Mat för att slippa tjat

Ingen blogg utan matbilder. Igår gjorde jag min klassiska korvgryta, den första rätten jag själv hittade på efter att ha flyttat hemifrån.

Det kan finnas många drivkrafter till att komponera ihop egna maträtter. Nyfikenhet och inspiration, för att nämna några. Men min korvgryta kom till av en mer praktisk anledning, jag behövde så snabbt som möjligt få i mig hyfsat med näring så att jag sedan kunde försvinna från köket igen. Men varför då denna panik?
Jo, under min tid i Uppsala var jag nämligen inneboende hos en minst sagt märklig kvinna. Framförallt var hon väldigt ensam och hade ett enormt behov av att prata. Och då fanns ju jag där. Så fort jag klev utanför mitt rum blev jag genompepprad med frågor av alla möjliga slag. Att jag knappt svarade spelade ingen större roll, det bara fortsatte. Till slut blev det outhärdligt och jag lämnade knappt mitt rum. Jag minns att jag hade allvarliga planer på att börja pinka på en flaska, så att jag slapp konfronteras med henne.

Korvgryta

Men det skulle faktiskt bli ännu värre. En helg hade jag några barndomsvänner på besök och vi gick ut och festade. På morgonen gick jag upp tidigt eftersom jag skulle spela fotbollsmatch, vilket innebar att mina kompisar blev ensamma med hyresvärdinnan. Det var inte bra. För när jag kom hem knackade kvinnan på min dörr och undrade hur det egentligen var med mig. Jag fattade ingenting, men intygade att jag mådde hur bra som helst. Hon lät inte alls övertygad och berättade sedan varför. Mina kära polare hade tutat i henne att jag kände mig otroligt ensam så långt hemifrån, att jag var deprimerad, att jag satt och drack på mitt rum för att dränka sorgerna och att jag ville ha MER kontakt med henne. Ja, vad har man vänner för!

Efter det spelade det ingen roll hur fort matlagningen gick, inte ens mitt rum var nu en frizon. Men här kommer receptet i alla fall!

Korvgryta1

Christians snabba korvgryta

3 chorizokorvar
1 paprika
1 gul lök
400 g krossade tomater
2 dl cremé fraiche
Salt
Peppar
Paprikapulver

Hacka/strimla korven, paprikan och löken. Stek tillsammans och tillsätt sedan de krossade tomaterna och cremé fraichen. Krydda och låt puttra lite. Koka pasta eller ris och ha till.

Gamla platser väcker känslor

Därnere, i det högra av de två gula husen, föddes jag. Eller i den vänstra halvan, rättare sagt. Huset rymde nämligen två lägenheter. I stort sett dagligen går eller springer jag numera förbi Hamburg, som stället kallas, och därför är det lätt att minnas tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var bara fyra år när vi flyttade därifrån, men jag kommer ändå ihåg ganska mycket. Pappas vedhög som jag klättrade upp i när jag blev sur. Grannen Tomas som jag gick över till när det var för tråkigt hemma. Vår hund Pluto. Med mera.

Hamburg2

Jag har en kompis som hatar att återvända till platser han bott på. Han tycker att det är svårt eftersom det minner om svunna tider och om hur snabbt livet går. Min inställning är lite annorlunda, även om jag också förstår det jobbiga. Men för min del väger det positiva över, jag tycker nämligen att gamla miljöer får mig att känna mig levande. Man minns vänner, kärlekar, framgångar och misslyckanden. Och man inser hur mycket man har förändrats genom åren. Jag gillar den här blandningen av känslor, även om vissa inslag är smärtsamma.

Därför har jag funderat på att göra en liten turné. Det skulle vara intressant att besöka Uppsala, Holsbybrunn, Växjö och Ljungby, platser där jag bott förutom i Malmö, och insupa atmosfären i några dagar. Men enklast är ju att börja med Hamburg!

Vi söker oss till det kända

2001 flyttade jag till Uppsala. Jag kände inte en själ i staden och började spela fotboll i IFK Uppsala, en förening som under 1900-talets begynnelse spelade tre SM-finaler. Vem av er kan skryta med att ha spelat i ett sådant lag?
I alla fall. På den första träningen noterade jag en kille med ett fruktansvärt humör. Han skrek åt allt och alla, även på sig själv när han gjorde misstag. Men han gormade på skånska och någon gång under det nervösa första passet öppnade väl jag också munnen. Därför kom Krille, som han hette, fram till mig efteråt och dunkade mig i ryggen.
– Fan vad skönt med en skåning. Vi måste ta en öl en kväll.
– Jo, det kan vi göra, svarade jag, utan någon större entusiasm. Men jag hade ju inte direkt mängder av andra vänner.

Skånsk flagga

Jag tänkte ju att jag omöjligtvis kan ha något gemensamt med den här killen. Men jag hade fel. Eller, vi var ju väldigt olika. Men vi hade också mycket roligt ihop. Under tiden i Uppsala blev det många öl tillsammans, speciellt när det vankades fotbollsderby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Krille var nämligen HIF:are. Men den enda anledningen till att vi började umgås var vårt ursprung. Hade vi till lirat tillsammans i en skånsk klubb hade vi aldrig blivit nära vänner, det är jag helt säker på.

Det här fenomenet, att vi alltid tycks söka oss till det kända, är intressant. Och det gör integrationen så svår. För det ligger i vår natur att dra oss till miljöer och människor vi känner oss bekanta med. Och att känna sympati med de som vi tycker är som oss själva, det visar sig inte minst när man är utomlands. I höstas var jag till exempel på Oktoberfest i München, instängd i ett tält med ölpimplare från världens alla hörn. När vi hamnade i diskussion med en full dansk backades vi upp av några stockholmare. När det blev bråk med en grupp italienare om ett bord klev ett par norrmän, som skandinaver, in och tog vårt parti. Fastän det inte alls var solklart att vi hade rätt.

I eftermiddag blir det Malmö FF-Djurgårdens IF på Swedbank Stadion för mig. Dessa 08:or alltså…