Sportvokabulärets förvirrade värld

Ikväll spelar Sverige VM-kvalmatch i fotboll. För motståndet står Luxemburg, som förvisso inte tillhör de absolut sämsta lagen i Europa. Men några blågula strutar, baljor eller pytsar ska det väl kunna bli. Ja, kärt barn har förresten många namn. Vissa helt obegripliga, om man tänker efter.

När jag pluggade till journalist fick vi i klassen vissa tips. Om man ska jobba på en dagstidning är det till exempel bra att ”skriva så att din mormor förstår”. Det innebär att man ska använda så få svåra ord som möjligt. Du kan vara hur bra som helst på att formulera dig, men om läsaren inte förstår texten spelar det inte så stor roll.

strut

Var också försiktig med sportklyschor, löd ett annat råd. För sportvokabuläret kan lätt missförstås om du inte har dina rötter i Sverige. Tänk om du nyligen kommit hit som flykting och imorgon slår upp tidningen för att försöka snappa upp lite händelser från Luxemburg-matchen. Du läser:

Marcus Berg gjorde två strutar
Ok, när gjorde han dem? Sprang han ut till glasståndet mitt under matchen?

Forsberg målade i sista minuten
Hade han glömt penseln i omklädningsrummet och blev sen? Och vad målade han?

Efter 20 minuter ringde det i Luxemburgs bur
Vem ringde? Och vad ville personen? Fanns det en fast telefon nere vid ena stolpen?

telefon

Ja, det finns egentligen hur många exempel som helst. Som nyanländ är det nog bäst att vänta lite med sportsidorna!

Äkta italiensk pizza?

Det blir pizza ikväll. Med tanke på hur många pizzerior det finns, och vad de heter, borde det fullkomligt krylla av italienare i Sverige. Men hur ofta är de italienskklingande namnen mest till för att vi ska associera till pizzans förlovade land?

Jag bodde under åtta år granne med pizzeria Lazio på Värnhem i Malmö. Lazio är både en region, där huvudstaden Rom ligger, och ett känt fotbollslag i Italien. Stället visade alltid fotboll och var utsmyckat med matchtröjor och halsdukar i Lazios ljusblåa färger. På menyn fanns pizzor som hette Svennis, som tränade klubben när laget vann ligan år 2000. Eftersom jag själv är en fotbollsfantast ville jag en gång surra lite om den senaste italienska ligaomgången. Och självklart var jag intresserad av att höra bakgrunden till denna brinnande passion för Romklubben. Men tji fick jag.
– Nej nej, vi är inte från Italien utan från Libanon.
Och ingen verkade ha koll på lagets senaste insatser. Det gjorde absolut ingenting, det var ändå alltid lika trevligt att gå till pizzeria Lazio. Men lite konstigt kändes det allt buy antabuse.

pizzeriatriangeln

Självklart spelar det ingen roll varifrån man kommer när man öppnar en pizzeria. Och man får såklart marknadsföra den precis som man vill. Men vi kan väl konstatera att det italienska spåret verka vara ett säkert kort. Därför hade det varit kul med lite mer variation, men då kanske vi slutar att köpa pizza? Vi kanske vill ha vibbarna från stövellandet.

Ikväll blir det i alla fall inte italienskt, utan pizzan kommer att hämtas från Pizzeria Triangeln. Hrmm, undrar om det är några matematiker som driver den…

Är vi bättre föräldrar idag?

Ja, ni som känner mig undrar säkert varför jag går och tänker på en sådan fråga. Men även om jag inte har några egna barn tycker jag att det är intressant att fundera över. För alla bär vi nog på tankar kring vår egen barndom. Vissa saker gjorde våra föräldrar bra, det ska vi ta med oss i vårt eget föräldraskap. Andra grejer kunde hanterats annorlunda, det ska vi komma ihåg när vi själva blir mamma eller pappa.

Men är föräldrar idag bättre än föräldrar på låt oss säga 80-talet? Det kan inte jag svara på, men den här frågan fick en av Sveriges mest erfarna barnläkare i en podcast jag lyssnade på i veckan. Jo, menade han, det är vi nog. Framförallt tryckte han på att fadern är mer delaktig i barnets uppväxt idag. Han påpekade också att 2016 års morsor och farsor är mer närvarande, till exempel när det gäller skola och fritidsaktiviteter. Det här tycker jag märks på flera sätt. Åk ner på en knatteträning på valfri idrottsplats och det vimlar av föräldrar. Några stirrar visserligen ner i sin iPhone, men ändå. När jag var liten kille hade ingen tid med sånt, dessutom skulle vi lära oss att klara oss själva.

Föräldrar

Men har dagens föräldrar det lättare? Nä, troligen inte, menade en barnpsykolog i samma program. Hon lyfte bland annat fram den prestationskultur som vuxit sig allt starkare, med ibland helt orimliga krav. Som mamma ska du parallellt med modersrollen tänka på din karriär, se bra ut och vara en god partner. Ditt barn ska vara blöjfritt vid en viss ålder, kunna tala vid en annan och utfodras med näringsriktig mat. Helst ska du ha ett genusperspektiv på alltihop. Och informationen du, medvetet eller omedvetet, får till dig tar aldrig slut. Det finns alltid något att googla på.

Som barnlös var den här podcasten väldigt givande att lyssna på. Jag fick perspektiv på min egen barndom och tankar kring en eventuell föräldraroll väcktes. Att sätta gränser och kunna släppa kontrollen inom vissa områden känns helt nödvändigt för att kunna njuta av föräldraskapet. Det går aldrig att bli en perfekt föräldrar, utan ”good enough” räcker bra. Det var barnläkarens eget motto och han har åtta barn.

Planering in absurdum

Som bloggare är det inte alltid man har ett solklart ämne att skriva om. Efter avslutad klippning satte jag mig därför på Condeco, nere vid kanalen i Malmö. Medan jag avnjöt en kopp kaffe tänkte jag att jag skulle komma på något intressant. Men det gick trögt, så jag bestämde mig för att ta hjälp av kafégästerna genom att avlyssna deras samtal. Vad pratar folk om?

Planering

Det tog faktiskt inte så lång tid innan jag fick en idé. En bit ifrån mig satt nämligen två kvinnor, troligen kollegor, och gjorde upp planer för den närmaste tiden. Möten skrevs in i kalendrar och diverse listor fylldes i. Fine, men så kom orden som fick mig att rycka till.
– Hur ska du vara ledig mellan jul och nyår?
Men hallå, vem orkar tänka på det nu? Vissa har ju inte ens kommit tillbaka från sin semester.

Jag förstår självklart att vissa saker kräver långsiktig planering. Och om jag verkligen blev tvungen att lägga upp min julledighet nu skulle jag såklart göra det. Men jag skulle aldrig kunna göra det med det här brinnande engagemanget som den här duon. Hur mycket som helst händer ju innan dess.

Vi i Sverige är rätt snabba med att se ner på länder som inte är så organiserade som vårt. Men ibland tror jag att det är sunt att se oss själva i spegeln, så att vi inte planerar in absurdum och glömmer bort nuet.

En imponerande brist på aggression

Vad som är typiskt manligt och kvinnligt håller på att jämnas ut. Män har blivit bättre på att prata om känslor och kvinnor bättre på att stå upp för sina åsikter, för att ta några exempel. Men det finns tillfällen där skillnaderna mellan könen är väldigt tydliga. Det är exempelvis nog ingen slump att det är män som startar alla krig.

För ni såg väl OS-kvartsfinalen i damfotboll igår mellan Sverige och USA. Matchen gick till förlängning och när det återstod cirka tre minuter gjorde Lotta Schelin 2-1, ett mål som med största sannolikhet avgjort kampen. Men efter en jättelik domartabbe godkändes inte målet på grund av offside. Det var ett grovt felbeslut och jag väntade bara på att det stora kaoset.
Men vad hände? Absolut ingenting. Nä, nu överdriver jag lite. Lotta Schelin såg ut att skrika ett könsord, mer var det inte. Inget skäll på domaren, inget tjafs, ingenting. Tänk om det här hade hänt i en herrfajt. Oj, då hade helvetet brakat löst. Vi hade sett domaren omringas, spelare bli varnade och bänken på väg in på planen.

Aggression

Mina känslor för tjejernas beteende är blandade. Å ena sidan blir jag nästan bestört över de uteblivna reaktionerna efter att ha blivit drabbade av en sådan oförrätt. Å andra sidan är inställningen imponerande. Att direkt kunna släppa domarmisstaget, för att sedan dunka in fyra av fem straffar, är grymt starkt. Jag undrar om ett herrlag hade kunnat ha det fokuset.

Men ingen regel utan undantag. Till skillnad från svenskorna uppförde sig amerikanskornas målvakt Hope Solo riktigt osportsligt, när hon inför den sista straffen skulle byta handskar för att psyka Lisa Dahlkvist.

Att tiga är guld

Att tala är silver, att tiga är guld. Ja, så heter det ju. Och det kan faktiskt vara ganska smart att knipa igen när man inte har en aning om vad man ska säga.

Jag har följt Ystads Allehandas reportageserie om lokala Rio-resenärer. Sportprofilerna har fått berätta om sina tankar kring OS, samtidigt som svarat på diverse frågor om de olympiska spelen. Vissa spörsmål är verkligen inte lätta och jag tycker inte att man behöver skämmas om man inte har så många rätt. Men genom att chansa, och liksom lita till turen, finns ändå möjligheter att göra bort sig.

Tiga1

Om du till exempel inte har en susning om hur många invånare Brasilien har det ju få som kommer att reagera om du säger ”pass” på den frågan. För vem vet det? Om du däremot bara drar till med något, kanske 50 miljoner, och svaret är drygt 200 miljoner riskerar du att framstå som obildad. Och att du inte har någon koll alls på världen. Du blir ett väldigt tacksamt offer att håna och jag tycker att några av idrottsstjärnorna bjudit läsarna på några goda, men onödiga, skratt. Det hade varit bättre att vara tyst.

Tiga

Därför var det intressant att se Peder Fredricsons taktik i dagens tidning. Han skrapade ”bara” ihop fem rätt, ändå var känslan att han visste vad han pratade om. Ryttaren valde helt enkelt att inte svara alls på det han inte visste. Och när han chansade var han väldigt tydlig med att det var en chansning. Den enda plumpen var att han missade vilket år OS avgjordes i Sverige. Men han var väl säker på att det var 1952, annars hade han förmodligen tigit.

Utomlands är vi stolta svenskar

EM:s bästa fans. Den gula väggen. Ja, de blågula supportrarna har av många målats upp som mästerskapets mest passionerade. Det är egentligen jäkligt lustigt, med tanke på hur känsligt det blivit att visa kärlek till vårt land. I alla fall när vi är i Sverige. Men kanske är det därför vi lever ut när vi är utomlands. Jag tror i alla fall att svensken, utan att blanda in vare sig politik eller religion, saknar att känna stolthet över sitt hemland.

En sak som blir påtaglig vid den här typen av idrottsevenemang är hur ens svenska identitet stärks. För annars reflekterar jag sällan över min nationalitet. Jag ser mig mer som skåning, sövestadbo och inte minst som den egna individ jag är. I mina ögon är alltså den svenska samhörighetskänslan svag, vilket jag tror beror på flera anledningar. Delvis kan det ha rent historiska förklaringar. Vår över 200 år långa period av fred ska vi vara ytterst tacksamma för. Men krig skapar också en ”vi mot dom-känsla”, som kan stärka känslorna för det egna landet. I Sverige har vi också varit ganska förskonade från större katastrofer, som har en tendens att föra ett folk samman.

Sverige

Men en sak tror jag att många svenskar har gemensamt, stoltheten över Sverige. Det demokratiska samhället, med väl utbyggda sociala skyddsnät, som vi byggt upp. Den fantastiska naturen. Vårt arbete för fred. Vår vilja att hjälpa människor i nöd. Traditionerna. Bara för att ta några exempel. Men i dagens samhälle är det lätt att misstolkas. Varför riskera att bli stämplad som rasist eller till och med något värre? Då är det kanske lättare att vara tyst.

Därför tror jag att ett uppdämt behov av att känna sig som en stolt svensk kan vara en orsak till att vi har EM:s mest passionerade anhängare. Jag hoppas att vi som är på sådana här mästerskap kan ta med oss lite av den här positiva känslan hem, då tror jag att Sverige blir ett roligare land att leva i. För, och det tål att påpekas, jag har aldrig stått på rasism eller extremism på mina resor. Det går att tycka om sitt land utan att ha sådana åsikter.

Vi blir aldrig nöjda

För ett tag sedan hjälpte jag en kompis att flytta. Han har det mesta. En fantastisk fru, ett nyfött barn, ett välbetalt jobb och numera också ett stort hus. Ja, livet leker helt enkelt. Även flytten gick bra, om det inte vore för en byrå. Denna möbel blev nämligen skadad i transporten, vilket fick ett otroligt fokus. Hur hade det gått till? Kunde den lagas? Och så vidare. När vi var klara kände jag inte att jag varit en god hjälp, utan snarare att jag stod åtalad för medhjälp till misshandel.
Min väns beteende gjorde mig irriterad. Hur kan någon som har allt hänga upp sig på en sådan bagatell? Och så tänkte jag hur jag själv skulle ha reagerat. Jag måste säga att jag aldrig skulle gnälla över något sådant. ”Småskit existerar inte, problem löser sig” var den nu avlidne fotbollshjälten Klas Ingessons motto under hans sista tid. Så försöker jag också leva.

Byrå

Fast det innebär ju inte att min tillvaro är problemfri. Jag kan lägga massor av energi på att fundera över vad jag vill med mitt liv. Vad vill jag uppnå? Var vill jag bo? Kommer jag att hitta någon att leva med? Vill jag ha barn? Ur en annan individs perspektiv, till exempel någon som är väldigt fattig, är det här ju i högsta grad också ”småskit”. Det är rätt oviktiga saker om din högsta prioritet i livet är att kunna ställa mat på bordet.
Tar vi det ett steg till kan den med lite pengar också ha det ganska okej, i relation till någon som är svårt sjuk. Då spelar det ju ingen roll att den senare har miljoner på banken, för personens enda önskan är att bli frisk.

Det verkar ligga i människans natur att aldrig bli nöjd. Vi strävar alltid efter mer, oavsett  vilken situation vi är i, och tar det vi har för givet. Jag tror också att vi har en förmåga att ständigt jämföra oss med människor som vi tycker har det bättre än oss. Vi kan sitta och spekulera kring vad vi skulle göra om vi vann de där miljonerna på Lotto, men vi glömmer bort att vi förmodligen tillhör de promille i världen som har det bäst ställt. I livets lotteri har vi råkat hamna i Sverige, bara det är något att vara tacksam över.