvinklar. Tränarens allt svagare ställning, den allt mer egocentrerade människan, flyttkarusellen under frimånaden och så vidare. Men jag fastnade för frågeställningen ”Varför är du med i ett lag”?

lokalfotboll

Min moderklubb Sövestads IF tog i år hem division 7. Ren krasst, sett till det svenska seriesystemets uppbyggnad, vann laget Sveriges nionde högsta division. Långt, långt från elitfotboll, pengar och kontrakt. Kan man på den här nivån kräva att spelarna helt anpassar sin tillvaro efter matchschemat? Nej, så var det förr. Men den tiden är förbi och kommer aldrig mer tillbaka. Visst ska man kunna åka på semester eller någon annan aktivitet utan att få skuldkänslor.
Minns ni 2007 när ”fylledansken” sprang in på Parken och attackerade domaren? Då var jag i publiken medan mina lagkamrater spelade en tuff bortamatch mot Brösarp, som förlorades. Jag minns hur dåligt samvete jag hade för att jag ”svek” laget, så ska det inte behöva vara.

Men om man först planerar livet och sen, när man hunnit med allt annat, börjar titta på spelschemat bör man nog ta sig en rejäl funderare på om det är lagsport man ska syssla med. För att vara med i ett lag innebär ett åtagande med vissa skyldigheter, precis som i en relation. Det är inte världens roligaste att stressa från jobbet, slänga i sig maten och åka upp till Åhus en tisdagskväll och förlorade med 0-5. På samma sätt är det kanske inte jättekul att åka till partnerns mormors 90-årskalas, en söndag när du är trött och sliten. Men det ingår liksom i paketet, det går inte bara att välja ut godbitarna.

Och egentligen är det ju det här som är charmen med lagidrott, att man tillsammans upplever medgångar och motgångar. Den där jävliga 0-5-förlusten är rätt skön att tänka tillbaka på när du i oktober sitter i omklädningsrummet och har vunnit serien. Ett utdrag från Karen Boyes dikt ”I rörelse”, som Tommy Svensson läste upp för spelarna under VM 94, sammanfattar känslan rätt bra.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Idag håller jag tummarna för Svenstorps IF i den helt avgörande matchen mot Borrby IF. Vinst eller poäng för SIF innebär trevliga derbyn i division 6 nästa säsong.

Il derby della SIF

Vad är en match i division 7 Skåne sydöstra mot en EM-fajt på ett fullsatt Stade de France? Ja, alldeles fantastiskt skulle jag säga. Det var ett tag sedan jag såg småklubbsfotboll och jag hade nästan glömt hur roligt det var.

Igår var det toppmöte på Svenstorps Idrottsplats mellan tredjeplacerade Svenstorps IF och serieledaren Sövestads IF. Eftersom det inte är särskilt många kilometer mellan orterna är det också ett derby, de två lagen har möts otaliga gånger. Själv är jag från Sövestad och har spelat i klubben i många år, därför låg mina sympatier hos de rödblåa.

SIF1

Att se på lokal fotboll skiljer sig otroligt mycket från att till exempel titta på Allsvenskan. På lägre nivå känner man spelarna, som inte sällan har riktigt roliga smeknamn. Publikens kommentarer är en annan krydda. Igår ombads domaren bland annat att ”plocka upp ostaskivan”, alltså ge en spelare en varning. Har någon gjort en riktigt ful tackling kan även ”julosten” dras fram, alltså det röda kortet då en ost till julbordet har rött omslag.

SIF2

Resultatet då? Jodå, jag och mina vänner körde nöjda hem från matchen. Med några minuter kvar att spela avgjorde Hugo Hellichius tillställningen med ett riktigt snyggt långskott som betydde 3-2. Hugos pappa, Peter, spelade jag själv med under många år. Lika lurig som han var på planen, lika lurigt var hans efternamn att uttala. Där gick de flesta speakrar bet!