Vi litar på dem som är som oss

Ni har väl inte missat turerna kring den dopningsanklagade Therese Johaug? Jag måste säga att hela den här historien börjar kännas skum på nåt sätt. Det är vissa saker som är väldigt konstiga.

Men så var det ju inte från början. När den norska skidstjärnan höll sin presskonferens var jag, och säkert många andra, övertygad om att allt bara var ett stort missförstånd. Till och med SVT verkade säkra, då en av deras reportrar menade att det var ”omöjligt att inte lida med Johaug”. För det fanns ju inte på kartan att hon medvetet skulle ha dopat sig. Blond, snygg, framgångrik och talandes ett språk som vi i stora drag förstår. Nä, inte skulle en sådan person ta förbjudna preparat.

dopning1

Nu kanske inte fallen helt går att jämföra, men ni minns väl den svenska löperskan Abeba Aregawi som har etiopiska rötter. Hon anklagades också för dopning, nekade och friades i maj 2016. Rätt eller fel, det går alltid att diskutera. Men lek med tanken att Abeba Aregawi hade hetat Anna Abrahamsson, haft ljust hår och talat en klockren svenska. Då hade det nog varit betydligt mer synd om henne än om Abeba. Och självklart måste den påstådda dopningen bara vara ett misstag.

Det är rätt tydligt att vi litar mer på dem som vi upplever är som oss själva. Det kan tyckas fördomsfullt, men jag tror att det är så i de flesta kulturer och sammanhang. Män som gillar fotboll anställer andra män som gillar fotboll, det är bra för ”lagkänslan” på arbetsplatsen. Är du tränare för ett lag är det lätt att plocka in spelare med samma nationalitet som dig själv, för du känner till karaktärsdragen. Du vet ungefär vad du får.

dopning

Och ibland kommer man på sig själv när man tänker i väldigt snäva banor. I veckan satt jag till exempel på ett kafé och skrev. Efter ett tag behövde jag gå på toaletten och ville att någon skulle hålla koll på min dator i några minuter. Jag tittade mig runt och letade efter en lämplig ”vakt”. Och självklart föll valet på en blond, helsvensk kille i min egen ålder. Trots att det fanns massor av andra alternativ.

Tacka vet jag ”Gomorron Sverige”!

Det finns egentligen bara en negativ sak med helger, jämfört vardag. Inget vardagsmorgonsprogram, i alla fall inte i SVT:s regi. ”Gomorron Sverige” har en speciell plats i mitt hjärta.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Lotta Bouvin-Sundberg och Alexander Norén in action.

Programmet började sändas 1993 och sändningsschemat bestämde när man begav sig till skolbussen. Så fort sporten var avklarad hoppade jag på cykeln. Så har det sedan fortsatt genom livet, under tiden då man först var student och sedan började jobba. Och programledarna, vissa har varit med från starten, har blivit som en skön snuttefilt att vakna upp tillsammans med. Man har följt deras utveckling, har någon bytt efternamn eller frisyr har jag direkt reagerat.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bokexperten Yukiko Duke i ny kort frisyr.

Bland de personliga favoriterna märks Ulf Wallgren, nyhetsuppläsaren som är expert på ”mellansnack”, när tiden behöver fyllas ut. Skånske meteorolog-Nils är en annan populär figur. Och Alexander Norén är allmänbildad som få.

Under helgen får man hålla till godo med ”Nyhetsmorgon” på TV4. Men snart är det måndag igen!

Filmtips: Palio

För några veckor sedan avgjordes ”Slaget om Fyledalen”, den årliga fotbollsturneringen där fyra småbyar slåss om att bli det vackra områdets mästare. I år var det Högestad som drog det längsta strået i sedvanlig konkurrens med Ramsåsa, Röddinge och Benestad. Säkerligen delas en och annan tjuvsmäll ut under de här matcherna, men jämfört med palion i italienska Siena är det i så fall rena barnleken.

Palion i den toscanska staden är en hästkapplöpning mellan de olika stadsdelarna, de 17 contradorna. Tävlingen avgöras två gånger per år, i juli och i augusti, och har anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden.
Loppet går av stapeln på torget i Siena och på ett sätt är reglerna enkla. Första hästen i mål, med eller utan ryttare, vinner. Och de flesta knep är tillåtna. Ja, jag skulle kunna beskriva det som en form av speedway fast på häst. Och det är rätt ruskiga scener som kan utspela sig.

Palio

Men den 90 sekunder långa ritten är en rätt liten del av det här spektaklet. Det är rävspelet bakom som är det mest fascinerande. In i det sista köper och säljer jockeyarna, som bara är legoknektar, tjänster av varandra. För x antal euro går det till exempel att få lite extra utrymme i starten.

I filmen ”Palio” som visades på SVT i måndags får vi följa flera personer, bland annat den legendariska ryttaren Gigi Bruschelli som är på jakt efter att bli historik. Men har han rent mjöl i påsen? Och så träffar vi uppkomlingen Giovanni Atzeni, som suktar efter sin första seger. Ja, det är inte konstigt att ”Palio” blivit kallad ”Rocky på hästryggen”.

Ikväll, klockan 23.50 går reprisen på SVT1, annars hittar ni den på SVT Play. Jag kan varmt rekommendera filmen, även om den innehåller en del otäcka sekvenser.

Text-tv – Guds gåva till männen

Snabba bilar, nya teknikprylar eller kanske fotbollstittande? Nä, det mest manliga ”intresset” måste ändå vara text-tv. Jag vet inte vad det beror på, men det här mediet har något som tilltalar männen. För jag vet inte någon kvinna som regelbundet kikar på text-tv.

Idag somnar vi ofta med smartphonen bredvid oss. När vi vaknar är det därför lätt att surfa in på diverse nyhetssajter för att uppdatera oss om nattens händelser. Inte sällan möts vi då av rubriker som är kryddade med ”extra”, eller så har ännu en ”skandal” inträffat. Men det är sällan som jag hajar till, först måste jag kolla vad text-tv säger. Om nyheten finns med på sidan 100 är det allvar. För text-tv vet bäst. Den drivs inte av kommersiella skäl och jagar inte klick.

Text-tv

Med kaffekoppen i handen betas sedan sidorna av. Först läser jag de nyheter som förstasidan lockar med. Sedan går jag till 300, alltså sporten, och kör igenom det blocket ända förbi notiserna på 328 (329 om det hänt mycket). På kvällar och helger följer jag målservicen, som börjar på 377. Har man riktig tur spelas det så många matcher att denna del sträcker sig fram till 398.

En annan historiskt viktig sida är 330, där alla sporttabeller finns. Här satt jag som 5-6-åring och skrev av alla möjliga serier, från bowling till division 3 i engelsk fotboll.
Och ni kommer väl ihåg att man, långt före ”Lokets” tid, kunde spela bingo via text-tv! I slutet av 80-talet, i brist på kabel-tv och vettiga aktiviteter, hände det vid flertal tillfällen. Jag tror att det var via avdelningen som hette Blandat, som jag har för mig började på sidan 500.
Man kunde också skicka in roliga historier. En Mats Harder från Lund var flitig med det här, minns jag.

Tabeller

Men det är nog lika bra att vi text-tv-älskare börjar förbereda oss för slutet. För ett tag sedan skrotade TV4 sin variant. Mediet hade helt enkelt spelat ut sin roll i dagens moderna informationssamhälle. Troligen kommer SVT, förr eller senare, att göra samma analys. Jag tycker att vi utlyser nedläggningsdatumet till nationell sorgedag, i alla fall för männen.

Att skylta med att skänka pengar

Att skänka eller inte skänka pengar till ”tiggare” är ett hett ämne. Igår var det till exempel premiär för SVT-serien ”Vi kallas tiggare”. Men om vi nu väljer att ge en slant, behöver vi då skylta med det?

För cirka fem år sedan kände jag behov av en nystart i livet. Jag ville bli en bättre och lyckligare människa, därför gjorde jag en del förändringar. Ett av de första besluten jag tog var att skaffa ett fadderbarn, en tjej i Ghana, som fortfarande får ett litet bidrag av mig varje månad. Det kändes bra att hjälpa, men också att tala om det för vänner och bekanta. För responsen var ju fantastisk. Jag måste vara en väldigt stor person som tänker så oegoistiskt. Efter ett tag märkte jag att alla komplimanger jag fick betydde minst lika mycket som själva fadderskapet. Och det var en rätt otäck insikt.

SkänkaPengar

Därför blir jag alltid lite skeptisk när folk, på typ Facebook, berättar om sina humanitära insatser. Urtypen är ju en jättelång text där någon basunerar att man till exempel låtit en hemlös få ens lunchlåda, eller att man gett ett par varmare byxor till en ”tiggare”. Eller någon annan jättefin handling, för det är det ju verkligen. Sedan delas inlägget hundra eller kanske tusen gånger medan skribenten får höra vilken god människa hen är. Men jag kan inte låta bli en tänka en tanke: Varför var det så viktigt att berätta vad du gjort? Vad var syftet?

Jag pratade med en kompis om det här. Han har inte samma cyniska ådra som jag och menade att ett sådant Facebook-inlägg kunde fungera som inspiration till andra, att det var därför man lade ut det. Så kanske det är. Ja, jag hoppas ju att det är så även om jag inte riktigt tror på det själv. För genom sig själv känner man ju andra. Men kanske spelar det ingen roll varför vi gör goda gärningar. Så länge vi hjälper andra kan väl egot få sig en boost på köpet.

 

Gissa skrivbordet!

I april startar ”Vem bor här?” på SVT. Serien går ut på att sex för varandra okända människor, efter att ha gått husesyn, ska lista ut vem som bor var. För er som håller på att längta ihjäl er till premiären kör jag här en variant, som jag kallar ”Gissa skrivbordet”. Vid vilket skrivbord arbetar följande?

Min arbetsplats!

Min arbetsplats!

Person 1                                                                                                                             Journalist/bloggare med en viss kreativ ådra. Tar dagen som den kommer och planerar inte jättemycket.

Person 2                                                                                                                  Ekonom med tysk disciplin i arvsmassan. Lider av lätt städmani.                                                                                                                

Ok, det är ju inte lätt att gissa. Och faktum är att idéen med det här inlägget sprack. Tanken var att framställa min kompis skrivbord som rörigt, medan den småflummige bloggaren hade välstädat. Men jag ser nu att min vän har rätt bra ordning, det är ju mitt skrivbord som sticker ut. Det verkar som om den som jobbar där fått sparken.

Jag har nog ett lite speciellt förhållande till kreativitet. Jag blir inte kreativ genom en massa stimuli, utan tvärtom. För att frigöra intressanta tankar måste jag stänga av så många störningsmoment som möjligt. Och ju mer saker du har, desto mer har du att tänka på. Det är nog därför mitt skrivbord ser ut som det gör!