En folktom kväll på stan

Jag borde kanske fattat när jag var den enda passagaren på 301:an in till Ystad. Jag har faktiskt inte åkt ensam i en så stor buss sedan det hände en liten olycka på Tingvalla i min ungdom. Fast det där är preskriberat nu.
Men i alla fall trodde jag inte att staden skulle vara lika öde som transportmedlet. Att Ystad är en så kallad sommarstad är ett understatement.

<a href="http://www.perssonsperspektiv more tips here.se/wp-content/uploads/2016/11/Folktomt-1.jpg”>folktomt

Jag och några barndomskompisar hade igår styrt upp en after work. Kvällen inleddes på nya och fräscha HG 8 på Hamngatan, där det till en början var en del människor. Men när vi lämnade stället vid 20-tiden var vi ensamma.

Nästa anhalt var Soft Social Club, där det inte heller var några problem med trängsel. Förutom vårt sällskap fanns ungefär tio gäster. Och då snackar vi en fredagkväll.
Däremot var det rusning på 22-bussen hem, jag fick samsas om utrymmet med två andra.

Kanske var det för att båda Ystadlagen i handboll spelade match. Kanske var det för att det är sista helgen innan löning i gråa november. Men jag blev faktiskt förvånad över hur folktomt det var. Dock var det ändå en mycket trevlig kväll!

Slogans – hjälper eller stjälper?

Som nyinflyttad i en kommun blir du uppmärksammad. Du får ett välkomstbrev med lite rabattkuponger och en hälsning från den politiska ledningen, som självklart gläds över ännu en skattebetalare. Ju fler invånare, ju större intäkter. För att locka nya ansikten använder många kommuner slogans, mer eller mindre lyckade.

Jag satt och funderade på det här när jag idag gratispendlade (även Skånetrafiken uppmuntrar folk som flyttar på sig) till Malmö. Jag lämnade ”Ja, i Ystad” för att efter 20 minuter nå ”When in Europe – Don´t miss Skurup”. Väl framme vid slutdestinationen är det ”Mångfald, möten och möjligheter” som gäller.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Två veckors Jojo-kort bjuder Skånetrafiken på.

Skurups slogan har väl fått en och annan att höja på ögonbrynen. Men det finns andra kommuner som tagit ut svängarna mer och längst har troligen Säter, i Dalarna, gått. I sex år har kommunen använt sig av ”Jag är tokig i Säter”, som inte bara antyder att det är lätt att förälska sig i kommunen. Nä, sloganen anspelar också på den psykiatriska kliniken som funnits på orten i 100 år. Och som bland annat vårdat Sture Bergwall (Thomas Quick).
Denna formulering har väckt heta diskussioner och när Säters kommun ville varumärkesskydda ”Jag är tokig i Säter” hos Patent- och registreringsverket fick man nej. Den var anstötlig. Men i augusti 2016 meddelade kommunen att man väljer att ha kvar sloganen, trots kritiken.

slogan1

Sedan finns det också kommuner som går mot strömmen. Ni kanske noterade att jag hoppade över Svedala under min tågresa till Malmö. Det var ingen tillfällighet. 2012 beslutade politikerna att inte låsa sig till en viss slogan. När Sydsvenskan skrev om det här sattes en ganska rolig rubrik, ”Kommunen utan slogan”. Ja, det kanske kunde vara ett framtida alternativ…

Bilen godkänd – till och med i Ystad

I morse var det dags för bilbesiktning. Bland den djungel av aktörer som idag finns på marknaden valde jag Besikta i Ystad. På förhand ett kanske dumt beslut, om jag nu till varje pris ville få min bil godkänd. Då skulle jag istället begett mig till Skurup, där har dom en mildare syn på rostskador eller för höga koloxidutsläpp.

bilbesiktning

Så sa i alla fall ryktet som florerade när jag växte upp, alltså på statliga Bilprovningens tid. Åk till Skurup och ta med dig ett flak öl, så löser det sig, lät det. Jag har ingen aning om det här stämmer, ni som vet får gärna bekräfta eller dementera. Men en tanke som slår mig är att det där ju aldrig skulle fungera år 2016. Idag är kraven och kontrollerna mycket högre. Och tänk om du som anställd skulle bli påkommen med att fiffla med att godkänna bilar. Du skulle förmodligen få sparken. Och det skulle nog vara rätt svårt att få ett nytt jobb efter en sån tabbe.

Fast är det egentligen så mycket bättre idag? I förra veckan fick Karolinska Institutets universitetskansler Harriet Wallberg sparken efter sitt agerande i Macchiariniskandalen. Den insatsen belönades igår med en generaldirektörspost på utbildningsdepartementet. Månadslön: 131 500 kronor.
Underkänt för den tillsättningen, för att tala bilbesiktningsspråk.

Men min Golf klarade sig, utan att det kostade en enda öl.

Äkta italiensk pizza?

Det blir pizza ikväll. Med tanke på hur många pizzerior det finns, och vad de heter, borde det fullkomligt krylla av italienare i Sverige. Men hur ofta är de italienskklingande namnen mest till för att vi ska associera till pizzans förlovade land?

Jag bodde under åtta år granne med pizzeria Lazio på Värnhem i Malmö. Lazio är både en region, där huvudstaden Rom ligger, och ett känt fotbollslag i Italien. Stället visade alltid fotboll och var utsmyckat med matchtröjor och halsdukar i Lazios ljusblåa färger. På menyn fanns pizzor som hette Svennis, som tränade klubben när laget vann ligan år 2000. Eftersom jag själv är en fotbollsfantast ville jag en gång surra lite om den senaste italienska ligaomgången. Och självklart var jag intresserad av att höra bakgrunden till denna brinnande passion för Romklubben. Men tji fick jag.
– Nej nej, vi är inte från Italien utan från Libanon.
Och ingen verkade ha koll på lagets senaste insatser. Det gjorde absolut ingenting, det var ändå alltid lika trevligt att gå till pizzeria Lazio. Men lite konstigt kändes det allt buy antabuse.

pizzeriatriangeln

Självklart spelar det ingen roll varifrån man kommer när man öppnar en pizzeria. Och man får såklart marknadsföra den precis som man vill. Men vi kan väl konstatera att det italienska spåret verka vara ett säkert kort. Därför hade det varit kul med lite mer variation, men då kanske vi slutar att köpa pizza? Vi kanske vill ha vibbarna från stövellandet.

Ikväll blir det i alla fall inte italienskt, utan pizzan kommer att hämtas från Pizzeria Triangeln. Hrmm, undrar om det är några matematiker som driver den…

Att slippa smärta den starkaste motivationen?

Vet ni vem Torbjörn Nilsson är? Alltså IFK Göteborgsspelaren som på 80-talet var en av Europas hetaste anfallare, men som också led av svår prestationsångest. Ja, ni som inte kände till honom gör det nu. Men att han är en gammal fotbollsstjärna spelar inte så stor roll, ni som inte är sportfantaster kan fortsätta läsa. Nä, det intressanta är det han sa i en podintervju som jag nyligen lyssnade på. Han menade att människans motivation bygger på att vi vill undvika smärta. Det lät extremt dystert, är det verkligen så?
Som exempel tog Torbjörn upp sitt föreläsande, ute bland företag och organisationer. Gör han det för pengarnas skull? Nej. Gör han det för att det är roligt? Ja, delvis. Men för den insiktsfulle herren är den starkaste motivatorn att bekräfta mindervärdet, som han själv uttrycker det. Han vill alltså slippa att känna smärtan att han inte duger.

Den här raka, och lite skrämmande, slutsatsen fick mig att reflektera över vad som driver mig i det jag gör. På lunchen var jag till exempel ute och sprang milen på slingan i Ystads sandskog. Kul? Inte direkt. Blir jag tillfredsställd om jag springer på en viss tid? Nej, jag har inte ens klocka på mig. Blir jag glad om någon tycker att jag har bra kondition? Nej, det bryr jag mig verkligen inte om. Men om någon antyder att jag är otränad och börjar lägga på mig kilon? Då jäklar, sånt vill jag inte höra! Den typen av jobbiga kommentarer kan få mig att dubblera träningsdosen.

Slingan

Sedan skriver jag ju en hel del, en sysselsättning som verkligen inte ger de stora inkomsterna. Så cashen är ingen drivkraft när jag försöker att få ihop en bra text. Då är det av betydligt större vikt att få uppskattning från läsarna. Men det finns en sak som jag värdesätter ännu högre, att slippa höra att jag är dålig. Jag undviker hellre kritik än får beröm, helt klart.

Så kanske ligger det något i Torbjörn Nilssons ord. Själv lade han skorna på hyllan som 32-åring, när han stod på sin karriärs topp. När han kunde varit en firad hjälte på de stora arenorna stod han istället i ett restaurangkök och stekte hamburgare. Ingen skulle få säga att han var en föredetting, att han borde slutat för länge sedan.

Inga vingar kan lyfta oss från vardagen

Krageholms mölla passerar jag nästan dagligen. Dock har jag inte alltid kameran med mig, som när jag är ute och springer. Jag missade därför att ta en bild från söndagens mölledag, då den ståtliga byggnaden öppnas upp för allmänheten. Men när jag löpte förbi folkvimlet slog mig en tanke. Inga vingar, inte ens möllans, kan lyfta oss från vardagen.

Jag tänkte nämligen tillbaka på ungdomens mölledagar, som jag aldrig närvarade vid. De inföll alltid på söndagar, då jag antingen låg sliten efter en sen kväll på Tingvalla i Tomelilla. Eller så hade jag haft en blöt natt på Starshine i Ystad. När mina föräldrar frågade mig om jag ville hänga med blev det ett rungande nej. Dels för att just jag var väldigt trött, dels för att det kändes så sjukt tråkigt. Har folk verkligen inget bättre för sig än att åka till en jäkla mölla, som de redan varit i en massa gånger? Livet måste väl kunna bli roligare än så?

KrageholmsMölla1

Efter studenten stärktes känslan av att det mesta här hemma var rätt pissigt. Hur kul var det att kolla på Ystads IF i handboll? Och varför i h-vete skulle de här handbollsstjärnorna få särbehandling i entrén till Starshine? Man träffade samma människor i hela tiden. Och i Ystads Allehanda stod det bara om helt oviktiga saker, hur kunde någon prenumerera på nåt sånt? Ja, livet i Ystad/Sövestad var extra trist. Det måste vara de mest tragiska platserna i hela Sverige, minst.

Det blev därför några nyttiga år på andra orter i landet. Nyhetens behag var stort i början, men ganska snabbt insåg jag att gräset inte nödvändigtvis måste vara så förbannat mycket grönare på andra ställen. Vardagen infinner sig alltid, förr eller senare. Och det är i vardagen som vi lever större delen av våra liv, det är nog bäst att vi lär oss att uppskatta den som vi ska må bra.

Därför blev jag glad över den glädje jag kände för söndagens mölledag. Engagemanget och entusiasmen hos människorna i mölleföreningen är fantastisk. Fastän de kan sin mölla utan och innan.

En tuff start på högstadiet

Idag är det skolstart för många barn och ungdomar. Jag minns att den första dagen alltid var lite nervös, särskilt om man skulle byta klass eller skola. Inget fick liksom gå fel, det var inte läge att göra bort sig. Men det kan man väl säga att jag gjorde när jag skulle börja högstadiet.

Efter sex låg- och mellanstadieår på trygga Sövestads skola var Västervångskolan i Ystad nästa anhalt. Det kändes på flera sätt som en jättegrej. Jag umgicks inte med någon som bodde i stan och nu skulle jag dessutom börja åka buss varje dag. Men nervositeten fick såklart inte märkas. Därför intog jag en mycket avslappnad hållning i väntan på premiärturen med buss 399. Jag lutade mig tillbaka mot busshållplatsstolpen, som om jag inte gjort något annat i mitt liv än åkt buss. Ja, jag lyckades framstå som så cool att chauffören antog att jag väntade på 301:an, som går direkt mellan Sjöbo och Ystad. Hastigt, men mindre lustigt, såg jag bara bussens baklyktor försvinna bort.

Reflexsnurra

Då var man inte kaxig. Ja, det var jag väl egentligen inte ensam om. Mina kompisar på 399:an kunde ju sagt ifrån, men de konstaterade mest att ”där missade Chrisse bussen”.
Vad skulle jag nu göra? Skulle jag missa uppropet i aulan? Och var låg aulan? När paniken lagt sig något insåg jag att jag fick ta 301:an, fastän den inte gick till min skola, och försöka hoppa av någonstans. Det löste sig, som tur var.

Efter den här incidenten ändrade Skånetrafiken sina rutiner. Eller inte. Men det är glädjande att se att ingen annan skolelev ska behöva uppleva det jag gjorde. Det är bara att snurra på reflexskivan. Inga höga coolhetspoäng på det, men bussen stannar i alla fall!

Sex mil – två hälsningskulturer

Idag finns det mängder av olika hälsningsbeteenden i Sverige. Är det handtag, famntag, klapp eller kyss som gäller? Idag insåg jag att det inte behöver skilja många mil mellan sätten att hälsa. I Ystad sker det på ett sätt och i Malmö, sex mil bort, på ett annat.

Jag är sedan igår tillbaka i Malmö för några dagars insupande av stadsliv. På stan idag träffade jag på några bekanta och på sedvanligt malmövis blev det ett rejält handslag när vi sågs. Att ta i hand i är ju inte direkt något nytt, men i Ystad upplever jag inte att man gör det i vardagen på samma sätt. På fester och tillställningar, självklart, men inte annars. När jag sträckt fram kardan därhemma känns det som om vissa blivit lite överraskade, det där behövs ju inte. Ett hej räcker ju.

FolketsPark

Jag tror att skillnaderna i att hälsa delvis beror på att Ystad är en liten stad och Malmö en stor. Om ystadborna skulle skaka hand varje gång de mötte någon de kände skulle de antagligen inte få så mycket annat gjort. I Malmö räknar man inte med att stöta på varandra och därför blir det en större grej när man väl ses, som kan firas med ett handslag.
Jag tror också att malmöborna är präglade av de olika kulturer som finns i staden. Det är fler som har som tradition att ta i hand i vardagliga sammanhang, vilket smittar av sig på alla som bor där.

Jag måste säga att jag gillar malmöstilen. Ett handslag skapar en känsla av gemenskap och respekt som jag tycker känns bra. Och det är allmänt känt att fysisk beröring har en uppiggande effekt. Så jag har faktiskt anammat det här sättet att hälsa, bara så att ni i Ystad inte tror att jag gått och blivit högfärdig eller nåt.

För lätt att lämna byn?

Igår gick jag upp till byn för att posta ett brev. Men skulle försändelsen vara framme idag, måndag, var jag för sent ute. Och inte så lite heller, sisådär 30 timmar. Lådan tömdes nämligen i fredags klockan 10.
Jaja, förr hade jag i alla fall kunnat trösta mig med att ta en fika på Byabagarn. Eller införskaffat en liter mjölk och lite godis utan att behöva åka in till Ystad. Men nu är det några år sedan det populära stället stängde.

Post

Nä, jag är inte den bittra typen. Jag förstår väl också att det nog inte är ekonomiskt försvarbart att tömma brevlådan i Sövestad på helgerna, särskilt inte när vi skickar allt färre brev till varandra. Och det är förmodligen inte helt lätt att driva kafé/bageri/livs i en by med cirka 400 invånare. Inte minst när det bara är en mil till Ystad, där många sövestadbor arbetar.

Men likväl tycker jag att utvecklingen är lite tråkig. Jag har ju till exempel hört historier från tiden då det fanns två (!) kaféer, där byns ungdomar satt och smorde planer. Idag ser världen helt annorlunda ut och mycket var inte bättre förr. Men visst vore det trevligt med lite mer liv och rörelse, även i små samhällen.

Byabagarn

En sak råder det dock ingen brist på i Sövestad, kommunikationer. Varje halvtimme går en buss till Ystad eller Lund. Och bussen stannar även på mindre hållplatser, till exempel den som bara ligger 400 meter från mitt hem. Så på en timme och femton minuter är jag i Malmö om jag åker kollektivt. Det tycker jag är fantastiskt, med tanke på att jag bor ute på landet.

Busshallplats

Men kanske har det blivit för lätt att ta sig ifrån Sövestad. Är det en bidragande orsak till att vi inte länge har någon livsmedelsbutik? Det är såklart svårt att svara på, Men om jag fick välja skulle jag gärna halvera antal bussturer, i utbyte mot en eller två affärer.

OS på hemmaplan

Om precis en vecka drar OS i Rio de Janeiro igång. För 12 år sedan, under olympiaden i Aten, sommarjobbade jag på Ystads Allehandas sportredaktion och vi gjorde då en serie som vi kallade ”OS på hemmaplan”. Vi sportjournalister åkte runt till olika ställen och testade ett antal OS-grenar, upplevelser som vi sedan skrev om. Det var väldigt intressant att prova på nya sporter och det gav en hel del insikter.

På min lott hamnade höjdhopp, cykling, 100 meter, tresteg och boxning. Höjdhopp har man ju hoppat en del i skolan, så det var väl inga direkta konstigheter. Jag tror att jag klarade 1.55. Och cyklat har man gjort en del under åren, även om det kändes ovant att sitta på en riktig tävlingscykel. Men från övriga idrotter kan noteras:

OS

100 meter
Att springa 100 meter borde ju inte vara så avancerat. Men 100 meter i maxfart, vilket i mitt fall inte är så snabbt, kräver uthålighet. Jag fixade i alla fall inte att hålla samma hastighet distansen ut. Någonstans vid 70 meter fick jag ta ”omtag”, typ som en andning i simning, för att orka fullfölja. Efter den här erfarenheten har jag lättare att förstå löpare som tappar stora ledningar i slutet av loppen.

Tresteg
Det här är ju en väldigt speciell gren, som egentligen inte går att utföra utan utbildning. Det där andrasteget blir ju brutalt kort och jag kände mig mest fånig. Och jag nådde inte ens fram till själva sandgropen på Korsavads IP i Simrishamn.

Boxning
Jag begav mig till BK Viljan i Sjöbo för att sparra med en av deras tungviktare, som nyligen deltagit på SM. Jag var på förhand helt övertygad om att jag skulle åka på några rejäla smällar, det var bara frågan om hur illa det skulle bli. Men efter lite uppvärmning och slagträning var det faktiskt jag som fick chansen att nypa till först.
– Slå mig i huvudet. Allt vad du kan, sa min sparringpartner.
– Nä, det kan jag väl inte.
– Jo, kom igen. Slå nu!

OS2

Inte för att jag trodde att jag skulle golva honom. Men för mig, som aldrig varit i slagsmål, kändes det väldigt märkligt. Det fanns liksom en inbyggd spärr mot att skada någon annan, särskilt i ansiktet. Men till slut gick jag mot min instinkt och klippte till. Självklart rörde han inte en min, utan kontrade istället med en riktig magsugare. Men mer stryk fick jag inte, tack och lov.

Mest imponerande från ”OS på hemmaplan” var nog min kollega Uffes insats i stavhopp. Han lyckades svinga sig över flera höjder i en tekniskt mycket svår sport. Konstantin, som sprang marathon mellan Simrishamn och Ystad, gjorde också en stark prestation.