Identifikation styr sympatierna

Det har varit mycket fotboll i helgen. Igår tog Malmö FF ett stort steg närmare SM-guldet. På lokal nivå kvalade Svenstorps IF sig upp i division 6, vilket kändes roligt trots att klubben alltid varit en konkurrent till mitt Sövestads IF.
Det här fick mig att fundera lite, varför känner man med vissa lag men inte med andra? För mig är svaret identifikation, inte geografiskt avstånd.

Svenstorps IF är den föreningen som, enligt mig, påminner mest om mitt rödblåa SIF. Jag har spelat många tuffa matcher mot det grönvita laget, men det har aldrig spårat ur och funnits hat med i bilden. Istället har jag alltid uppfattat Svenstorps IF som en klubb med sköna profiler, god kamratskap och man har aldrig bangat för fest. Ungefär som Sövestads IF och då är det ganska lätt att glädjas med framgångarna.

svenstorp

De flesta YA-cupfinalerna under 90-talet spelades mellan Ystads IF och Tomelilla IF. Som boende i Ystads kommun, och med noll koppling till Tomelilla som ort, vore det väl naturligt att heja på det vita laget. Men här vaknade ”bonden” i mig. Det kändes självklart att stötta ”Österlens Änglar” eftersom jag kände mig mer som dem. Stadsborna från Ystads skulle sättas på plats, det kvittade om man kom från Sövestad eller Tomelilla.

1994 möttes Malmö IF och Modo Hockey i SM-final i ishockey, där det förstnämnda laget drog det längsta strået. Efteråt var ångermanlänningarnas stjärna Peter Forsberg så arg att han ville ge domare Börje Johansson en smäll. Här hade vi alltså ett ihopköpt stjärnlag 6 mil bort mot en ungdomssatsande förening 113 mil iväg, fylld med egna spännande talanger som Peter Forsberg och Markus Näslund. Det kanske är konstigt, men jag höll i alla fall på laget från Örnsköldsvik.

Det är lätt att säga att man ska supporta sitt lokala lag Read Full Article. Men ibland är det inte så enkelt. När man inte har den rätta ”feelingen” för en förening är det svårt att lära sig älska den. Så håll på vilket lag ni vill, det gör jag!

Inga vingar kan lyfta oss från vardagen

Krageholms mölla passerar jag nästan dagligen. Dock har jag inte alltid kameran med mig, som när jag är ute och springer. Jag missade därför att ta en bild från söndagens mölledag, då den ståtliga byggnaden öppnas upp för allmänheten. Men när jag löpte förbi folkvimlet slog mig en tanke. Inga vingar, inte ens möllans, kan lyfta oss från vardagen.

Jag tänkte nämligen tillbaka på ungdomens mölledagar, som jag aldrig närvarade vid. De inföll alltid på söndagar, då jag antingen låg sliten efter en sen kväll på Tingvalla i Tomelilla. Eller så hade jag haft en blöt natt på Starshine i Ystad. När mina föräldrar frågade mig om jag ville hänga med blev det ett rungande nej. Dels för att just jag var väldigt trött, dels för att det kändes så sjukt tråkigt. Har folk verkligen inget bättre för sig än att åka till en jäkla mölla, som de redan varit i en massa gånger? Livet måste väl kunna bli roligare än så?

KrageholmsMölla1

Efter studenten stärktes känslan av att det mesta här hemma var rätt pissigt. Hur kul var det att kolla på Ystads IF i handboll? Och varför i h-vete skulle de här handbollsstjärnorna få särbehandling i entrén till Starshine? Man träffade samma människor i hela tiden. Och i Ystads Allehanda stod det bara om helt oviktiga saker, hur kunde någon prenumerera på nåt sånt? Ja, livet i Ystad/Sövestad var extra trist. Det måste vara de mest tragiska platserna i hela Sverige, minst.

Det blev därför några nyttiga år på andra orter i landet. Nyhetens behag var stort i början, men ganska snabbt insåg jag att gräset inte nödvändigtvis måste vara så förbannat mycket grönare på andra ställen. Vardagen infinner sig alltid, förr eller senare. Och det är i vardagen som vi lever större delen av våra liv, det är nog bäst att vi lär oss att uppskatta den som vi ska må bra.

Därför blev jag glad över den glädje jag kände för söndagens mölledag. Engagemanget och entusiasmen hos människorna i mölleföreningen är fantastisk. Fastän de kan sin mölla utan och innan.